Den svenska tjejskidan
Det handlar inte om att uppfinna skidan på nytt, bara att utveckla den ihop med den typ av åkare som ska använda den. Som Carro Strömberg. Foto: Anna Öhlund

Den svenska tjejskidan

Svenska Extrem bryter mönstret i utvecklingen av sin nya friåkningsskida för tjejer. En co-lab med tjejnätverket InspireUs, helt och hållet framtagen från grunden av åkarna själva.

Åre, en morgon i slutet av april. Ett oväntat snöfall under natten har täckt Skutan med ett två decimeter lager puder. Blött och vårtungt nertill på fjället, överraskande lätt och vinterpudrigt längst upp på toppen. 

I värmestugan vid Kabinbanan sitter ett tiotal skidtjejer och skruvar lite lätt otåligt på sig. Snön utanför spelar såklart en roll i det, ingen i rummet har lust att vänta alltför länge med att lägga dagens första spår. Några av dem känner varandra sedan förut, några andra är helt nya i sammanhanget. Runt de slitna fikaborden i det 70-talsdoftande rummet med tidstypiska betongväggar, aluminiumprofiler runt fönstren och gardiner som inte bytts ut sedan förra seklet sitter folk med X-Games-meriter, medaljörer från Extrem-NM, skidcoacher, skidklädesdesigners, sponsrade friåkare, skidbutiksanställda, bootfitters, bummare, skidfotografer och vanliga, hederliga skidentusiaster – en ytterst kompetent samling åkare.

Framför dem står Carl Geijer från Åre Skidfabrik och Caroline Strömberg från skidkollektivet InspireUs och förklarar dagens uppdrag, och om planen att från scratch ta fram en helt ny friåkningsskida för kvinnliga åkare. 

Tanken är att den här gruppen ska utgöra basen i projektet, för att efter hand fyllas på med åsikter från en bredare massa via InspireUs nätverk och camps där deltagare kommer att få testa skidan. 

Men än så länge finns ingen prototypskida att testa, eller ens en skiss i en dator. Grundidén ska tas fram med början idag. Inget är givet eller förutbestämt. Material, bredd, skärning, flex, konstruktion och design – pappret är blankt, hårddisken är raderad, redo att fyllas med ny information. 

Först när man fått ihop tillräckligt med åsikter, tankar och idéer ska man koka ner dem till en kravspecifikation, som i sin tur får stå som grund för utformandet av en serie med prototyper som kommer att testas på snö vintern som kommer. I början av februari i vinter (2017), under den årliga vintersportmässan Ispo i München räknar man att kunna presentera den färdiga skidan – i den mån en skida nu kan anses att någonsin vara färdig, för att sedan släppa den på marknaden nästa höst.

Men först är tanken att i grupp testa ett gäng skidor från olika märken som är inriktade mot kvinnliga åkare för att få en baslinje att utgå ifrån. En sofistikerad form av industrispionage på snö om man så vill.

Testpatrullen består av ett gäng av de mest kunniga och erfarna skidtjejerna i landet. Foto: Anna Öhlund

För några år sedan fick Åre Skidfabrik frågan från ett gäng skidrävar om de kunde tänka sig att ta fram en friåkningsskida genom en tråd på det svenska skidforumet Freeride.se. Tanken var att forumet skulle bestämma shape och vissa grundegenskaper, och att Åre Skidfabrik skulle tillverka det man kom fram till i rätt material – Geijer sa ja på stående fot. 

Gensvaret blev enormt och resultatet, efter hundratals svar och sedvanligt forumkäbbel, blev skidan Extrem Opinion 118 – världens första communityutvecklade skida som 2014 fick pris på Ispo som en av det årets bästa innovationer. Med tiden har den fått stå som bas för en hel serie av skidor med smalare midjor och flera olika konstruktioner för att passa olika typer av åkning.

Gemensamt för hela skidbranschen, oavsett storlek och inriktning på produkterna är att en massiv majoritet av personerna inblandade i utvecklingsprocessen av nya prylar är män, även på utvecklingen av damskidor – undantaget möjligtvis en liten grupp kvinnliga skidtestare. 

Är det optimalt? Givetvis inte. Inte ens i närheten.

Maria Geijer utvärderar taperns korrelation gentemot rocker kontra flexmönster i en decimeter aprilpuder. Typ. Foto: Anna Öhlund

Kvinnor har som bekant en annorlunda kroppsbyggnad än män, de är inte lika långa, de är inte lika starka, de har mindre fötter, de har bröst. En viktig sak är däremot exakt lika, de är lika passionerade skidåkare som män och lika beroende av bra utrustning för att kunna utöva sin favoritsport. Men inte sällan leder den manliga dominansen i skidvärlden till att kvinnor tvingas åka med utrustning som inte är optimerad för just deras förutsättningar. Dessutom är behoven hos kvinnliga skidåkare på de stora marknaderna nere i Mellaneuropa, där många skidmärken är lokaliserade, ganska väsensskilda från de på vår lilla, svenska marknad med en helt annan kultur och skidtradition och med en förhållandevis mycket större andel avancerade åkare som ställer höga krav på sin utrustning och har. Här i Sverige nöjer vi oss inte med prylar gjorda enligt devisen pink it and shrink it som råder på många ställen i skidvärlden när man tar fram kvinnospecifika produkter.

Och det är just därför vi sitter där vi gör idag.

– Det har inte alltid varit möjligt för tjejer i skidsvängen att tycka till. Vi ser det tydligt på våra camps och resor. Vi får hela tiden frågor från tjejer som undrar "V-ad är bra för mig, vad ska jag åka på?". Det är som att branschen pratar över deras huvuden, men så behöver det inte vara, säger Caroline Strömberg, en av de tre grundarna av InspireUs och en av Sveriges bästa friåkare.

