William Larsson får Dundret att gnistra i vinternatten. Foto: Adam Klingeteg

Artiklar

Mörkrets furstar – en kärleksförklaring till Dundret

Vem vill inte ha en 823 meter hög fritidsgård att hänga på? Det är så de beskriver Dundret, de lokala entusiasterna i Gällivare. Och de är många. Och framgångsrika. Och hemkära.

Text: Elisabet Aagård • 2017-01-09 Uppdaterad 2017-01-09

Dundret. Namnet kommer från finskans tunturi, berg. Det i sin tur kommer från lulesamiskans/samiskans duottar eller tuoddar, namnet för lågfjäll. Enligt Wikipedia kan man se en elftedel av Sveriges yta från toppen. Det är inte dåligt, för ett lågfjäll.

Det är inget märkvärdigt berg. Lite över medel i Sverige kanske. Familjevänligt, några ordentliga hang, fostrande offpist, isigt när det är på det viset. En fyra fem fina svängar på raken kan man få i offpisten, sådana svängar man kan leva länge på. Och så kallt som fan. Klassiska svenska åkförhållanden, helt enkelt.

Men det verkar sätta sig i hjärtegropen på de inblandade, Dundret.
För Dundret har nämligen fostrat och kramat ur sig många storåkare, inom de flesta discipliner. Och enligt storåkarna är det en rad omständigheter som har gjort att det förhållandevis lilla fjället lyckats så pass. En omständighet är klubben, GSK, och alla ideella krafter runt den.

Mörkrets furstar – en kärleksförklaring till Dundret
Foto: Adam Klingeteg Åkare: William Larsson

En annan omständighet är närheten till byn. Dundret ligger tre kilometer från Gällivare. Det är lätt att ta sig. Efter skolan. På loven. Lättillgängligt. Alla drar dit och hänger i gäng – kanske det bästa med barndomen och ungdomsåren. Fritidsgård, är ett ord som flera nämner.

En tredje är just de klassiska svenska åkförhållandena. Ingen får någonsin något gratis som växer upp i pjäxor i Skandinavien. Det är bara att bita ihop och bemästra. Så föds goda åkare. Talangfulla, inte nödvändigtvis för skidåkning, men för att svära sig genom upptining efter upptining av bottenfrusna tår efter träning. Talang för att ladda pannan med pepp inför ännu en träning i -22, för att ytterligare en gång ge sig på ishanget efter att har åkt ur för 17:e gången, för att se positivt på att försöka åka kartong igen och igen trots att knäna inte hunnit hämta sig sen sist man gränslade en iskoka.

En fjärde omständighet är stämningen. Hur Dundret syns från nästan hela stan. Hur lamporna, när de tänds i oktober, ställer pälsen på de allra mest entusiastiska i väntan på den första träningen.
En femte omständighet är förebilderna. Först såg Monica Äijä-Lenndin upp till Ingemar Stenmark. Sedan såg Thomas Fogdö upp till Monica Äijä-Lenndin. Sedan såg Anton Lahdenperä upp till Thomas Fogdö.

Och det verkar inte släppa taget, lågfjället. De vittnar om att de far hemåt. Skaffar stugor. Har inre bilder och återvänder, de som en gång växt upp därpå. Och bygger vidare och försöker utveckla konceptet Dundret. Kanske till något de själv hade velat ha.

Mörkrets furstar – en kärleksförklaring till Dundret
Foto: Adam Klingeteg Åkare: William Larsson

Evelina Nilsson

Åre. 25. Friåkare

Jag har väldigt fina känslor kring det fjället. Det är något med Skandinavien, samma känsla finns definitivt inte utanför. Dundret är verkligen ett fjäll! Jag växte ju upp i Luleå, men jag har åkt mycket i Dundret. Det är det närmaste av de större fjällen och vi hade stuga där.

Då var det alltid ganska stillsamt och det kändes verkligen att man var ute i naturen. Jag kommer ihåg att det var en massa japaner där och kollade på norrsken.

Det var under en gränsperiod när jag gick från alpint till puckel så jag vet inte riktigt hur Dundret har påverkat mig.

Jag tävlade lite där men mest åkte vi på kul. Jag skulle säga at det var en härlig tid när vi var med familjen och lekte, och det är ju när vi leker som vi utvecklas. Glädjen till skidåkningen fostrar var man än åker.
Att det kommer många bra åkare från en plats tror jag i och för sig inte har med platsen att göra men med stämningen på sådana platser. Om man kommer från ett litet ställe och fler faller för samma sak och blir en liten grupp som får liknande mål och drömmar, då åker man för att det är kul och då blir folk duktiga. Man måste göra något kreativt av det man har, då kommer det roliga ofta väldigt naturligt.

Monica Äijä-Lenndin

Piteå. 53. Då: alpin OS-åkare, Nu: i besöksnäringen.

