Vassfjellet Vinterpark – stadsnära skidåkning utanför Norges tredje största stad
Gabriella Edebo studsar fram i skogen på Vassfjellet. Foto: Tobias Liljeroth

Vassfjellet Vinterpark – stadsnära skidåkning utanför Norges tredje största stad

Åka Skidor passade på att åka till Norge dagarna innan gränsen stängde på obestämd tid. Det resulterade i att vi fick det coronastängda Vassfjellet (nästan) för oss själva.

Våren 2020 kommer för all framtid att vara våren då världen som känt den förändrades i grunden. Det mesta som vi tagit för givet i vår moderna värld rycktes ifrån oss på bara ett par veckor och istället vaggades vi in i en tillvaro av osäkerhet inför både vardagen och framtiden. Allt som vi som samhälle och värld byggt upp i efterkrigstiden började helt plötsligt att ruckas i sina grundvalar.

Och där någonstans kändes skidåkning både som den mest onödiga, och mest nödvändiga, saken i världen. Onödig i betraktelsen att den i ärlighetens namn knappast för världen framåt i någon större mening, mer än att vi trots allt är en hyfsat stor industri som både omsätter en hel del pengar och anställer ett stort antal människor världen över. Men samtidigt fick saknaden efter skidåkning många människor att inse hur mycket den betyder för dem.

Mitt i allt det här gick världens nyhetsmedia i total spinn över det här exotiska viruset som till synes var på väg att kasta omkull hela vår civilisation. Ingen visste vad som var upp, ingen visste vad som var ner. Man sköt hejvilt efter vinklingar, sanningar, halvsanningar och rena lögner. En skinntorr akademiker gick på en natt från att ha varit ännu en blek tjänsteman vid ännu ett grått skrivbord till att bli rikets mest kända ansikte, både inrikes och utrikes. 

Syndabockar söktes med ljus och lykta och mitt där i strålkastarljuset stod en befolkningsgrupp som var 100 procent socialt bombsäker att lägga all skuld på; skidåkarna.

Dag efter dag bombade landets stora mediahus på med nya angrepp på både skidåkare som varit på sportlov i Alperna och landets skidorter. Afterski målades ut som rena dödsfällan och bildtexter som "Skidåkarna kommer bli allas vår död" blev vardag. Skidorterna, ja hela fjällen, borde stängas, utrymmas och förses med lås och bom. 

Att människor i fjällvärlden hade sitt liv, jobb och familj där verkade mindre viktigt – den skulle bara stängas, hur man nu kan stänga ner hela samhällen verkade ingen ha tänkt ut. Samtidigt pågick livet i storstäderna ungefär som vanligt, snudd på helt utan kritik och krigsrubriker, medan skidorterna gapade tomma och företagen gick på knäna.

När sedan Dagens Industri anklagade Skistar, ett börsnoterat företag, för att vara giriga som inte frivilligt stängde sina skidanläggningar förstod man att världen blivit fullständigt galen.

Och mitt i allt det här hade fjällen sin kanske finaste vårsäsong på många år. Snön föll, förhållandena var grymma och knappt en människa var där för att njuta av den fantastiska åkningen.

Vårt grannland Norge var som bekant betydligt snabbare med att bomma igen sina skidorter än vi på den östra sidan av gränsen. Smart eller inte, vi kan strunta i den debatten här och nu. 

"Jag lovar att jag satte fast alla skidor innan vi körde iväg." Foto: Tobias Liljeroth

Foto: Tobias Liljeroth

Så en dag ringer telefonen. Min kompis, och tillika Duvedsbon, Franck Kjærsund brukar extraknäcka som pistör på Vassfjellet utanför Trondheim – en anläggning som till råga på allt råkar drivas av en annan kompis till mig, Eirik Sem. Pinsamt nog har jag aldrig lyckats löpa mig dit, något som är på väg att ändras väldigt snabbt när Franck berättar att allt talar för att i övermorgon lördag kommer bjuda på både nysnö och blå himmel. Han och Eirik kan skjutsa upp oss med skoter och så kör vi middag på kvällen.

