Favoriter i täten i Riksgränsen

Det är per definition svårt att gå ut med 100 procent och öka. Jag satt därför, något motsägelsefullt, på mitt liggunderlag och funderade kring huruvida åkarna skulle anamma golfarnas taktik dagen innan avgörandet ska till. Under den så kallade “moving day” bevakas positioner i startfältet. För att ha slagläge när avgörandet ska ske.

Möjligen bidrog dagens arena – Insteget – till att känslan bestod en bit in i tävlingen. Ett kortare och mindre brant fjällansikte stod för dagens lekplats. Där möjligheterna att visa upp sig var färre än under gårdagen. De flesta klipporna med potential att skilja ambition från skicklighet befann sig också högst upp i åket. Många åkare valde eller tvingades välja liknande linjer inledningsvis. 

Efter snowboard- och telemarksklasserna hade jag fortfarande inte bestämt mig om åkarna tagit till sig golfarnas taktik. Insteget passade dock snowboardåkarna bättre än Kvalface:et och de fick mer flyt i åkningen idag. I telemarksklassen höll Erik Nordin fortsatt hög klass.

Sedan kom skiddamerna och visade att det gick att sparka upp spelet ännu en nivå. Hedvig Wessel satsade hårt, laddade på och slängde en backflip av det saltare slaget. Men lyckades tyvärr inte hålla sig på benen helt. Damernas startfält höll generellt en hög och jämn nivå och åkare efter åkare pepprade på nedför fjällsidan. Stabila svängar, bra kontroll, följsamt i en, för många “vanliga” skidåkare, obekväm hastighet. Lotten Rapp och Carro Strömberg tog dock tag i snön bäst och slutade etta respektive tvåa för dagen.

Min eviga fråga – kan man verkligen tävla i friåkning? – dök upp när skidherrarna tog över och Lucas Stål Madison fortsatte åka kreativt och tog ännu en gång med sin funkigt fräscha “The Bunch”-stil upp på Nordals. Det slängdes en så kallad “handdrag trea” utför en av de inledande klipporna och det tailpressades utför en annan. Något som kan ses okonventionellt och/eller uppfriskande i friåkningssammanhang. Att det hela avslutades med ett par guidesvängar i slutet av åket gjorde inte saken sämre. Vad gäller svaret på frågan, tror jag att herr Stål Madison hjälper mig att komma närmare slutsatsen att det faktiskt går att tävla i friåkning. Men jag är inte riktigt säker än.

Olle Regnér tog hem den första finaldagen med ett saftigt åk, där han varken prioriterade att köra på snö eller att svänga i den inledande branten. 

I övriga herrtoppen spelades det troligtvis fortfarande låtar ur soundtracket från Top Gun medan de bombade nedför mot målområdet. Dagens utnämning som överljudsraket går till Edvin Olsson. 

Slutligen vill jag påpeka att jag tycker det är svårt att ladda om och skriva två texter om samma tävling på raken. Vilket gör att jag i all ödmjukhet lyfter på hatten till deltagarna som orkar ladda om, reka åk och uppbringa ett jävlar anamma i dagarna tre. Imorgon är det som nämnt Ravinen som gäller. Det ser vi fram emot. Pang, bom, krasch, snart har vi våra vinnare. Om inte rundpingisturneringen med 181 anmälda drar ut på tiden vill säga…