Mörkrets furstar – en kärleksförklaring till Dundret
Foto: Adam Klingeteg Åkare: William Larsson

Nämner man en glömmer man många, men Håkan Åsell, som gick bort för en liten tid sedan, har varit helt avgörande för framgångarna och stämningen på Dundret. Det drog nog igång med Ingemar Stenmark, att hela samhället stannade upp när han åkte, vi tog paus i skolan och kollade hans åk och så vidare.

Jag själv började med att gå Skidfrämjandets skidskola i första klass och fastnade, jag hade mina kompisar här. Jag kom inte från någon särskilt skidintresserad familj, men vi var på Dundret jämt och ständigt. Det kom en buss och plockade upp oss tre gånger i veckan och körde upp oss till backen, så det var verkligen en mötesplats.

När vi började satsa var vi på Dundret från att den första frosten satt sig på barken, vi satte banor och körde så barken rykte. Jag gick skidgymnasiet i Tärna men åkte hem på helgerna för att jag tyckte att det var bättre här.

Och att det kommit så många bra åkare från Dundret har med de ideella krafterna och klubben att göra. Hade inte Håkan Åsell varit här hade inget av det här hänt, han byggde upp hela den alpina delen. Han var ju med och drev fram den alpina teknikutvecklingen i Sverige över huvud taget. Han filmade oss när vi tränade och tävlade och skickade iväg filmen för framkallning så vi fick se den en vecka senare.

Håkan var så enveten, satt och spelade in från TV när det var världscup. Jag hade inte gått så långt om det inte varit för föreningslivet. Jag kommer inte från någon välbärgad familj, men kunde hålla på tack vare att allt var gratis.

Och så hade vi bra träningsförhållanden. Mycket snö, lång säsong och bra förhållanden för barmarksträning. Det har präglat mig mycket. Dundret har en stor del i mitt hjärta, och i många andras. Vi är många som har skaffat stugor här, så det blir många återseenden.

Mörkrets furstar – en kärleksförklaring till Dundret
Foto: Adam Klingeteg Åkare: William Larsson

Thomas Fogdö

Uppsala. 46. Då världscupsvinnare, nu idrottspsykologisk rådgivare och entreprenör.

Om gruvan är motorn i Gällivares ekonomi så är Dundret stadens juvel. Jag är ju lite färgad, men för mig står Dundret för det roliga i Gällivare. Utelivet, alltså inte att gå på krogen, men att komma upp på fjället, oavsett om det är utför eller på längden, ger många möjligheter.

Dundret var alltid närvarande, jag såg det från där jag bodde. Hösten var en årstid av förväntan. Jag såg lamporna tändas, såg när de började spruta backarna och det där pirret inför att “snart får vi åka!”. Pirret i kroppen, det kan jag sakna. Jag har fortfarande det som mental bild. Om siluetten av Uppsala, där jag bor nu, är domkyrkan, så är Gällivares siluett Dundret.

Jag har flyttat precis åt helt fel håll, här får man gräva för att kunna åka något. Och det är väl det jag saknar mest med att bo här, att det är så osäkert med vintern. Den tycker jag så oerhört, oerhört mycket om.
Och så älskar jag berg, jag har verkligen ett kärleksförhållande till berg, de gör mig lugn och glad.
Men de finns ju där, de inre bilderna, och de kan man leva väldigt länge på.

Det har funnits en kultur kring Dundret som har fått fram alla stora åkare. Några ledare och tränare som varit avgörande, bland andra Håkan Åsell. Klubben och Dundret blev en självklar samlingspunkt för alla, oavsett ambitioner, det var en väldig bredd på folk.

Det var säkert många som inte tänkt tanken på att bli skidåkare men som upptäckte sin ådra och fångades upp av en bra organisation. För mig var det ovärderligt, liksom förebilderna – kunde Monica som kom från Gällivare så kunde väl jag!

Senare blev Dundret en plats att komma till för att slappna av efter världscupen. Jag åkte mycket telis då, på Dundret. Det var fortfarande skidor, men jag kunde släppa kraven som kom när jag åkte alpint.

Och Dundret är fortfarande juvelen, jag älskar det, det är ett väldigt vackert fjäll. Men även för all tid, frustration, glädje och gemenskap jag förknippar det med. Bilden av när Dundret väcks till liv med ljus och snökanoner är förknippad med så mycket lycka.

Mörkrets furstar – en kärleksförklaring till Dundret
Foto: Adam Klingeteg Åkare: William Larsson

Anton Lahdenperä

Innsbruck. 31. Landslagsåkare

Jag var två när jag började åka. Jag har en fem år äldre bror som åkte och hakade på honom. Dundret har varit som en lekpark, det ligger så nära stan så det går fort att ta sig till liftarna så all ledig tid tillbringade vi där.

