Jackie Paaso – om mörker och medaljer

Artikeln publicerades ursprungligen i Åka Skidor nummer 1 – 2019.

Text Håkan Stenlund

Ingen kraschar som Jackie Paaso. Låt oss börja där. Även om hon ställt in kryckorna i garderoben för den här gången så finns de på nått sätt närvarande. Det är lätt att stoppa saker i garderoben. Försöka att glömma bort dem. Jackie haltar lite lätt på höger ben men hennes knä läker även den här gången. Allt i livet läker inte så lätt som knän.

Vi träffas på flygplatsen i Kiruna. Jackie är på väg upp för att vara domare under SBMC – Scandinavian Big Mountain Championships, Extrem-NM i folkmun – och jag får chansen att prata med henne i bilen. Utanför flygplatsen är det nio grader varmt.

– Det är varmt, säger hon. Och lite snö har jag hört.
– Jo, säger jag, det har varit en konstig vinter.

Det är starten på en konversation mellan två människor som aldrig träffats.

Vi börjar alltså med vädret. I den ände där vi känner oss trygga med att inget kan gå fel. Det är ju inte vårt fel om det är plusgrader, det är livets.

– Jag såg att du haltade lite, har du ont i knät?
– Nej, egentligen inte.  Det beror faktiskt mer på filminspelningen. Vi behövde ta lite bilder på min rehab för vårt nya filmprojekt och igår gick vi från alla mina lätta övningar till alla riktigt hårda. Och ja, eftersom jag inte gjort så mycket rehab sedan Eiger så var nog kroppen inte riktigt beredd.
– Eiger?
– Ja, jag och Eva Walkner klättrade det för ett par veckor sedan, och sen åkte vi ned.
– Vad säger du? Med trasigt ledband?
– Nja, det är ju nästan bra nu.

De senaste två åren har Jackie Paaso och Eva Walkner, två av de absolut bästa åkarna på Freeride World Tour de senaste åren, jobbat med den egna filmen Evolution of Dreams. Ett projekt som tagit många olika svängar, inte minst på grund av att Jackie tagit två ordentliga fall.

Först 2017 i Verbier. Jackie laddade utför Bec des Rosses med ett hopp som kallats det största hoppet av en kvinna under tävlingens historia. Oturligt nog satte hon inte landningen utan drog sönder ett ledband i knät i framåtrotationen som följde. Hon var försvarande mästare i Verbier och runner-up i totalen. Och så, efter en sommar full av rehab och drömmar om en hel del bra åkning till filmprojektet, skadade hon ledbandet igen redan i säsongsupptakten. Säsongen såg körd ut, och hon och Eva som skulle klättra Eiger.

– När det hände kändes det förstås helt eländigt. Samtidigt som jag ju visste hur man gör en bra rehab. Så fokus blev på att hinna bli så pass frisk att vi skulle kunna klättra och åka Eiger. Och det gick.
– Men du haltar.
– Jo, men det finns värre saker.

Jaclyn Paaso växte upp på den amerikanska östkusten. Hon ville bli puckelåkare och tävla i OS. Hennes far som varit professionell amerikansk fotbollsspelare, visste en del om att vilja vinna och en del om hur många smällar du måste ta för att nå dit. Men även om Jackie blev omskriven i tidningarna som en möjlig kandidat för ett OS-lag fanns nog egentligen inte möjligheten, hon saknade helt enkelt de ekonomiska musklerna som krävdes. USA saknar en nationell satsning på utvecklingslag, du måste ha dina egna stålar för att hålla på.

– Även om jag hade kommit med i träningsgrupperna hade jag behövt 20 000 dollar i egna medel, jag hade inte det. Och jag hade inte de kontakterna eller sponsorerna. Jag kunde inte ens se på vinter-OS på TV i början av 2000-talet. Det var för plågsamt.

2004 var Jackie 22 år. Hon hade hoppat av skolan och slutat drömma om OS.

När hon kom hem från en långresa i Indien möttes hon av beskedet att hennes pojkvän träffat en annan medan hon var borta. Hon fick panik, drog i sig en hel pillerburk och försökte ta sitt liv. Hennes ex hittade henne turligt nog och tog henne till sjukhus, något som hon berättade om i en stark artikel i amerikanska Powder för något år sedan, ett extremt modigt beslut.

– Ja, jag kände mig beredd att prata om det. Jag kände att jag behövde göra det, att det kanske skulle hjälpa någon. Depression och psykisk ohälsa är fortfarande otroligt stigmatiserat. Och jag tror att en del inte tänker på att folk som bor på en skidort och åker puder eller droppar klippor med viss framgång faktiskt kan må så jäkla dåligt ändå. Därför ville jag prata om det. Det första försöket var kanske inte ett riktigt försök. Men verkligen ett rop på hjälp.

