Mt Baker – Följ med skidpatrullen på världens snöigaste skidort
Skidpatrullen inspekterar en brottkant efter sprängningsarbete. Foto: Grant Gunderson

Mt Baker – Följ med skidpatrullen på världens snöigaste skidort

Mt Baker Ski Area i det nordvästra hörnet av USA har världsrekordet i snöfall och det högsta säsongssnittet av alla planetens skidorter. Vi hakade på den lilla skidpatrullen för att få en inblick i hur de lyckas hålla skidorten igång, trots de vansinniga mängder snö som faller.

Artikeln publicerades ursprungligen i Åka Skidor nummer 5 – 2018.

Text Gabriella Edebo Foto Grant Gunderson

29 meter på en vinter.

Mest snö av alla världens skidorter. Men en av Nordamerikas minsta skidpatruller. Någonting kändes skevt och fuffens i den ekvationen, så vi lämnade ett regnigt Seattle och fäktade oss genom stadens ständiga trafik och körde norrut för att reda ut saken ordentligt.

Långt innan det ens börjar ljusna händer det grejer uppe i den lilla A-formade stugan vid foten av Mt Baker Ski Area. Patrullchefen Andy Sahlfeld har varit uppe sedan klockan fyra och rapporterar in nattens snöfall på lite drygt en halvmeter till den amerikanska nordvästkustens lavincenter.

Pistmaskinsgarage, verkstad och förvaring precis bredvid liften. Foto: Grant Gunderson

Han lusläser väderprognosen och avslutar en, med amerikanska mått mätt, rivig kopp med kaffe och räknar på hur många kilo sprängämnen han kommer att åka upp i sittliften med denna morgon.

Nummerplåtar från Kalifornien, Utah och Colorado på parkeringen skvallrar om långväga gäster desperata efter midjedjup snö. Det är januari och hittills har det varit en katastrofdålig vinter på många håll i USA, men här har det kommit snö.

Förväntningar och puderpepp ligger som en tjock dimma över liftkön i väntan på öppning, men stämningen är inte alls lika hetsig, aggressiv och nästan hotfull som det lätt kan upplevas på så många andra ställen runtom i världen. Adam Ü och Tess Golling har varit bosatta i skogen strax utanför det närmaste lilla samhället Glacier tillräckligt länge för att kalla sig locals och förklarar att det hör till den äkta Baker-andan – i kombination med att också (skämtsamt) häckla folk från liften. Många av åken, och framförallt rätt håriga klippor, är belägna rätt under de gamla underbenskapande sittliftarna utan säkerhetsbyglar och det hör till att både tjoa ikapp med de som claimar dagens första svängar i orört puder, kalla någon för kyckling som tvekar ovanpå en klippa och skratta på bekostnad av den stackare som glider på rygg ner för den branta rännan under Chair 1.

Mt Baker var också en av de första anläggningarna att tillåta snowboardåkning vilket gjort att platsen nu är djupt rotad i landets brädkultur och stämningen mellan skid- och brädåkare sinsemellan är ovanligt hjärtlig.

Mt Baker har inget tak i budgeten för användning av sprängämnen. Foto: Grant Gunderson

Ingen verkar heller upprörd eller irriterad över att liften inte har öppnat i tid. Dånet från en detonerad sprängladdning modell ganska stor får trädtopparna att dallra till. En stund senare kör Andy upp med skotern och parkerar längs med liftkön och kliver upp med ena pjäxan på sitsen.

Vi triggade ett flak på ungefär 30 centimeter i Gabl's och kommer hålla Gunners Bowl och Canyon stängda idag, Chair 8 kanske vi öppnar upp lite senare men allt annat kör vi igång om cirka tio minuter.

– Åk med omtanke och håll koll på din partner, faran för tree wells börjar bli allvarlig.

Andy kliver av skotern och kommer fram till oss för att lämna lite extra tips till sina grannar Adam och Tess om var snön lagt sig allra djupast och hintar lite om vilket åk han skulle kört först, innan han hoppar på skotern igen och drar vidare för att informera kön vid den andra liften.

Det som inte syns där och då är att Andy befann sig halvvägs igenom en tung arbetsperiod som resultat av 25 dagar i sträck med nederbörd. Det var som att det aldrig slutade snöa.

Och har det snöat under natten förväntas alla i det lilla teamet på 16 personer i Mt Bakers skidpatrull vara närvarande, ombytta och klara innan solen går upp. Oavsett vad som står i schemat. Alla behövs för att det mesta av sprängning och övrig lavinkontroll ska vara klart innan allmänheten börjar dyka upp och tugga puderfradga i liftkön.

