Mot alla fördomar

Mot alla fördomar

Ibland måste man åka offist för att uppleva något nytt. Det gäller även när man ska välja skidort.

– Där, säger min serbiske vän och pekar ut genom bilfönstret. Där avrättades maffiakillen Zoran Davidović.

Vi är mitt i en kruva, på väg upp på motorvägen mot Belgrad. Det är första gågnen jag besöker Serbien och mina fördomar får vatten på sin kvarn.

Men Neven fortsätter prata. Han berättar att tiden efter mordet på Arkan i januari 2000 var kaotisk. Hur det rådde maffiakrig men att sunda politiker till slut kom till makten, införde undantagstillstånd och rensade upp i landet.

Därför var Eurovisionsfinalen i Belgrad 2008 något mer än en vanlig sångtävling för serberna. Det var ett tillfälle att visa världen att landet hade mer att erbjuda än öppna sår från de jugoslaviska krigen, maffiauppgörelser och politiska mord.

De har rätt.

Det är andra veckan i december och vi är i Serbien för att åka skidor. Orten vi ska till heter Kopaonik och ligger på gränsen mot omtvistade Kosovo. Och absolut, jag är skeptisk. Vad har Serbien att erbjuda mot ett julbord i Badgastein eller en långweekend i Verbier?

Motorvägen söderut. Då och då kör vi förbi igenbommade restauranger, strandade någonstans mellan kommunism och kapitalism. Istället tar vi av mot en etno-restaurang – en populär restuarangtyp som serverar lokalproducerad och traditionell mat i rustik lantmiljö.

På vårt bastanta träbord står snart stora fat med mešano meso som är en slags grillmix med korvar, fläsk- och nötkött. Till det får vi vitlöksstekt paprika i olja och skålar med kryddig grönsaksrelish. Jag betalar 60 kronor för en av mitt livs bästa och största måltider och börjar försstå varför Neven, Zeljko, Nenad och Srdjan så gärna pratar om mat.

Kopaonik ligger uppfluget på 1700 meters höjd som ett serbiskt svar på Avoriaz men med byggnader i mer traditionell, och vackrare, stil. Med 22 nedfarter är det landets största skidort och när jag står på toppen av Suvo Rudište är vädret så klart att man ser ända bort till Adriatiska havet. Betydligt närmare ligger områdets högsta topp. Pančićev vrh klusterbombades av Nato under Kosovokonflikten på grund av sina militära radarstationer men erbjuder nu systemets bästa nedfarter och stora områden för offpiståkning i både skog och öppen terräng.

Tyvärr stannar upplevelsen av Pančićev vrh vid en vacker vy. Det är premiärhelg och snön har inte lagt sig i tillräckliga mängder men de backar som är ööpna har rikigt bra snö och när jag ska går från afterskin är det knappt att benen bär.

Serberna kan festa och på kvällen är det ett galet ös på byns mest populära ställen, Mr Stefan Braun. Vi står jämte killar med kraftig skäggväxt och stenhård blick men det är bra stämning och vi märker snart att hela stället fungerar som dansgolv. När vi lämnar vid tretiden är festen fortfarande i full gång med personal på bardisken och gästerna som en enda stor och gungande kropp.

Men underbart är kort. Efter två dagars åkning, för mycket öl, ett nationellt tv-framträdande, sköna timmar på spa, backluncher med helgrillat får och ackompanjerade av ett romskt folkband så är det dags för Belgrad. Där väntar fler underbara restauranger, mer fest samt sevärdheter som fästningen Kalemegdan, mäktiga Donaufloden, gigantiska Sava-katedralen och ruinerna på Kneza Miloša.

Åkningen kanske inte var i alpklass men en skidresa till Serbien visade sig vara mer än bara skidåkning.

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!