La Clusaz - friåkarnas födelseplats
Candide Thovex på väg hem efter en skiddag. Foto: Christoffer Sjöström

La Clusaz - friåkarnas födelseplats

I franska Haute-Savoie ligger en liten bondby som under tre årtionden på ett oförklarligt sätt fått fram världens främsta friåkare på löpande band. Följ med till La Clusaz.

Rörelsen är helt perfekt. Som att DNA-strängen via en omvänd transkription har lagt in hoppet i ynglingens arvsmassa. Året är 2002 i Åre och det har samlats en förväntansfull publik till den stora hopptävlingen i en energidrycks namn. Utom tävlan har man byggt upp en träramp på ansenliga metrar för att krydda spektaklet, innan den riktiga ansatsen tar fart. Det är från denna som ynglingen droppar in stillastående med ett varv med handpåläggning innan han ger sig i kast med tävlingens stora hopp.

Vad det var för trick som vann tävlingen är lika bortglömt som vinsthoppen i 70-talets motsvarigheter. För inte var det denna yngling som vann. Istället var det något annat han visade med sin skidåkning, något som gick djupare än poängkriterier. En skidåkning och integritet som följt hans karriär och gjort honom till en av världens bästa friåkare. Det handlar inte bara om termen skidåkning, det är något större. Detta är konst.
Det har varit varmt i Alperna, löjligt varmt. Regnet har letat sig ända upp på 3 000 meters höjd, inget man ska behöva förvänta sig i januari. Senare ska jag få det bekräftat att januarimånaden är den varmaste någonsin sedan man började mäta temperaturen i slutet av 1800-talet.

"Och där har jag droppat. Och där har jag droppat". Seb Michaud visar ut åk på Massif de l'Etale. Foto: Christoffer Sjöström

Fast i verkligheten kan jag bara se på när hemlandets skidstjärnor Xavier de Le Rue och Aurélien Ducroz förkunnar om den extrema lavinfaran som råder uppe i bergen.
Jag kan ändå trösta mig med att det inte hade spelat så stor roll vilken ort jag än hade valt i Alperna. Det hade känts som en chansning att välja La Clusaz, en ort där man med liften kommer som högst 2 477 meter över havet, men gång efter annan har orten på något sätt kommit upp till ytan under Frankrikebesöken. Det beror på frågan, varför kommer så många av världens bästa skidåkare därifrån?
Därför är ingen gladare än jag, när jag står vid avstigningen av liften Col de Balme och blickar mot Mont Blanc i öster. Berget med sin storhet är nära fågelvägen, med bil en timme bort. Det är inte bergets förblindande attraktion som gör mig glad till mods, utan det nu kyliga moln som det ligger insvept i. Själva toppen men även Dôme du Gouter och Mount Maudit är inte synliga för ögat. Kort och gott, har Mont Blanc hatten på så väntas snö.


La Clusaz ligger i östra Frankrike nära den schweiziska gränsen, i regionen Rhoné-Alpes. Den gamla bondbyn är i svenska TV-soffor mer känd som återkommande världscuport för längdåkning än en utförsåkningsort. Faktum är dock att La Clusaz är en av de äldsta skidorterna i Frankrike. När vägen till Annecy öppnades 1902 började så sakta en vinterturism att växa fram. Första formen av lift var en Telé-traineau 1938, en form av trätåg på lina. Sedan dröjde det till 1956 innan berget Beauregard fick en lift värd namnet.
Då som nu hade även denna tilltänkta skidort problem med sin expansion på grund av markägarna. Men så sakta växte det fram liftar på de olika bergen som omgav La Clusaz. Vinstlotten för skidorten blev när man 1973 beslutade om ett gemensamt liftkort för hela dalen.

Seb Michaud och Mathieu Bijasson balanserar på en av alla bergsterrasser, där ett åk utför kanten får ödesdigra konsekvenser. Foto: Christoffer Sjöström

Att La Clusaz är en gammal skidort råder det inga tvivel om när man flanerar runt i byn. Det är en genuin och intim känsla som råder. Och väl är väl det för Frankrikes motsatser i turismkomplex är vedervärdiga i orter som Val Thorens, Les Arcs och Tignes. La Clusaz marknadsförs med texten Lake & Ski, vilket förstås syftar på sjön i staden Annecy. Denna välplacerade stad på runt 50 000 invånare har endast 32 kilometer upp till skidområdet och tituleras som hemmabacke för Annecyborna. Dock är det en annan sjö som på La Clusaz höjder träder fram en timme bort i nordlig riktning, Genèvesjön.

