Alric Ljunghager - när skidfoto blir till konst
Lucas Stål Madison framför linsen på Alric Ljunghager.

Alric Ljunghager - när skidfoto blir till konst

Alric Ljunghager är ett av de senaste svenska tillskotten till den internationella skidfotokonsten. Och det med en stil som är till 100 procent hans egen.

Artikeln publicerades ursprungligen i Åka Skidor nummer 5 – 2018.

Text Johan Jonsson Foto Alric Ljunghager

Introt om Alric Ljunghager hade lite slentrianmässigt kunnat skrivas i stil med: "Alric Ljunghager är en del av en ny våg svenska fotografer som tar större och större plats på den internationella scenen." Men det stämmer egentligen ganska dåligt. Alric bor i Norges näst största stad Bergen, pluggar design på universitetet och letar efter allt annat än enkla lösningar när han är ute och fotar.

I dessa tider av snabb bekräftelse är det befriande att prata med Alric. Det är tydligt att han är lite mindre färgad av dagens sociala mediehets och höga tempo. Det är inte så att det går långsamt för honom, men fokus ligger inte på lajksen, så att säga. Fotograferandet har alltid funnits med honom – genom filmskola på gymnasiet och små edits från Snowcamp i Orsa – men skidåkningen var alltid det han brann mest för. 

Men 2010 bröt han nacken på en studsmatta, och tvingades gå från 300 skidfokuserade dagar per år till att flytta hem till mamma i Luleå och inte kunna hälla upp ett glas mjölk själv. Livet vändes upp och ner.

– När jag bröt nacken blev övergången till mer fotograferande naturlig. I början var det inte självklart, och jag saknade självklart skidåkningen, med med åren har det växt på mig, och efter att jag börjat hänga mer med The Bunch har kärleken till skidåkningen växt till att bli lika stor som innan olyckan. Jag känner att jag är en del av samma sak, men på ett annat sätt bara.

" Idag kan jag till och med tänka att jag är glad att jag bröt nacken."

Hur bakvänt det än låter så blir det efter en del förklarande logiskt.

Foto: Sakarias Majander

– För att åka skidor måste man ha snö, och en feature. Men fota kan man göra hela tiden. I början hade jag ett nästan osunt förhållande till det. Jag fotade extremt mycket och tänkte ständigt på hur jag skulle ta en bild. Vid en lunch kunde jag flytta mig lite grand för att den jag åt med skulle hamna rätt i kompositionen, även om jag inte ämnade plåta personen. Jag lärde mig väldigt mycket genom skidåkningen. Om man ser livet som en mening är skidåkningen ett par ord och det är bra att kunna de orden nu när jag fortsätter meningen.

Det är tydligt att Alric har ett annorlunda sätt att ta bilder, men svar på frågan om hur det är annorlunda är svårare att få.

– I början, när folk frågade mig vad som var speciellt med mitt fotograferande hade jag lite svårt att förstå frågan. När jag öppnat en skidtidning förut har jag alltid tyckt att alla bilder är så sjuuuukt WOW-WOW-WOW liksom. Så skarpa. Sån action. Jag har aldrig tyckt att jag är så bra på att fånga själva actionbiten, och jag prioriterar inte den tekniska delen av fotandet, utan snarare innehållet eller känslan. 

Det är lite svårt att förklara.

Och så är det ibland med bra konstnärer. Det har inte alltid så lätt att förklara varför. Kanske så det ska vara. Bra konst, eller ett bra skidfoto, kan självklart bara vara en riktig puderstänkare - inget fel med det. Men det finns även ett djupare sätt att ta bilder på, där det uppenbara inte är den största poängen.

– Det viktigaste fotandet har gett mig är ändå all positiv energi. Det är någonting där jag ser allt som en kul utmaning. Ska jag ta en landskapsbild och det helt plötsligt åker in en stor grävskopa i bild så blir jag inte sur, utan funderar över hur den kan göra bilden intressantare.

Ibland kan konst bli krångligt, och när konsten blandas med skidåkning är det inte självklart att det blir bra. Men i Alrics fall blir det det. Framtidens planer är inte spikrakt utstakade, utan hellre svängigt siande.

– Det fetaste med att fota skidåkning, vara med professionella skidåkare och få se deras konstform, det är att resa och ta sig till andra kulturer. Gärna med den nya generationens streetskidåkare. Man liksom ÄR med kulturer på andra sätt. Man åker skidor MED den kulturen man är i, istället för att försvinna upp på berget hela dagarna och ta en pizza med localsen på kvällen. När vi var i Indien var det hundratals människor runt oss och… de förstår vad vi gör, även om de inte förstår skidåkning. Sådana grejer, ut och fortsätta uppleva världen. 

Åka Skidor ser väldigt mycket fram emot att följa Alric och se mer av hans bilder. Under tiden valde vi ut några existerande som vi tycker extra mycket om och bad honom berätta om dem själv. 

