Henrik Windstedt har hittat en hel godisbutik full med puder. Foto: Emrik Jansson
Den senaste trenden: minigolf för skidåkare
I takt med att fler letar sig utanför pisterna och upptäcker charmen med orörd snö, desto mer kreativitet krävs för att hitta åk du får ha för dig själv. Det kallas minigolf, eller skidåkarnas svar på bouldering.
Artikeln är ett utdrag från ett reportage om Åre och skidkultur som publicerades i Åka Skidor #2 – 2019.
“Minigolf är konsten att bryta ner skidåkning i dess minsta beståndsdelar.”
En gång i tiden, när skidorna var smala och skidkläderna i neon var allt så enkelt och okomplicerat. Ville du åka orörd snö styrde du bara ut några meter vid sidan av pisten, vickade lite på stjärten och åkte tillbaka upp med liften och la ett nytt spår bredvid ditt gamla. Offpist var något som endast de verkliga experterna driftade sig med att våga sig på.
Med tiden blev skidorna bredare, skidfilmerna hårdare, freeride ett begrepp på var man och kvinnas läppar och allt fler skidåkare började öppna ögonen för världen där vid sidan av pisten. Motreaktionen blev naturligtvis att röra sig ännu längre bort, till baksidan av berget, till åk som inte går att se från liften.
Sedan sabbades allt. Bindningar och pjäxor med gåläge blev var skidåkares egendom precis som stighudar under skidorna. Terrängen som tidigare endast var förbehållen skidåkare med lungor av järn och som var beredda att slita blod för att nå dit började helt plötsligt befolkas av kreti & pleti på sportlov. Friden, och sluttningar som låg ospårade i veckor efter ett snöfall var endast ett minne blott.
Så vad göra om man är en äventyrstörstande, svensk skidåkare med längtan efter orörd snö och nya åk? Antingen siktar du ut i den vilda fjällvärlden och är beredd på att lägga hela dagar på att få de där svängarna. Eller så tittar du där ingen annan tittar, mot platser där ingen annan ens tänkt tanken på att leta efter möjliga skidåk.
Åk som kräver bra mycket mer energi och tid att nå än vad de flesta skidåkare anser vara värt ens hälften av mödan. Åk som kräver lika delar svart bälte i Google Maps och Lantmäteriets terrängkartor som förmåga på skidorna. Åk som kräver tålamod, fantasi och en dos vansinne för att ens hitta. Åk som i allra bästa fall lyckas kravla sig upp till ett tresiffrigt antal fallhöjdsmeter och som extremt sällan består av ett tvåsiffrigt antal svängar. Åk med namn som Zonen och Candyland. Åk vars belägenhet behandlas likt stadshemligheter av dess upptäckare och som endast delas med av under det djupaste av förtroenden.
“Lika roligt som det är att hitta ett åk,
lika jobbigt är det att inte hitta.”
Minigolf är konsten att bryta ner skidåkning i dess minsta beståndsdelar. En sväng, hopp, två svängar, hopp igen, en sväng till, tvärnit innan ett stort träd. Klart. Allt utfört med decimeterprecision.
Det är skidåkningens svar på klättringens bouldering. Det är inte fjäll eller berg som ska åkas utan problem som ska lösas, helst med så mycket stil som möjligt. Och gärna i så bra snö som möjligt.
Dess utövare är en liten sekt bestående av en samling bokstavstroende individer, vars spirituelle ledare och överkuku är en småskäggig tvåbarnsfar med villa i Ullån, inklusive stadig partner och ett någorlunda respektabelt heltidsarbete. Men den som träffar David Kantermo, eller följer honom i sociala medier, kan lätt få intrycket av att han har mer än en skruv som saknar Loctite utan även en speciell form av skidrelaterad bokstavsdiagnos.
Jag träffar David på hans arbetsplats strax nedanför Åre torg, en vinterdag då han mot alla odds de facto befinner sig där. Han är mannen som “upptäckte” den mytiska Zonen i Duvedstrakten. Ett tvättäkta minigolfåk bestående av några sammanlänkade klippformationer i en liten öppen skogsglänta. Ett British Columbia i mikrominiatyr, några ynka kilometer från hemmet. Men där Zonen trots allt går att nå från en fungerande lift så ligger hans senaste upptäckter betydligt mer avsides och kräver både stighudar och en hel del bushwacking för att nå till. För att inte tala om förmåga att tyda kartor ihop med en rejäl dos lokalkännedom.
