Blizzard reste sig på nio

Utanför Blizzards fabrik är det strålande sol, massvis av snö och höga berg. Jag pekar ut genom ett stort fönster och säger över maskinbullret att de anställda på fabriksgolvet har en strålande utsikt över Alptopparna kring Mittersill, Österrike. Thomas Rakuscha nickar.

Han har varit med om både fall och uppgång, kallar sig själv fabrikens dinosaurie och har precis gett oss en guidad tur runt fabriken. På nära håll har vi fått studera hur Blizzards hyllade flipcore–teknologi ser ut på träkärnenivå och hur många moment en skida måste genomgå innan den når gjutformen och de olika lagren i sandwich–konstruktionen slutligen pressas samman till en enhet. Vi har också fått se prov på hög precision när en mångårig anställd med hjälp av en bandsåg i ett svep sågat bort överflödigt material från en av nästa säsongs modeller. Den synen underströk att Blizzards skidor må vara massproducerade, men att de trots det till största delen faktiskt är handgjorda.

I just den här fabriken har Blizzard producerat skidor i flera decennier. Thomas förklarar att det är omgivningarna som gör att fabriken står kvar trots att billigare produktion finns att hämta längre österut i Europa.

– Ser man det på ett globalt plan ligger den här fabriken inte idealt. Vi är långt ifrån alla motorvägar och det finns inga tåg som kommer hit. Men alla som jobbar med produktutveckling här hos oss, de är alla från det här området och de är alla skidåkare. I går beslutade vi till exempel att testa några nya idéer och i morse möttes vi i backen tre minuter härifrån för att testa. Sedan åkte vi i en timme innan vi åkte tillbaka hit och diskuterade vad vi hade upplevt. Det är bra för vår produktutveckling och det är orsaken till att vi fortfarande har fabriken och vår produktutveckling här, säger Thomas.

Varumärket Blizzard registrerades på 50–talet men företaget föddes redan 1945 när grundaren Toni Arnsteiner återvände från andra världskriget. I den sönderslagna tillvaro som den första efterkrigstiden var för många av de krigsförande länderna valde Arnsteiner att satsa på snickeri och grundade en liten firma. Han började med att tillverka skidor vid sidan av andra träprodukter men efter några år övergav han all annan tillverkning och satsade helhjärtat på skidor om än i liten skala.

Minnen av småskaligheten lever kvar än idag. Även om fabriken är fullutrustad med toppmoderna maskiner är den inte optimal ur flödessynpunkt, säger Thomas.

– Jämför du med Tecnicafabriken i Italien som är en ny fabrik, ser du snabbt att den är idealiskt planerad. Här är det annorlunda. Först var det en byggnad, sedan en till och så vidare. Planlösningen är inte särskilt vacker och inte den bästa ur produktionssynpunkt så vi har fått göra många justeringar de senaste åren för att optimera verksamheten, säger Thomas.

Till viss del märks det även för ett otränat öga. Lokalen påminner mer om en gammal bilverkstad än en modern skidfabrik men de inplastade slutprodukterna som står uppradade strax efter sista maskinen i produktionskedjan är högteknologiska vidunder. De senaste åren har Blizzards skidor vunnit mängder med utmärkelser och gjort att varumärket återvunnit sin forna glans.

I mitten av 90-talet var läget annorlunda. Efter flera decenniers framgång hade Toni Arnsteiners företag nått vägs ände. Produktmässigt höll företaget en god nivå men Blizzards omfång på ett globalt plan hade vuxit till en nivå där grundaren inte längre hade översikt. När marknaden efterfrågade 150 000–200 000 Blizzardskidor tillverkade fabriken mer än det dubbla med följden att hälften fick ställas i källaren. Där band de bara damm och kapital och till slut konfiskerades företaget av den lokala banken. En ny era inleddes där fokus låg på masstillverkning av billiga skidor istället för på teknologiska landvinningar.

– Banken letade hela tiden efter en ny köpare och ville inte lägga ner pengar på produktutveckling. För personalen innebar det att ingen kunde lägga ner 100 procent av sitt kunnande för det fanns ändå inga pengar. Det var som att försöka köra en stark bil med handbromsen i, säger Thomas.

Några år efter konkursen aviserade det då amerikanska företaget Scott sitt intresse och blev efter förhandlingar ny ägare till fabriken i Mittersill. Banken släppte dock inte Blizzard helt och hållet. Som lokal bank hade den intresse av att lokalbefolkningen skulle få behålla sina jobb och behöll varumärket Blizzard i pant så att säga. När det visade sig att Scott var mer intresserat av den ackumulerade kunskapen än fabriken beslöt banken att köpa tillbaka fabriken.