Snön har kommit och paketerat in orten i ett vinterlandskap. Bergets karakteristiska bergsterrasser är försedda med skimrande vit snö. Bergen här är svåra att beskriva, det är inga vanliga alptoppar eller dolomitberg, utan de har formen av etager i diagonal riktning, som lutande trappsteg eller risodlingar i brant terräng.
Det är precis en sådan här hylla vi ska börja vårt offpiståk med. Åket är blint, jag ser bara insteget innan det försvinner bakom ett krön. Rakt ner i fallinjen slutar hyllan i ett 60 meters vertikalt stup, där den i och för sig lycklige får se Annecys nya sjukhus fast mer troligt får besöka pärleporten istället.
En viss form av nervositet infinner sig när jag tar rygg på Seb Michaud, en man känd för sina vansinnesdropp. Seb föddes inte långt från Genève men när freestyletalangen tydligt visade sig i tonåren så tyckte hans mor att det var dags att flytta bohaget till La Clusaz.
Kanske skulle hon tänkt om, om hon visste vad som komma skulle. Det tidigare jobbet på en intensivvårdsavdelning lär knappast ha lugnat nerverna när sonen startade en 16 år lång tävlingskarriär i friåkning där hans kännetecken var stora bakåtvolter som inte alltid landades på fötterna.

Candide Thovex har full kontroll över roterande rotorblad, resultatet kan ses i filmen One of those days 3. Foto: Christoffer Sjöström

Nu är det över med tävlingarna, men skidorna har knappast lagts på hyllan. Gubben åker fortfarande som han är besatt av djävulen. Därför är det med lättnad som jag sladdar in på fotografen Christoffer Sjöströms säkra standplats. Åket var inte så farligt i sig men ovissheten, pudret och den vackra inramningen gör att jag vill skrika bort det svenska lugnet.

Vi vänder åter, med uppdraget att åka åket Borderan som ligger i botten av 60-metersstupet. På väg upp i liftarna Cote 2000 och L´Aiguille sitter Michaud och Mathieu Bijasson maniskt med sina telefoner och följer i direktsändningen av FWT-tävlingen från Chamonix. Hoppet står till hemmaåkaren Loic Collomb-Patton. Loic gör ingen besviken utan plockar hem Chamonix-tävlingen i vanlig ordning och senare hela FWT-touren.  

Ja, åkarna från La Clusaz är duktiga. Förutom Collomb-Patton och den tidigare nämnda skidkonstnären är orten känd för sina många mästare. Namn som Guy Périllat, Edgar Grospiron, Régine Cavagnoud, Raphaëlle Monod, Vincent Vittoz, Seb Michaud, Laurent Favre och Xavier Bertoni får en att imponeras. Endast ädel skidadel, som får vilken dödlig som helst att vilja lämna igen skidutrustningen i närmaste sportaffär.

Och när vi åker liften Crêt du Loup har vi pisten Mur Edgar, Edgars mur, under oss. Här utspelade sig i mitten av 90-talet ett publikt inferno när 35 000 besökare såg världsmästerskapen i puckelpist. Trikoloren viftades frenetiskt när hemmasonen Edgar Grospiron tog hem guldmedaljen. Den kanske inte helt ödmjuke Edgar blev ett stort namn och skidikon när han inför hemma-OS i Albertville 1994 gick ut och sa att han skulle ta guld. Verkligheten blev som i dikten.

Vi skråar in i Borderan, en dal som är klädd med de karakteristiska bergen runt om oss. Lutningen känns säker, det som däremot inte är säkert är laddningen med snö som finns ovanför oss. Det hör inte till ovanligheterna att när detta släpper så färdas lavinen flera hundra höjdmeter för att begrava bilvägen Route du Col des Aravis längre ner i dalen.

Försiktigt kommer vi ner till trädgränsen, där några kämpande träd börjat etablera sig. Denna vackra vinterdag får oss att stanna upp och titta på berget Massif de l´Etale på motsatta sida. Belackare som bara har sett La Clusaz pistkarta och hävdat att bergen är låga och inte är tillräckligt alpina, får tänka om. Här har brantåkaren Pierre Tardivel gjort några förstaåk och galenpannan Shane McConkey hann bokföra några basejump på samma berg innan hann förolyckades.

