Ett år sedan den tragiska olyckan på Åreskutan

Ledare skriven av Chefredaktör Tobias Liljeroth, ursprungligen puclicerad i Åka Skidor #4 September 2019.

Den 7 juni 2019 kommer för oss Årebor att för evigt vara förknippad som dagen då en stor del av vår bys själ försvann. Det var dagen då vår vän Rikard Westlings liv släcktes i en olycka på Baksidan på Åreskutan – det fjäll som den ständigt leende östgöten kunde bättre än någon annan och som utgjorde basen för hans smått maniska uppdrag att varje vinter gå 100 000 höjdmeter på skidor.

Men den gemenskap som dök upp i ljuset av Rikards tragiska bortgång blottade en annan själ och sida av Åre som många nog inte ens visste fanns. Den sammanhållning som byn visade dagarna efter hans bortgång visar den finaste sidan hos en skidort, även när tiderna är som mörkast och tårarna som störst.

Folk stannade till på byn och pratade med varandra, grät och skrattade tillsammans om vartannat, vi delade minnen på sociala medier och en grupp vänner drog upp på fjället för att gräva upp Rikards hund Trubbel levande ur det smälthål som han själv förolyckades i – en stunds total lycka i en stund av ofattbar sorg.

När Rikards familj ordnade en minnesstund i Åre kyrka veckan efter räckte inte platserna till för att få plats med alla som ville hedra hans minne, utan man fick ställa upp högtalare utanför för att alla som ville skulle kunna delta.

“Det är i tider som dessa 
som en skidorts verkliga 
själ kommer fram.”

Det är i tider som dessa som en skidorts verkliga själ kommer fram, den som kanske inte alltid syns bakom den glättiga fasaden och den stundtals hysteriska exploateringen. För den verkliga själen finns hos de människor som valt att kalla en plats som Åre för sitt hem. Vi som bor här borde stanna upp lite oftare och uppskatta den och varandra, för den är något unikt som vi borde ta till vara på i stunder av glädje och vardag, och inte bara i sorg. Det är något som jag vet att Rikard hade velat.

Som skidåkare tvingas man leva med att vänner rycks bort alldeles för tidigt. Jag säger inte att det är någon form av naturlag men det är en verklighet som vi som valt det här livet måste förhålla oss till. 

Bergen är en lika vacker och inbjudande plats som den i sina värsta stunder är brutalt farlig, det som ena sekunden är ett soligt, snöigt paradis kan i nästa vara en mardröm.

Om det är en sak som Rikards liv – och mina andra vänners som jag har förlorat genom åren – har lärt mig så är det att varje dag i bergen är värdefull och något att ta till vara på och göra det bästa av, för du ångrar egentligen aldrig att du gett dig ut istället för att sitta hemma på röven i soffan. Det var väl inte därför vi flyttade till bergen?

Men en sak kan du vara säker på och det är att jag inte kommer gå 100 000 höjdmeter på skidor i vinter, sådana maniska dumheter får andra hålla på med.