Foret X – den magiska och hemliga skogen
Moa Wärvik och Sofie Gidlund och en orörd skogsränna. Foto: Emrik Jansson

Foret X – den magiska och hemliga skogen

22 hårnålskurvor upp från en av Alpernas mest trafikerade dalgångar ligger en av bergskedjans bäst bevarade hemligheter och ruvar på en magisk skogsåkning. Och namnet? Inte en chans att vi avslöjar det.

Artikeln publicerades ursprungligen i Åka Skidor #2 2020.

Jag och Kevin står och klamrar oss fast vid varsin vinglande liten björk och funderar på vårt nästa drag för att ta oss bort från den inte helt bekväma traversen som vi står på. Rakt nedanför oss lutar världen på i en ganska obehaglig lutning, dessutom pepprad med elaka träd. Rakt framför våra skidspetsar finns ett litet dropp följt av ett outrun som erbjuder en väg tillbaka in i säkerheten. Egentligen är det bara att släppa på över kanten framför mina skidspetsar, trycka till skidorna i den mjuka snön och göra en snabb höger-vänster och sedan stanna in. Det är bara det att Gabbi tagit med sig all snö när hon gjorde exakt det som jag skulle vilja göra, kvar finns bara en hård yta med skitsnö som garanterat inte kommer att sakta ner mig nämnvärt.

Men åh, det är ju bara att lägga en sväng där på den öppna ytan, ropar Gabbi.

Lätt för dig att säga, du körde ju bort all jävla snö, fräser jag tillbaka.

Amerikanen Kevin står en skidlängd bakom mig och mumlar någonting närmast ohörbart om "de här jävla Alperna".

Puderhets? Glöm det. Foto: Emrik Jansson

Till slut siktar jag halvt in mot en buske och kör någon form av self arrest med en gren och släpar mig ner till platsen där Gabbi står och flinar. Stackars Kevin har nu mer eller mindre ingen mjuk snö kvar att göra sitt move på och det enda som finns kvar att göra är att hålla sig i buskar för att ta sig förbi kruxet. Det är knappast vackert men ibland gör man det man måste.

Å andra sidan var vägen ner hit värd varenda centimeter av krångel, för var i Alperna hittar man orört puder i gles skog, rakt under liften, fem dagar efter ett snöfall? 

Fabian Omne på okänd, grym, ort. Foto: Emrik Jansson

"Rakt framför våra skidspetsar finns ett litet dropp
följt av ett outrun som erbjuder en väg
tillbaka in i säkerheten."

Välkommen till en parallell verklighet. Foto: Emrik Jansson

Men vad är nu det här tramset med Forêt X? Låt oss börja med en liten historielektion. 1994 släppte den ökände knäppgöken till skidfilmsmakare Greg Stump sin P-Tex, Lies and Duct Tape.

Huvudnumret i filmen var en lång sekvens från den vid den tiden närmast okända skidorten La Grave i Frankrike. Troy Jungen och Jason Moore köttar det mesta de hittar på La Meijes sluttningar till tonerna av Beastie Boys och Dinosaur Jr. Kvällarna går i princip ut på att suga i sig så många kemiska och organiska substanser som möjligt ihop med lokala galenpannor som norrmannen Nowhere Gunnar som bor i källaren på Skiers Lodge, bredvid varmvattenberedaren, utan husägarens vetskap.

Stump och gänget blev fullständigt tagna av den lilla bondbyn med den massiva skidåkningen och insåg direkt att allt det de gillade med La Grave skulle kunna äventyras om de outade namnet i filmen – samma sak med byns hårdnackade locals som helst inte ville se ytterligare en människa hitta till deras obefolkade paradis.

Sagt och gjort, La Grave döptes om till Valley X och hade det inte varit för att Pelle Lång sin vana trogen lyckades försäga sig i en intervju i filmen och nämna ordet La Grave ett flertal gånger så hade planen funkat till punkt och pricka.

Några år senare fick Powder Magazine för sig att fortsätta på Stumps inslagna spår och döpa om närliggande Serre Chevalier i en stor artikel, men namnet Val Cerces var inte lika catchy och greppet föll platt till marken.

Men nu står vi här i skogen en väldans massa år senare och inser att vi hittat ett alpint paradis, mitt i smeten bland några av Alpernas mest kända skidorter. 22 branta hårnålskurvor har tagit oss upp hit från botten av den stora dalgången nedanför oss där vinrankorna står på rad och bilarna hetsar på väg till betydligt glassigare skidorter än den här lilla anläggningen med två långsamma stolliftar, två små släpliftar, fyra pister och lite över 700 meters fallhöjd. Liftkortet köper du i en liten kur i liftens dalstation. Skogen är gles. Snön är kall och skvätter runt knäna. Och det är väldigt lite människor så här en veckodag i mitten av mars. Det här är nästan för bra för att vara sant, och det får gärna fortsätta att vara så. 