Ibland är det säkrast att spränga från behörigt avstånd. Patrullen laddar kanonen för att skjuta bomber på sluttningen tvärs över dalen. Foto: Grant Gunderson

Tanken slår mig där i liftkön att det nästan känns som att vi hamnat i ett Kläppen på steroider. Stämningen på orten är sådär mysigt hemtrevlig och det luktar kanelbulle inne på lodgerna. Samtidigt som det är långt ifrån att vara en familjevänlig plats. Precis som i Kläppen finns det åkning omgiven av stora barrträd i nästan alla väderstreck, men terrängen här är betydligt brantare och mer extrem. Och den lilla detaljen att det är ungefär elva gånger mer snö. Mt Baker har det högsta säsongsnittet för snöfall av alla världens skidorter. Säsongen 1998/1999 föll det totalt 1 140 tum vilket är världsrekord.

Som svensk med brist på uppfattning och konverteringsförmåga av främmande måttenheter i huvudet låter det som rätt mycket snö, men det är först vid en snabb googling som det sjunker in ordentligt. 1 140 tum är hela 28,96 meter snö. Sökmotorn meddelar också att det är ungefär lika mycket som ett normalt tiovåningshus, en mobil lyftkran eller ett vanligt kyrktorn begravt i snö.

Det är alltså det officiella världsrekordet i snöfall.

Mest i hela världen. Mer än i Japan eller någon annanstans där det är möjligt att mäta.

Morgonens laddningar redo att packas ner i ryggsäcken. Foto: Grant Gunderson

Det snöar en del här får väl bli slutsatsen av det hela. Men hur kan det finnas en fungerande skidort egentligen? Jag står och grubblar på det här i väntan på att liften ska snurra igång när Adam pekar på en väderbiten gubbe som bränner förbi på en skoter.

Det där är Duncan Howat. 74 bast men fortfarande general manager för Mt Baker Ski Area. Men alla vet att det egentligen är hans döttrar Gwyn och Amy som ser till att saker och ting fungerar numera, säger han.

Mitt i en era när gigantiska bolag köper upp alla skidorter i deras väg så är det här en av väldigt få privatägda orter som finns kvar i USA. Sex familjer i den närmaste staden Bellingham äger majoriteten av de 250 aktierna i Mt Baker Ski Area Inc. och familjen Howat har haft hand om driften sedan 1968. De har ett litet kontor nere i Bellingham, men vintertid hittar du nästan hela bolagets administrativa stab uppe på berget. Antagligen så långt man kan komma ifrån styrning från kontorskomplex på andra sidan kontinenten som fattar beslut utan förankring i verkligheten.

Att gräva snöprofiler och granska snökristaller är en viktig del av jobbet. Foto: Grant Gunderson

I liften på vägen upp berättar Adam och Tess att Mt Baker, trots sin vilda och extrema terräng, har bland de mest liberala riktlinjerna för att åka offpist i hela Nordamerika. Från toppen av liftsystemet pekar de med staven på en brant men inbjudande bergskam kallad Shuksan Arm och toppen Hemispheres lite högre upp, som är två populära åk.

Bägge ligger precis utanför skidområdets gränser och kontrolleras egentligen inte av patrullen, men en gång i veckan är de ändå där och gräver en snöprofil för att utvärdera stabiliteten och risken att det går en lavin som kan hamna i skidområdet. Om det börjar närma sig ett kritiskt läge koordinerar de med US Forest Service för att antingen få ett godkännande om att skjuta med kanonen eller, vilket händer någon enstaka gång per säsong, så får de ta in en helikopter som bombar bort det dolda problemet.

Som en del av vår verksamhetsfilosofi tror vi på att det är allmän mark både inom och kring skidområdet, så allmänheten ska ha tillgång till det, berättar Gwyn Howat om skidortens tankesätt och policy när vi springer på henne inne på lodgen efter stängning.

En sorts frihet under ansvar, men där det är obligatoriskt att ha med sig transceiver, spade, sond och en kompis. Att du har det kontrolleras av en trevlig medlem av Bakers frivilliga patrull som tillsammans med volontärarbetande sjukvårdare ställer upp på helger och högsäsong för att avlasta teamet av anställda skidpatrullörer.

Morgonrutin. Sam Llobet kastar iväg en sprängladdning för att göra sitt jobb på en brant sluttning. Foto: Grant Gunderson

Har du all din utrustning i ordning och kan redogöra för dagens lavinrapport är du välkommen att ta ett medvetet beslut om att ducka under repet och lämna skidområdets markerade gränser, med vetskapen att räddning i en nödsituation kan utebli om det bedöms för farligt för personalen att bege sig ut.

Och på tal om personal så märks det snabbt att många som kommer hit för att jobba en säsong fastnar för ortens snömängd, stämning och gemenskap och blir kvar. Så var det även för Sam Llobet som började med parkeringsdirigering och tog steget därifrån till skidpatrullen som 21-åring. Numera delar han chefsansvaret för patrullen med Andy Sahlfeld och tillsammans med sina 14 anställda ser de till att verksamheten sköts med hög säkerhetsstandard.

Sam Llobet utgör den ena halvan av ansvaret för patrullen. Foto: Grant Gunderson

Sam hakar på och kör några åk med oss när allt verkar hyfsat lugnt för en stund. Han svarar tålmodigt på alla mina frågor i jakten på att få rim och reson kring skidortens existens och driftförmåga.