David halar fram telefonen och visar på ett åk från i vintras vars belägenhet mer eller mindre röjts och därmed är okej att visa för en utomstående. Han pekar på en samling stenbumlingar på en satellitbild och följer upp med att visa en bild på barndomskompisen och medbrottslingen Henrik Windstedt från samma ställe i vintras. Trots att han är i mitten av 30-åren så låter han som en åttaåring som hittat en ny, hemlig koja i skogen. Ögonen skiner och munnen sprutar ur sig ord likt en trimmad Kalashnikov.
– Allt började med att jag såg en snowboardfilm med Terje Haakonsen. Hela hans segment var från en liten zon som han fullständigt dödade. Jag tyckte det var så jäkla fett att han inte behövde ett helt berg för att göra den.
David som är född och uppväxt i dalen och har stått på skidor här sedan han kunde gå har naturligtvis åkt allt som finns i trakten. Men trots det håller han lågan brinnande mer än de allra flesta, utan att ens fladdra det minsta.
– Visst, jag har åkt allt i dalen. Men det är kul att upptäcka nya saker att åka eftersom man inte gör det så ofta längre. Lite vardagsupptäckter liksom. Man behöver inte bestiga Mt Everest och glida ner därifrån hela tiden, man kan hitta nya saker här hemma också.
Zonen och all liftnära åkning i all ära, men priset togs tidigare i höstas när den unge hårdskallen Nisse Wersén – även han Årebo sedan födseln och en gudabenådad skidåkare – la ut en välproducerad 30-sekundersfilm från rekordvintern 2018 på Instagram från en zon som inte ens den allvetande Kantermo hade koll på. Ett åk på ett drygt femtiotal höjdmeter bestående av en serie rejäla stenbumlingar på en sluttning, indränkt i mer snö än på säkert 20 år som föreföll ligga i trakterna precis norr om Undersåker, drygt 12 kilometer från Åre by.
View this post on Instagram
Jämtland pillows… ð½: @victoresteby
A post shared by Nisse WerseÌn (@nilswersen) on
David erkänner blixtsnabbt att han låg sömnlös flera nätter och funderade på var den zonen kunde ligga. Han studerade filmen som CIA studerade bevismaterial i jakten på Usama bin Laden. Han jämförde skuggor med solens höjd på himlen, studerade en elledning i bild och jämförde med terrängkartor. Men han kunde bara inte hitta rätt. Att fråga unge herr Wersén rakt ut var otänkbart och helt emot spelets regler, det här var ju hans åk och han hade all rätt att inte avslöja ett skit.
– Lika roligt som det är att hitta ett åk, lika jobbigt är det att inte hitta.
– Så jag lurade med familjen till ett ställe utanför Undersåker som jag trodde var rätt och sa att vi skulle plocka svamp. När jag sprang runt där i skogen hittade jag ett nyrivet älgkadaver så jag blev lite skärrad. Det kändes sådär eftersom familjen satt kvar i bilen.
– Till slut erbjöd jag Nisse två hemligheter i utbyte mot hans enda och han skickade några kartpluppar så jag kunde hitta dit.
– Det är coolt att det egentligen inte är ett åk. Det är en ravin, ett negativt berg. Jag tycker inte att han ska avslöja det.
Surfingens localism har med andra ord nått Åres skidvärld med full kraft. Å andra sidan finns det något väldigt vackert i att i dessa tider av lättillgänglig information om precis allt som rör skidåkning, fortfarande behålla några hemligheter för sig själv. Men då förstås med det ironiska tillägget att ett åk är inte ett åk om det inte läggs ut till förbannelse på Instagram. För om du inte får några likes på din hjälmkamerafilm, har du ens åkt det då?
Kantermo erkänner att det handlar om lika delar att inspirera folk som att irritera.
– Sociala medier har helt klart påverkat både mig och andra som håller på med det här. Det är lite som att vara uppe tidigt på morgonen och vara först med att lägga upp en bild när andra precis klivit ur sängen. Speciellt de dagar då folk tror att det är kass men själv står man där på toppen när himlen spricker upp.
Men mest handlar det om upptäckandet i sig. Och att komma bort från köerna.
– De gånger jag är ute och gör saker är ju de veckor det är mycket folk på Skutan, det är klart.
– Men det är kul att hitta en ny liten zon. Jag blir i alla fall svintaggad på att åka de här ställena.
View this post on Instagram
A post shared by David Kantermo (@davidkantermo) on
#åttaiåttan
Åka Skidor Podcast #1: David Kantermo
Senaste nytt om Kabinbanan i Åre: finns kvar i vinter
Text: Tobias Liljeroth • 2020-09-12
Artiklar • Skidorter • Åre • David Kantermo • Henrik Windstedt • Skogsåkning