2005 var det åter dags för nya ägare. Denna gång var intentionerna att bygga vidare på arvet i Mittersill men ganska snart stod det klart för Karl Hofstätter och Anton Stockl att de inte hade tillräckligt med kapital för att göra verksamheten lönsam igen. Så kom det sig att de 2006 sålde företaget till italienska Tecnica Group som lämpligt nog var på jakt efter en billig skidfabrik att tillverka sina Nordicaskidor i.

Med Tecnica Group som ägare blev Blizzard systervarumärke med bland andra Tecnica, Nordica, Lowa, Rollerblade och Dolomite. Man ställdes också inför utmaningen att övertyga sina nya ägare om att man kunde tillverka bra skidor. Det lyckades man med.

– De högsta cheferna på Tecnica Group är alla väldigt produktorienterade människor. I takt med att de lärde känna våra ingenjörer tror jag att de insåg att vi hade mycket kunskap. Vi hade många idéer i skrivbordslådorna som aldrig hade realiserats på grund av pengabrist, till exempel integrationen mellan skida och bindning i vårt IQ-system. Genom att visa dem dessa punkter, dessa idéer, så började de tro på oss och bestämde sig för att göra Mittersill till gruppens skidkompetenscenter, säger Thomas.

Efter sju svåra år var det dags för personalen på fabriken att få utlopp för sin kreativitet och nå sin fulla potential. Thomas medger att det fanns viss nervositet hos de anställda. I flera år hade personalen tänkt på nya lösningar och nya teknologier utan att ha möjlighet att färdigställa dem. Nu var det upp till bevis.

De nya ägarna var inte de enda som skulle övertygas. Blizzard hade i flera år tillverkat skidor i de lägre prisklasserna och nu ville företaget helt plötsligt börja marknadsföra dyrare skidor igen. Hade Tecnica Group inte varit en produktdriven koncern hade säkerligen stora marknadsföringskampanjer försökt bana väg för Blizzards återkomst i de finare salongerna. Men de pengarna fanns inte och därför började Blizzards organisation bearbeta marknaden på gräsrotsnivå. Under några år genomförde företaget hundratals skidtester och bjöd in mängder av handlare till fabriken och åkte skidor med dem.

– Vi hade folk här som inte hade haft Blizzard på många år och inte var så entusiastiska när de kom hit. Men när de testat skidorna sa 90 procent “Wow, det är stor skillnad”. Vi visste att det skulle bli svårt att övertyga marknaden efter år av lågprisprodukter. Samtidigt talade historien för oss. Efter innovationer som Thermoski och Quattroski på 80–talet visste handlarna att vi hade ett bra arv och hade byggt högteknologiska skidor. Det fanns i sinnet på konsumenterna också. Men det var svårt i början och vi tappade mycket kvantitet. Nu är vi mer eller mindre tillbaka på samma nivå men genomsnittspriset har tredubblats och det är det som räknas i slutändan. För andra året i rad tjänar vi pengar, säger Thomas.

I fabriken i Mittersill (Blizzard har även en fabrik i Ukraina som producerar billigare skidor samt juniorskidor) tillverkas ungefär 430 000 Blizzard– och Nordicaskidor idag. Thomas bedömer att Blizzard säljer bland de fem bästa i hemlandet och att varumärket på ett globalt plan precis tar sig in på topp–tio–listan. När jag frågar om framtida tillväxt framhåller han att marknadsandelar nästan alltid mäts i kvantitet.

– Vår filosofi är tydlig: Vårt första mål är inte att producera kvantitet. Vi vill inte vara där. Vi vill inte sälja skidor på stormarknader för 179 euro, det går inte ihop med vår strategi. En kund som precis köpt skidor av oss för 1 000 euro vill inte se skidor från samma varumärke när han går och handlar mat. Det fungerar inte, säger Thomas.

Vad som däremot fungerar är samarbetet inom Tecnica Group. Gruppens högkvarter ligger knappt 30 mil bort i italienska Treviso och utbytet är livligt med Tecnicas produktutvecklingsteam. Sedan uppköpet har Blizzard ersatt Völkl som Tecnicapjäxans “egen” skida. Thomas tror på ökat samarbete under de kommande åren.

– I mitt tycke har vi varit väldigt framgångsrika med Tecnicas Chosisepjäxa med sitt Intelligent Freemountain System och med våra freemountain–skidor med naturlig rocker och flipcore–teknologi, det är en idé och ett koncept som vi starkt fokuserar på och har följt under de senaste åren. Även i andra produktlinjer tar vi fram skidor och pjäxor som passar bra ihop och som medför fördelar för konsumenten. Å andra sidan vill vi inte exkludera konsumenter som av någon anledning bara vill köpa pjäxan eller bara vill köpa skidan. Du behöver alltså inte använda produkterna tillsammans men gör du det har du ytterligare fördelar. Det är planen, säger Thomas.