En hel skidort för oss själva? På lördag morgon sitter vi i bilen och körde västerut, över den gräns som kommer att stänga om två dagar, förbi Ikea, förbi ett industriområde, förbi en lång rad med köpcenter och in vänster vid en Rema 1000. Hyllorna med toapapper var för länge sedan rensade men som tur var hyllorna med chips, choklad och bröd i alla fall välfyllda.

Några kilometer på smala vägar senare rullar vi in på en… tvärfull parkering. Vi borde självklart ha vetat bättre, att norska skidåkare skulle stoppas av något så trivialt som stängda liftar var ju en rätt naiv fantasi. Parkeringen är fylld till bredden med folk i färgglada skalkläder och med topptursprylar. 

Trondheim är Norges tredje största stad och dessutom en universitetsstad, bland annat ligger Norges tekniska högskola här. Många som kommer hit för att plugga gör det för de fantastiska möjligheterna att kombinera studier och stadsliv med ett aktivt friluftsliv. 

Skidorter som Åre och Oppdal ligger runt två timmar i varsin riktning, det finns mängder med riktigt bra klippklättring och bara några kilometer från centrum hittar du grym stigcykling i Bymarka och Estenstadmarka. Möjligheterna till toppturer är riktigt bra de med om du sätter dig i bilen och kör en eller ett par timmar. 

Och så finns den lokala skidanläggningen Vassfjellet Vinterpark, en halvtimme från Trondheims centrum. En inte så liten stadsbacke med sex liftar, tolv pistade nedfarter och respektabla 460 meters fallhöjd. Anläggningen ägs och drivs sedan ett par år tillbaka av alpinsektionen inom idrottsklubben Freidig. Här finns en skidshop, restaurang och en skapligt stor park. 

Men just nu, den 14 mars är hela anläggningen igenbommad och nersläckt, precis som i princip alla skidanläggningar i Norge.

Gabriella Edebo med en hel fjällsida för sig själv. Foto: Tobias Liljeroth

Franck Kjærsund kanaliserar sin inre Clintan. Foto: Tobias Liljeroth

Trodde du att stängda liftar skulle stoppa norska topptursåkare? Tänk igen. Foto: Tobias Liljeroth

Vi smiter förbi en stängd bom och åker upp till den ordinarie parkeringen och skidanläggningens basområde. Franck och Eirik kör fram skotrarna och parkerar utanför patrullstugan där vi sitter och tar på oss pjäxorna. 

Vi kör en snabb överläggning om vad som är bäst taktik för att kunna tolka hela vägen upp till toppen hyfsat säkert. Vi hamnar bakom Francks Ski-Doo Summit 800 som trycker gashandtaget i botten direkt uppför en transportpist som förärats med ett par decimeter djupt lager av nysnö. Solen i ansiktet, snön som yr i ansiktet. Ah, det här är grymt. Sedan tar det tio sekunder innan både jag och Gabbi har tappat greppet om repet och står som två strandade blåvalar mitt ute på en myr. Det tar nästan en halv minut innan Franck ens märker att vi ramlat av och vänder om för att hämta oss. 

Tagning två. Vi knyter ett par bättre öglor i repet, trär i stavarna och drar vidare uppåt. Strax innan toppen på fjället blir skaren under nysnön för besvärlig och vi tvingas hoppa av i farten. Jag tar på hudarna och går den sista biten upp till den höga telemasten som sticker upp på toppen av Vassfjellet. 

Strax nedanför masten bakom en sten dyker ett bekant ansikte upp med ett brett flin från öra till öra. Det är Christian Widén-Björk. En gammal skidkompis och nordisk mästare i friåkning från 2009. Sedan ett gäng år tillbaka bor han på fel (eller rätt?) sida av gränsen och jobbar som brandingenjör och brandman på räddningstjänsten i Trondheim där han bor med sina två söner. Och inte missar en endaste chans till att åka bra snö, skit samma att man får gå lite – det är inget som någonsin stoppat Duracell-kaninen från Luleå. 