Hon berättade knappt för någon vad som hänt. Hon gick till en terapeut ett kort tag, men när hennes skidåkarpolare flyttade västerut mot Lake Tahoe följde hon efter. Sov på golvet och jobbade med allt möjligt, precis som säsongare gör. Ett liv med allt möjligt utom en rak linje att hålla sig till. För en del funkar det, för andra skapar det en känsla av att vara förlorad.

2006 anmälde Jackie sig till sin första freeridetävling. Hon kraschade i finalen men det gjorde inte så mycket, hon hade funnit något som gjorde henne glad. Hon började satsa, fick sponsorer, gjorde film och hängde på andra duktiga åkare. Hon utvecklades som åkare men kände sig ofta lite utanför som människa.

– Jag har inte lätt för att sälja ut mig. Jag har en tillbakadragen natur så hela grejen med att promota sig själv i alla lägen känns helt avlägset galet för mig. Så det är svårt för mig att ta för mig.

– Jag får ångest och migrän i stora sällskap. När jag gjorde min första film med Warren Miller och den skulle ha världspremiär låg jag plötsligt på hotellrummet i två dagar med mörkläggningsgardinerna igendragna. Jag kunde inte röra mig.

Och Jackie kände ju förstås kraven. Att hon hade ångest och mådde dåligt, så fort hon inte åkte skidor, utan skulle hjälpa till på cocktailpartyt, var knappast sponsorernas dröm.

Det andra självmordsförsöket hände 2009. Jackie levde ett slags drömliv för en skidåkare men inombords plågades hon av det. Samtidigt hade hennes mamma fått ett cancerbesked. Hon slutade träna och slutade äta. För en människa vars hela existens är rörelse, är att sluta röra sig en slags undergång.
Jackie tog en hel burk medicin, men turligt nog kunde föräldrarna skjutsa henne till ett sjukhus. Hon hamnade sedan på mentalsjukhus. Inlåst. Doktorerna sa åt henne att sluta med skidåkningen, att det inte var bra för henne att utsätta sig för dessa faror.

Hennes mamma förstod dock allvaret i situationen. Om du har en människa som mår dåligt, så kanske du inte ska ta bort just det enda som gör att hon får utlopp för sin livslust. Jackies mamma plockade ut henne från mentalsjukhuset och efter ett tag åkte Jackie tillbaka till Tahoe och började åka skidor hårt igen.

Freeridetourens enda stopp i USA den vintern, 2010, var i Squaw Valley. Jackie tjatade in sig i fältet på ett frikort. Hon valde samma linje som några av killarna gjorde som avslutades med en 15 meter hög klippa.Hon gjorde en enorm backslap i landningen men studsade mirakulöst upp på skidorna och gick i mål och vann tävlingen.

Hon vägde knappt 50 kilo och var fysiskt en skugga av sitt forna jag, så hon hade helt enkelt inte muskler att hålla emot. Men hon hade vunnit en tävling och hon hade fått en känsla för att hon ville ha mer av det här.

Jackie började träna igen. Började äta. Det tillsammans med att hon också hittade en terapeut som förstod vad som var hennes driv, som helt enkelt inte sa åt henne att sluta åka skidor, förändrade henne. Hon pratade i timtal med sin mamma på telefon. Sakta började hon känna att de mörka gardinerna för fönstret drogs bort.

Vi är alltså på väg i bil mot Riksgränsen. Jackie ska döma och hennes man, Reine Barkered, ska tävla. De två har varit ett par sedan de träffades på en FWT-tävling i Chamonix 2011 och gifte sig för två år sedan i Jackies hemstat Maine. De bor i Tegefors, mellan Duved och Åre.

Hennes svenska är, tvärtemot vad hon själv säger, väldigt bra. Jag kommer på mig själv med att ibland ställa frågorna på svenska och inser att Jackie bara går över till engelska när hon vill vara riktigt riktigt säker på sitt svar. Hon ger ett eftertänksamt intryck. Jag ska inte säga blyg, mer tillbakadragen. En kompis har sagt till mig innan intervjun att: “Jackie nog är mer “norrlänning” än vad Reine är”.

På frågan om tävlingen säger Jackie att hon förstås hoppas att Reine kan få vinna i Gränsen i år. Han har haft en riktig skitsäsong och han som nästan prenumererat på podiet i världstouren har varit långt bort från toppresultaten. Foten som han bröt i fjol spökar fortfarande.

“både skidåkningen och terapin hjälpte mig. Jag skulle inte ha väntat.”

Jag frågar hur Gränsen skiljer ut sig från tävlingarna på världstouren. Jackie svarar att det här är mer party, mer som en plats där man träffas och hänger tillsammans. Jag tittar på henne. Hon skrattar.