– Vi vill vara med och påverka skidbranschen på de plan som vi kan. Och kanske inte bara just där och då för stunden, utan långsiktigt.

Caroline Strömberg, InspireUs. Foto: Anna Öhlund

Men att upprepa samma procedur som med Opinion i utvecklingen av den här tjejmodellen var inget alternativ efter att InspireUs kommit till dem med idén om en co-labskida. 

– Killar har större benägenhet att söka efter information på nätet eller i olika forum medan tjejer hellre pratar direkt med andra tjejer om till exempel vilka skidor de borde köpa, säger Geijer när vi sitter i VM6:an på väg upp mot dagens första åk. Strömberg fyller i:

– Tjejer lyssnar på folk de litar på. Intresset för till exempel prylar finns, men faktan är inte paketerad på ett sätt som är intressant för målgruppen. Vi ser det som en fördel att vi har en relation med alla våra följare. De kan relatera till oss och litar på vad vi säger.

Till stor del handlar det om att paketering, image och marknadsföring ska tala till en målgrupp av entusiastiska tjejer. Men även såklart att den fysiska produkten är anpassad till kvinnliga skidåkare.

– Ja, det är inte färgen det handlar om, säger Caroline.

– Det är inte så enkelt som att bara göra en bra friåkningsskida i ett par kortare längder med lite lättare material och med mjukare flex och tro att det ska funka. En rocker som är anpassad för en 193-skida blir hopplöst lång på en 163:a, där det nästan inte blir någon effektiv kant och spann kvar, säger fabrikant Geijer.

Foto: Anna Öhlund

Tjejerna byter skidor med varandra, diskuterar, hajkar, åker puder, diskuterar lite mer, känner efter, jublar åt snön och diskuterar ännu lite mer. 

Över lunchen på Timmerstugan slänger jag ut frågan vad som är problemet med dagens friåkningsskidor för kvinnor, damer, tjejer – kalla dem precis vad du vill – och vad som borde kunna göra bättre. Det är som att öppna en Pandoras ask med välgrundade åsikter och svaren haglar från alla kanter av bordet:

– De är för tunga.
– De är för mesiga.
– De är för svåra att få in i sväng.
– De är för korta.
– De är för långa.
– De har för mycket rocker.
– De har för lite rocker.
– Jag hatar alla jävla rosa tjejskidor med loggor i skrivstil och grafik med förbannade blommor på.

Egentligen kokar allt ner till ungefär samma dilemma. Dedikerade tjejskidor är inte sällan nerbantade versioner av redan befintliga unisexmodeller, men med lättare material, mjukare flex och eventuellt en framflyttad monteringspunkt. Resultatet blir inte sällan att duktiga tjejer väljer kortare modeller av "vanliga" friåkningsskidor, något kanske inte alla har fysiken att hantera. Inget är optimalt. Och så var det där med grafiken då förstås…

Att en liten skidfabrik i västra Jämtland skulle ha alla svar på dessa problem är självklart inte givet. På samma sätt som att alla stora, internationella skidmärken skulle helt ha ignorerat de här behoven. Det är bara det att ingen verkar ha knäckt koden fullt ut och hittat en gyllene mellanväg.

Carl Geijer. Foto: Anna Öhlund

Några timmar senare sitter samma gäng samlade runt ett bord på Åre B&B med öl och pizza på bordet ihop med varsitt frågeformulär och pratar i munnen på varandra. Åsikter plockas ner från hjärnor på högvarv och hamnar på neonfärgade post-it-lappar. 

I ett hörn sitter Geijer ihop med Patrik Söderlund, konstruktör och ansvarig för själva produktionen på Åre Skidfabrik och försöker ta in allt som sägs och skrivs. Det inte Patrik vet om skidkonstruktion är knappt värt att veta, han har varit i gamet sedan 1981 då han och kompisen Stefan Cederberg började bygga snowboards hemma i föräldrarnas garage på Frösön. 1998 började man tillverka skidor och numera håller Åre Skidfabrik till i en toppmodern fabrik i Såå, en dryg mil öster om Åres kabinbana där man kan ta fram helt nya modeller på bara några få dagar.

Patriks uppgift är att samla ihop alla åsikter och idéer, och omsätta dem i praktiken genom val av rätt material i skidans träkärna, och kombinera med rätt flexmönster och rockerprofil – och det med rätt bredd, skärning och längder. Egentligen är det fråga om ren häxkonst i all sin komplexitet. För ändrar du en variabel finns det minst två andra variabler som påverkas, och så får man gå ett extra varv för att få till det. Och hitta något nytt som man vill ändra på. När allt lirar får man en skida som är som en smekning på snön, som är kraftfull när du behöver det, lättsam när du vill det och som skänker ett leende till sin åkare.

Hajk upp till övre Tväråvalvet. Foto: Anna Öhlund

Dagens diskussion kokar ner till att det behövs fler längder av tjejskidor, både uppåt och neråt, och en konstruktion som både i material och shape är anpassad till lättare och kortare åkare. Och de ska passa även för åkare som vanligtvis kanske valt en tyngre och mer otymplig unisexskida.

Lagom till säsongsstarten i år kommer det att finnas en serie med prototyper som ska utgöra basen för den testprocess som kommer att hålla på hela vintern med många olika typer av åkare inblandade. Prototyperna kommer att tweakas, modifieras och ändras tills så många som möjligt kan enas om att den här modellen är så optimal som det bara går.

Den svenska folkskidan, i en ny tappning.

Foto: Anna Öhlund

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!