Thomas Fogdö var på topp när jag var liten och det som motiverade mig var att bli lika bra som honom. Jag tror att en av anledningarna till varför det har kommit så många duktiga åkare från Dundret är att vi har ganska utmanande pister här, det går att höja sin nivå.

Och så lättillgängligheten. Ungarna som åker här får många timmar på skidor i fina pister och rolig terräng. Offpisten är bra, men korta sträckor. Man kan få tre, fyra riktigt fina svängar sedan kommer ett platt parti man måste ta sig över. Det finns några riktiga pärlor, men då måste man gå på tur. Då finns klippor och gles skog. Men man måste känna till dem.

Jag tror att jag har fått ett ganska brett register som åkare från att ha åkt här. Brant och isigt är mina styrkor och det har jag utsatts för när jag har tränat här. Det är inte så mycket tillrättalagt. När vi var små körde vi två timmar i backen och sen var vi ute i skogen och åkte. Det har format mig.

Kristofer Turdell

Alperna/Stockholm/Gällivare. 26. Friåkare.

Mörkrets furstar – en kärleksförklaring till Dundret
Foto: Adam Klingeteg Åkare: William Larsson

Jag började åka så fort jag kunde gå och eftersom det ligger så nära samhället var vi där ofta. Många av mina bästa kompisar har jag träffat på Dundret, under slalomträningarna. Och så fort det var helg sågs man där.

Det var både en fritidsgård och ett fjäll. Vi hängde där för att vi var skidbitna och för att vi kunde. Det går ju att göra annat i Gällivare, men det är ju praktiskt att åka skidor när vintern är så lång.

Dundret påverkar alla i Gällivare. De flesta som bor där gör det ju för att de gillar att vara ute och till fjälls. Då är det praktiskt med ett fjäll nära samhället. Folk går på tur, cyklar, går ut med hunden, plockar bär eller vad man nu gör. Vi har haft musikfestivaler i midnattssolen. Det händer fortfarande att jag åker där. En av fördelarna nu är att det är så lite folk, det är aldrig någon liftkö. Och säsongen är lång – de har som ambition att vara bland de första som öppnar, typ i oktober och sen stänger de någon gång i april-maj.

Jag tror att orsaken till att så många har blivit bra har med närheten att göra. Att man kan åka mycket. Man är där varje ledig dag. Det har nog mer med det att göra än att Dundret har så bra åkning. Även om det med svenska mått mätt är väldigt bra.

Johan Olofsson Gällivare.

40. Då: rebellisk snowboardpionjär, Nu: operatör vid Svanstein skidanläggning.

Jag har åkt skidor sen jag var liten knatte, och gick väl i slalomskola men jag sa mest hej och drog och åkte skogsslingorna. Jag fick gnälla ihjäl mig för att få en snowboard, men till sist låg det en där under granen när jag var 10–11 år.

Dundret har relativt sett ganska långa och snabba åk. Man kan blåsa på av bara den över långa krön. Och så finns en del skogsåkning, i oändlig björkskog, snårig och jävlig, men helt okej på sina ställen.
Det är en pärla, Dundret! För en sån som mig gjorde det hela stan! Hade det legat 45 minuter från stan hade det kanske inte varit lika enkelt att gnälla till sig skjuts. Man stod där och stampade när det kommit fem centimeter snö.

För mig är det berget som gör Gällivare. Jag har kommit tillbaka, det är så många andra som skrivit sig i Engelberg, haha! Det är jävulskt trångt i Alperna, man behöver komma till Lappland för att ha vyer att blicka ut över. Jag har alltid velat utforska terrängen runt Gällivare, Stora Sjöfallet, Ritsem, Gränsen…

Jag drog korsbandet två gånger på rad och blev hemma två år och då funderade jag på om jag verkligen skulle idas dra iväg igen, jag hade varit ute tolv år i sträck då. Så när jag var hemma byggde vi en stor superpipe, en som höll OS- och världscupformat, men det blev bara ett år med det, det funkade inte riktigt.
Och det är som lite typiskt Dundret, de har inte riktigt varit med i gamet, de hakade aldrig på snowboard, stöttade inte, det var inte helt ok. De körde på med sina käppar och portar och väntade på en ny världscup. De blev skitsura när vi korsade deras banor och vi tänkte att vi ville visa att nog fan kan vi också åka, det blev en viss kampanda i oss som växte upp på snowboard på Dundret.
Men pipen står kvar, vi har lämnat ett monument efter oss!

 

Dundret satsar 50 miljoner kronor


Johan Olofsson – snowboardåkaren som förändrade världen


Thomas Fogdö – slalomspecialisten


Text: Elisabet Aagård • 2017-01-09
ArtiklarSkidorterDundretJohan OlofssonKristofer Turdell

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top