Till att börja med berättar han att det är statens transportstyrelse som ansvarar för underhåll av vägen upp till skidorten även vintertid. Om det varit anläggningens uppgift att ploga vägen hade det aldrig gått att få runt varken ekonomiskt eller logistiskt.

Det lilla patrullteamet som håller världens snöigaste skidanläggning igång och säker inom rimliga gränser har Sam tillsammans med Andy noggrant valt ut. Vid nyrekrytering är det viktigare att du kommer att passa bra in i gruppen än att du redan har all träning och kunskap.

Likt en skidpatrull i Sverige innebär arbetsuppgifterna att ta hand om olyckor på berget, evakuering från liftar som går sönder och se till så rep, skyltar och avspärrningar sitter som det ska.

Men i Mt Baker slutar inte ansvarsområdena som ingår i lönen på elva dollar i timmen där. Att bära runt en ryggsäck med många kilon sprängämnen och teståka snöfält, för att skära av rasbenägna lager, är några av de tyngsta och viktigaste uppgifterna. Därefter tillkommer sökande efter försvunna personer och ibland rätt omfattande räddningssituationer där folk kört bort sig och hamnat ovanpå en tokstor klippa. Då får 100 meter rep och klätterkunskaper plockas fram.

Dessutom är patrullen även ansvariga för att rycka ut och vara först på plats vid bilolyckor och lavinincidenter som sker i närområdet även utanför skidortens gränser.

Dustin Geesamen betatestar stabiliteten i snötäcket innan öppning. Foto: Grant Gunderson

När det kommer till användning av explosiva ämnen i lavinkontrollsyfte berättar Sam att de aldrig snålar här. Av säkerhetsskäl vill varken han eller någon i ledningen avslöja exakt hur mycket de gör av med på en säsong. Men enligt de två patrullcheferna så har de aldrig blivit ifrågasatta om mängden som använts och det finns inget övre tak i budgeten.

Däremot är kraven på säkerhet hög, de åker alltid två och två och Sam berättar att de har skärpt sina rutiner vid sprängarbete ytterligare efter en olycka i Squaw Valley vintern 2017, då en patrullör omkom efter att ha kastat iväg fel sprängladdning och den antända fortfarande låg kvar i ryggsäcken.

En normal arbetsdag samlas de i den lilla patrullstugan och går igenom planen för dagen, anpassad efter rådande förhållanden, för att vara redo att köra igång arbetet så fort det börjar ljusna. Om allt går som planerat och enligt rutin är alla liftar redo att öppnas klockan nio. Men ibland – eller oftast när det snöar mycket – går något mer eller mindre snett och allt från att en pistmaskin kört fast, någon lift vägrar starta eller att det kommit mer snö än väntat kan göra att det blir försenat.

Kvalitetskontroll och utvärdering av snödjup. Foto: Grant Gunderson

När liftarna är igång och vi andra äter puder åker patrullen runt eller hänger i sin stuga på toppen av Chair 1 och är redo att rycka ut och hjälpa eller rädda åkare som hamnat i trubbel. Vid det här laget har de även en väl uträknad taktik för vilka liftar och områden som är bäst att öppna om lavinrisken råkar vara högre än önskat.

Efter sista liften för dagen nått toppen åker patrullen ett sista åk ner för bergets 457 fallhöjdsmeter för att kontrollera att allt står rätt till. Därefter samlas de uppe i stugan igen och har ett debriefmöte, rapporterar dagens observationer till NWAC (North West Avalanche Center) och avslutar sedan dagen med att hänga i baren Tap Room på övervåningen av Heather Meadows daglodge. För att sedan ställa alarmet på 04:00 och göra om allt igen imorgon igen.

En välförtjänt dryck efter en lång dag på berget. Foto: Grant Gunderson

Det enda boendet som finns uppe på berget vid vägs ände av Washington state highway 542 är patrullens lilla stuga. Där övernattar Sam eller Andy med två av sina kollegor och övriga åker hem. De flesta bor en halvtimmes bilfärd ner i dalen längs en brant, smal och hal väg i den lilla byn Glacier.

Att det antagligen regnar i Glacier och på vägen upp mot berget är inget du behöver bli orolig över. Nyckeln rent vädermässigt till att det snöar så mycket i Mt Baker finns i att temperaturen ligger och svajar precis kring fryspunkten. Det är då snöflingor har chansen att klumpa ihop sig som mest och faller ner sådär extra fluffigt.

Men vi ska också vara lite realistiska. Förutsättningarna må vara optimala för snö men det händer även rätt frekvent att nederbörd här kommer i en lite mer flytande variant och det blir överjävligt blött och miserabelt att befinna sig på berget. Inget byxmembran i världen kan rädda dig från den blöta pölen på liftens hårda sittdyna.

Men Mt Bakers skidpatrull vet att det är ett pris som är värt att betala, eftersom det i nästa sekund kan övergå till att kräksnöa igen.

Hemispheres efter bombning från helikopter som uppenbarligen var väl motiverad. Foto: Grant Gunderson

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!