Samma sak gäller för hans åksällskap för dagen, Bård Smestad. En senigt kärv man som gjort sig känd som en av Norges ivrigaste topptursskidåkare. Och det mina damer och herrar säger inte lite. För trots heltidsjobb i Trondheim så försitter inte Smestad en endaste chans till att gå uppför ett fjäll och få några bra svängar på vägen ner. Och han nöjer sig knappast med ett åk per dag heller, han kör från morgon till kväll och kommer helst till kontoret på måndag morgon och är fullständigt slutkörd efter helgens äventyr. 

Att hänga på Christian och Bård är meningslöst, de stannar inte i onödan på vägen ner. I alla fall inte herr Björk, det krävs mycket för att få honom att stanna ens för en snabb åkbild – han kör från topp till botten så snabbt det går, varje åk.

Christian Widén-Björk. Foto: Tobias Liljeroth

Edebo har bråttom ner till skoterskjutsen. Foto: Tobias Liljeroth

Vårt team tar det lite lugnare. Vi har dels ingen brådska alls – inte ens den så puderhetsiga Gabbi är speciellt stressad idag – vi har ju vår egen lift med oss. I vilket fall som helst börjar vi beta av åk efter åk, letar upp små skogsrännor och gömda puderfält över hela fjället. På sina ställen ligger det tre decimeter puder av finaste, tröndersk kvalitet.

Och när vi lägger sista svängen står Franck redo med skotern för att upprepa proceduren för ännu ett varv. Det är bortom lyxigt men jag kan inte undvika att känna mig lite korkad när vi blåser förbi folk som stretar på med hjälp av stighudarna uppför fjället. Eirik försäkrar att det inte är några problem när vi slår oss ner utanför pistörstugan och käkar picknick i solskenet. 

Vi erbjuder Christian skjuts upp mot att han visar oss en bra linje och ställer upp på en fotosväng. Självklart tar han med oss på den mest uppspårade delen på fjället och blåser iväg så fort jag lyckats få en ruta på honom utför en liten hängdriva, ränderna går liksom aldrig ur.

Så vi återupptar vårt program sedan tidigare och börjar utforska sidorna på liftsystemet. Ibland blir det jackpot, ibland fastnar någon av oss i en vägg av träd och får tråckla sig tillbaka ut till friheten.

Men efter ett tiotal åk börjar händer och armar bli rätt möra, speciellt den sista, branta biten upp mot toppen på liftarna där banden på skotern kastar upp stora snökockor, rakt i ansiktet på den som står längst fram, vilket lyckas bli jag varje gång.

Gabriella Edebo tar luft. Foto: Tobias Liljeroth

Stängt. Stengt. Closed. Geschlossen. Fermé. Chiuso. Foto: Tobias Liljeroth

Efter en lång skiddag lägger vi de sista svängarna för dagen i den översnöade parken och packar ihop oss för att åka hem till Eirik och käka middag. Dagen efter vaknar vi upp med en ohemult kraftig träningsvärk i armar och ländrygg. Vi avlägger våra hejdås och säger att ses veckan efter påsk när gränsen ska öppna igen, för det här är ju bara en kort åtgärd från den norska statens sida. 

Vi känner oss utstirrade när vi rullar med svenska plåtar genom Trondheims centrum och hamnkvarteren, dessutom med otillåtna dubbdäck på bilen. En motordriven walk-of-shame i coronapandemins spår, de sista svenskarna som flyr hem till den andra sidan av gränsen. 

Nästan fem månader senare är gränsen fortfarande stängd och ingen vet när den kommer att öppna igen. Misstänksamheten och de sneda blickarna växer sig allt starkare mellan två landskap, Jämtland och Tröndelag, som tidigare mest varit som två kivande, kärleksfulla syskon. 

På bägge sidor av gränsen sitter vänner som mer än gärna skulle träffas igen, kärlekspar som är åtskilda och fjällsidor som väntar på att människor från andra sidan gränsen ska komma och åka utför dem igen.

Foto: Tobias Liljeroth

Vassfjellet drivs av den lokala skidklubben Freidig alpin. Foto: Tobias Liljeroth

Vassfjellet Vinterpark

Läge Klæbu, 30 minuter från Trondheims centrum
Liftar 6
Pister 12
Fallhöjd 450 meter

vassfjelletvinterpark.no

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!