Så efter Valley X, låt oss presentera Forêt X. Fånigt? Självklart. Men som skidåkare måste man ha principer, även som glappkäftad skidtidningsmurvel.

I skogen kan ingen höra Moa Wärvik skrika (av lycka). Foto: Emrik Jansson

Men även om dagens skidvärld är mer uppkopplad och välinformerad än någonsin, precis som att antalet puderjägare stadigt växer med varje ny generation som hittar till bergen, så finns det fortfarande små, orörda pärlor att upptäcka i Alperna. 

Visst, du kommer knappast att ramla på ett nytt La Grave eller Andermatt där du har ett gigantiskt berg för dig själv, de dagarna är förbi för länge sedan, men det finns gott om små skidanläggningar över hela bergskedjan med några få liftar, en respektabel fallhöjd och kul terräng som är värda att spendera en eller ett par dagar på och njuta av bristen på trängsel och puderhets. 

Även om vi skidåkare ofta påstår att vi är individualister så uppvisar vi allt som oftast ett snudd på obehagligt klanbeteende där vi söker oss till skidorter där "alla andra" också råkar befinna sig. Att en ort är populär är ju till viss del ett gott betyg till dess skidåkning och byliv, för annars hade de inte blivit så populära som de nu är. 

Men ibland är det värt att lyfta lite på blicken, finkamma nätet, färdas i motsatt riktning mot de stora folkhorderna och upptäcka en ny, liten pärla.

Självklart riskerar du att gå på pumpen mellan varven och hamna på en ort som inte erbjuder det du söker efter, men den risken är värd att ta när man snubblar på en absolut höjdare som Forêt X. Skryträttigheter och credd på afterskin med mindre upplysta skidkompisar kommer på köpet. Och en genuin skidupplevelse som är som att färdas tillbaka till en tid när offpist och puder var en sak för ett fåtal äkta entusiaster – fast med modern utrustning på fötterna då förstås.

En halvttom parkering. Två långsamma stolliftar. Det är allt du får. Foto: Emrik Jansson

Det första vi möts av är en öde parkeringsplats, så när som på en helikopter som touchar ner för att hämta upp en guidegrupp på tre personer. Snön yr över parkeringen när den lyfter från marken och på några sekunder försvinner inom synhåll. Kvar finns bara tystnaden och en ensam tvåstolslifvt som reser sig rakt upp genom den branta skogen och försvinner in i molnen halvvägs upp på berget. Majoriteten av stolarna gapar tomma. Snön ligger kvar på granarnas grenar. Det är några minusgrader i luften.

Vi tar sikte in i mjölken och chansar vilt på var den bästa åkningen kan finnas. Ingen av oss har varit här förut så vi kör enligt den väldigt tveksamma metoden att följa de få spår som finns och hoppas på framgång. Det börjar bra i alla fall, vi hinner med två åk i den glesa barrskogen innan vi helt plötsligt befinner oss på den där förrädiska traversen ovanför ett klippband.

Sofie Gidlund är ensam om pudret, mitt i smeten i Alperna. Foto: Emrik Jansson

Men det här är som sagt Alperna och vill man åka brant skog får man också vara beredd på att köra improviserad rappellering medelst att klamra sig krampaktigt fast i grenar för att ta sig förbi vissa hinder, det ingår liksom i spelet.

Vi fortsätter att utforska skogen på bägge sidor om liften. Vi hittar några större gläntor där det går att öppna upp svängarna, vi hittar långa skogsrännor som löper från topp till botten på berget och vi hittar fantastisk snö mellan de glest placerade lärkträden och granarna.

Allt i pjäx- till knädjupt, veckogammalt, stabilt och för det mesta ospårat puder.

Det är helt jäkla fantastiskt och sådana här dagar är det man lever för som skidåkare – glädjen i att utforska ny terräng ihop med bra vänner i minst lika bra förhållanden.

Det är liksom ingen större stress idag så vi tar oss lyxen att smita in på den oglamorösa restaurangen på toppen av liften och trycka i oss en tallrik korv med pommes frites. Där inne möter vi på ett annat skandinaviskt gäng med samma fokus som vi. Det är mer eller mindre de fyra och oss tre som spårar upp berget idag, resten av anläggningens besökare ägnar sig åt saker som att åka uppblåsbar luftkudde i pisterna istället.

Vi kör några varv till enligt samma princip som förut ända tills det oundvikliga faktumet infinner sig att liften bommat igen för dagen. Vi skejtar bort till bilen och plockar fram en påse nachos som vi delar på medan vi tar av oss pjäxorna, ösigare än så blir inte afterskin här. 22 hårnålar senare är vi tillbaka i den riktiga världen igen. Bilar med skidor eller boxar på taket far fram med sikte på en av alla kända skidorter i trakten, ovetandes om hemligheten som finns där någonstans ovanför deras huvuden. Det får gärna fortsätta att vara så. 

Sikta skiers-left från toppliften, det är inga spår där heller. Foto: Emrik Jansson

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!