Fig.1  

Lucas Stål-Madison – Björnrike, Sverige

Det är någonting med när folk åker ut ur saker som
kan vara snyggare än själva tricket. Det är intressant
hur man fångar personligheten på något vis.
Och tricket är ofta inte grejen.
Man behöver inte veta tricket,
man vet bara att åkaren har lyckats. Just med Lucas
så finns det ofta inte namn på det han gör heller.

Fig.2

Lucas Stål-Madison – Stranda, Norge

Det här är första dagen jag fotade med Lucas och The Bunch. Egentligen stod vi bara och väntade på att pistmaskinen skulle bygga klart ett hopp åt oss. Men tänkte att vi lika gärna kunde göra någonting under tiden för att slippa frysa. Vi började leka med snön och skicka sprays åt olika håll. Försökte vara kreativa med det vi hade. Det slutade med ett cover på Powder, så det känns ju som en bra start.

Fig.3

Anttu Oikkonen – Tokyo, Japan 

Sista dagen på en Japantripp.
Egentligen var vi helt slutkörda
och hade allt nerpackat, men det
snöade så sjukt mycket så vi kände 
att vi inte kunde låta bli. 
Sessionen blev kort och övergick 
istället i en sjukt stor sushimiddag. 

Fig.4

Anttu Oikkonen – Rusutsu, Japan

Det här är en del av ett projekt jag hållit
på med under ett års tid. Det är inte så
lätt att få fram de här bilderna dock.
Det är snurrande, 3D-printad maskin
som jag sätter på linsen. Jag ser den som
en liten tidsmaskin. Egentligen handlar
ju foto om att man fångar ett ögonblick.
En tusendels sekund. Men för mig handlar det inte om det.
Det är mitt sätt att gå ifrån det som fotografi vanligtvis är.
Det blir mer av en händelse, inte en bild.

Fig.5 

Karl Kristian Muggerud – Narvik, Norge 

Här försökte jag egentligen bara komponera bilden efter stolpen. Det var egentligen inte en intressant feature, själva hoppet, men vi åkte förbi den varje åk, så jag försökte bara göra någonting annorlunda med den istället. Man bara provar någonting. Det är en bra sak med digitalt foto. Det går att kan testa massa grejer, och en del funkar inte alls, medan en del funkar bra. Som här.

Fig.6

Sigbjørn Tveit – Gråkallen, Norge

Jag försöker som sagt uppskatta detaljerna i en bild. Kompositionen. Här var det tunnorna som var grejen,
så när Sigbjørn
hoppade som han gjorde blev det ingen överkropp. Det är en bra beskrivning av Gråkallen också, som är en underbar, hemmabyggd park med en liten släplift till.

Fig.7  

Per Hägglund – Murmansk, Ryssland

Jag tycker själv att jag har så sjukt mycket bra bilder från den här trippen, och jag vet inte riktigt varför inte mer blivit publicerat. Jag har tänkt att de kanske är lite för märkliga, men egentligen är det nog för att jag knappt skickat iväg dem. Men det är svårt det där, vad man själv gillar och vad tidningar tar in. Ibland måste man bara inse att det är svårt att säga själv vad andra tycker om. Men det är ju som det är. Jag gillar den här bilden i alla fall.

Fig.8  

Leo Björklund – Sunnmøre, Norge

Det är ett sånt fantastiskt ställe och
det blir nästan ett problem för mig.
Min stil är ju ofta att hitta små detaljer i bilderna,
så när det är så fett som
i Sunnmøre blir det nästan kaos
i huvudet på mig. Just på den här
spoten ville jag egentligen inte fota med den här backdropen.
Det kändes som det som alla andra skulle ha gjort.
Men sen när de där strålarna kom så… det går ju inte att låta bli såklart.
Jag tycker bilden är bra, men det som verkligen gör bilden är Leos skidåkning och hur spåret ligger.
Det är Leo som är det underbara i den här bilden.
Det är lite synd att allt är så vackert, för det tar lite fokus från det som är intressant – Leos skidåkning. Powder verkade gilla bilden, den blev Photo of the Year 2017.

Fig.9 

Tobias Sedlacek – Baba Reshi, Gulmarg, Kashmir, Indien

Det här stället var helt sjukt med fantastiska spots överallt. Vi hade kunnat
vara där en månad och fota. Det känns som att det är en cool detalj att det är
två flygande duvor i bilden, men hade gudarna varit på plats den där sessionen
hade det kunnat vara en örn och två apor i bilden lika gärna.

Fig.10

Leo Björklund – Shimla, Himachal Pradesh, Indien

Här är ett bra exempel på att "åka i mitten av en kultur". Det var den
sjukaste skidort jag sett. Skiduthyrningen hyrde ut pjäxor utan innerskor, så folk bara stoppade ner sina vanliga skor i pjäxorna. Men det fanns afterski och allt. Men ingen lift däremot.

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!