Tack Powder för all inspiration

Igår landade tidernas sista Powder i prenumeranternas brevlådor och redaktionen med chefredaktör Sierra Shaffer och den legendariske bildredaktören David Reddick i spetsen lämnade sina skrivbord på kontoret i Carlsbad i Kalifornien. Det här är slutet på en era. En era som lämnat bestående avtryck över en hel skidvärld.

För några veckor kom chockbeskedet att den amerikanska skidtidningen Powder läggs ner efter 48 år i skidåkningens tjänst. I samma veva passade ägaren, förlaget American Media, på att även lägga ner de klassiska actionsporttitlarna Bike, Snowboarder och Surfer – tillsammans fyra tidningar som påverkat den moderna actionsportkulturen mer än många kan förstå.

Till exempel hade tidningen du nu håller i handen, Åka Skidor, kanske inte ens funnits om inte bröderna Jake och David Moe år 1972 bestämt sig för att starta sin egen skidtidning och istället för att skriva om racing och glassig skidortslivsstil prata om glädjen i att åka fritt och att åka puder. David fick även smeknamnet Captain Powder efter sitt vitmålade och vitklädda alter ego som han släppte lös vid speciella tillfällen.

När jag för några veckor sedan träffade den här tidningens grundare Felix St Clair-Renard på hans stamställe Garage i Höganäs så pratade han om vilken inspiration hans amerikanska vänner var när Åka Skidor startades hösten 1974. För även om den alpina skidåkningen stod inför sitt monumentala, nationella genombrott med Ingemar Stenmarks premiärseger i världscupen och en sällan skådad hysteri som följd så skrev Åka Skidor försvinnande lite om alpin racing redan då. Man fokuserade istället på friåkning och fantastiska bilder istället för portar och resultat – precis som Powder.

Följden av det Powder gjorde var att sätta fingret på, och delvis även vara central i att skapa, en helt egen livsstil och kultur runt den fria skidåkningen som blev ett helt eget uttryck i sig självt. Läste du Powder så åkte du inte bara skidor, du var en skidåkare – och det är två vitt skilda saker. Man gjorde skilllnad på skidturism och själva aktiviteten, både den fysiska och den själsliga, att flyta utför ett berg på två långa plankor.

Det är svårt att tänka sig att vi, den entusiastdrivna delen av skidåkningen hade varit vad den är idag om Powder inte hade skapats. Det är en titel som hållt sig relevant även i dessa dagar av snabba intryck på sociala medier, för även vad den nya generationens skidåkare tycker och tänker om något så mossigt som en tidning på papper så har Powder legat till grund för hela den livsstil som numera delvis säljs via snabba stories och klickvänliga videos. Och missförstå mig inte, det finns en gigantisk charm och potential i den gör-det-själv-estetik och omedelbarhet som sociala medier besitter och erbjuder, och det har ockkså gjort skidvärlden både mindre och mer lättillgänglig på samma gång.

Men trots det, även i våra dagar är det något speciellt när ett väl kurerat och genomarbetat nummer av ens favorittidning dimper ner i brevlådan. Fastän skidmedia mest troligt kommer att ändra skepnad framöver och leva sitt liv parallellt i digital form, så finns elementet av att någon valt ut det bästa ur det ständiga bruset åt dig kvar där. Och när det kommer till ren och skär inspiration så är det få saker i skidhistorien som slår Powder.

Det här må vara ett farväl och ett tack för nu men jag har en känsla av att vi inte hört det sista från våra amerikanska vänner. Det sista kapitlet är inte skrivet ännu. Även om det mest troligt kommer att skrivas i en annan form än tidigare.