– Ja, jag vet. Men ibland går jag faktiskt ner på banketten. Ibland stannar jag kvar på rummet. Jag har verkligen svårt när det blir högljutt. Jag får ångest av för mycket folk, det passar mig helt enkelt inte.
– Reine är precis tvärtom. Han är den mest sociala människa du kan tänka dig. Han älskar att det är fest.
– När jag tänker att jag kanske ska ge upp med tävlandet så säger Reine att han hoppas han får fortsätta hur länge som helst.
– På så sätt kompletterar han mig väldigt bra. Jag behöver ändå utmana det stängda rummet.

I bilen pratar vi förstås om Eiger och om filmprojektet. Jackie säger att hon och Eva Walkner skulle filma stora snygga linjer i Andermatt för Evolution of Dreams, men eftersom Jackie var på rehab var det bara Eva som åkte.

Jackie var på plats i Andermatt och såg en del linjer från helikopter och de andra som blev filmade. Hon säger att det gjorde ont i henne. Fysiskt ont. Hon hade så gärna velat åka några stora åk till i år.

Filmprojektet började egentligen i en helt annan ände, men på grund av Jackies skador har manuset fått skrivas om. För henne handlar det förstås om att komma tillbaka.

– Du vet ibland går det inte som du tänkt dig. Du hamnar vid sidan av vägen. Du säger att det är slut, att hela livet är förstört. Men det behöver inte alls vara så. Det kan vara början på något annat.

Jackie och Eva Walkner klättrade Eiger. Översta delen av toppen var egentligen barmark, men med ett litet lager snö som täckte stenskravlet. Hon kände sig osäker på sig själv. Men så fort de var nere från själva toppen och hon kunde spänna på sig skidorna kände hon sig trygg igen.

– Det enda som var lite obehagligt var ju att jag inte åkt så mycket skidor i år. Och Eiger är egentligen en enda no-fall zone i några tusen fallhöjdsmeter. Med ett dåligt knä och lite åkning är det ju klart att jag inte hade det bästa självförtroendet.

Och det är där någonstans den där oundvikliga frågan ändå dyker upp. Den som jag vill ställa men knappt vet hur man formulerar. Den om hon åker skidor för att hon vill leva eller om hon åkt skidor för att det inte spelar någon roll.

– Jag vet inte hur jag ska svara på det. Men att jag fortsatte åka skidor var det bästa beslutet jag tagit, det har gett mig en möjlighet.
– Jag trivs med livet. Jag har planer. Jag är inte rädd att prata om mina mörka dagar. Jag är inte rädd för att ta hjälp med terapi när det behövs och jag tror inte heller jag är rädd för att säga att jag vill hjälpa andra.

– Hela grejen med att jag berättar om det här är ju för att säga till andra att de inte ska känna sig ensamma. Att bryta benet som skidåkare är på något sätt accepterat eller till och med adderande till myten. Medan att ha det svårt inombords är istället stigmatiserande. Det borde inte vara så, men tyvärr är det så. Ett benbrott ser läkt ut när du tar av gipset. Men depression är ingen quick fix, den kanske finns där för alltid. Det är något du jobbar med steg för steg. Ibland med kryckor, ibland utan, men hur som helst alltid.

– Det jag ångrar är ju inte att det här hände mig, det jag ångrar är att jag inte sökte hjälp tidigare. För som det är så är det så att både skidåkningen och terapin hjälpte mig. Jag skulle inte ha väntat.

Vi kör vidare. I Abisko drar ovädret in. I entrén till hotellet möter Reine upp. Han är ett underbart varmt välkomnande leende från öra till öra. De har inte setts på flera veckor. Jackie ser blyg ut när folk i lobbyn tittar på de två skidkändisarna som kysser varandra.

När storyn om henne och hennes sjukdom kom ut i Powder var hon beredd på att det kunde slå tillbaka. Men hon möttes enbart av kärlek och folk med samma problem som hörde av sig.

När sedan storyn kom ut på nätet var hon förstås ännu mer orolig. Orolig att trollen skulle slå till. Men i bilen har hon berättat att det väl egentligen bara var ett par stycken korkade kommentarer om att hon, “som har allt”, inte borde tycka synd om sig själv. Och hon är överväldigad över responsen även om det är svårt att hantera för någon som helst inte står i centrum.

Precis när jag ska lämna dem säger Jackie:
– Tack för skjutsen.
– Tack för samtalet.
– Det var så lite så.

När jag går ut från hotellet vet jag att det inte var det, inte alls “så lite så”. Att prata om de svåraste sakerna i ens liv är aldrig litet, det är stort. Speciellt när du inte bara gör det för din egen skull, utan även för andras skull. Bara för att andra ska veta att de inte är ensamma, där på vägen ut ur mörkret.