I nordlig riktning ligger snön kall, Nicolas Bijasson vet exakt var den hittas. Foto: Christoffer Sjöström

Efter ögonen vilat på utsikten glider vi vidare i den kalla snön. Vi stannar upp efter ett tag för att orientera oss bland intressanta klippartier, när en åkare med studsig åkstil dundrar in. Det är Matheiu Bijassons lillebror Nicolas som har hunnit ikapp oss. Med  juvenil inställning vill han visa att han kan leka med de äldre vid klippan. Michaud rekar landningen åt Nicolas, men stöter på sten efter sten med staven innan han hittar en exakt landningsplats utan utrymme för misstag. Jag slänger iväg en fråga över axeln till storebror:

– Är han nervös?
– Nej, inte han. Men jag, säger Mathieu.

Hoppet är klockrent och uppslupna över den friska inställningen kör vi som Hökarängens huliganer till utflödet av Borderan. Vi svänger förbi en restaurang med det nordiskklingande namnet Telemark Café. I dessa trakter är maten mer bastant, och inslag av den lokala osten Reblochon är mer regel än undantag. Lite underligt kan tyckas att Telemark Café förutom Savoie-temakväll även erbjuder skandinavisk sådan. Det visar sig närmare bestämt när jag träffar delägaren Yo Rolland, som erkänner sig sliten efter kvällens festande, att han har svenska rötter på sin mors sida.
– Uddevalla, preciserar han.

Det är dock inte därifrån restaurangens namn kommer, utan från några bekymmerslösa norrmän som kom till Annecy sent en natt för 25 år sedan och knackade på Hotel de Ville i hopp om att hitta boende för natten. Nu är inte Hotel de Ville ett hotell som det låter, utan det franska namnet på stadshuset. Norrmännens upptåg gillades skarpt av Yo och snabbt fann de varandra över tvivelaktigt leverne och telemarksskidåkning.                        


Terrängen i La Clusaz har format dagens skidåkning. Åkare: JL Ratchel. Foto: Christoffer Sjöström

Skidåkningen i La Clusaz är uppdelad på tre olika berg som är väl sammanlänkande med varandra. Det gemensamma med skidåkningen på de olika bergen är att åken ofta vetter i nordlig riktning, vilket är La Clusaz räddning. Orten med dess låga höjd skulle inte gagnas av en aggressiv snösmältande sol och den pudertörstande skidåkaren skulle i så fall få leta förgäves. Vi bestämmer oss för att ta oss till det mytomspunna Balme, en nordsida där bergets tidvisa skuggor skyddar snön.

Balme är en naturlig skidlekplats. Från transportsträckorna vill man bara hoppa ut till de böljande vita kullarna för att slänga iväg ett trick för att i nästa ögonblick lägga några pudersvängar, innan nästa lekmöjlighet dyker upp. Detta är skidåkning för den nya generationen.

Det är också här ledaren för dagens friåkning har utvecklat konstformen. Vi pratar om Candide Thovex, ynglingen i början av reportaget, med den avundsvärda DNA-strängen.

För den oinvigde startade Candides karriär när han som ung var med i begynnelsen av de moderna big air-tävlingarna. Han lyckades vinna tre X-games-guld i tre olika discipliner. Startade Candide Invitational, det koncept som Jon Olsson några år senare tog till Åre. Bröt ryggen. Kom tillbaka och vann Freeride World Tour direkt.

Något motsägelsefullt är Candide ingen tävlingsmänniska utan det är snarare hans kreativitet som fått både skidåkare och icke-skidåkare att förundras. När dagens skidfilmer varit lika inspirerande som dödsannonser har Candide vänt upp och ned på alla begrepp. Hans hjälmkamerafilmer från Balme, där han lika gärna åker på gräs som vatten blandat med skidakrobatik över helikoptrar, raceåkare och cyklister har setts av åtskilliga miljoner tittare på internet.

Det var också här på Balme som Candide uppfostrades av en pappa som var skidlärare och en mamma som jobbade i liftluckan. Med den stora hemmaidolen Edgar Grospiron som inspiration nötte Candide på i mästarens fotspår. När han lämnade Balme för första utlandsvistelsen var det för tävlingen King Of The Hill i Riksgränsen.

Trots en nära på obefintlig engelska fick lagledaren Raphaëlle Monod klartecken från mamma Thovex att ta med pojken på världens första quarterpipe-tävling för skidåkare. Sedan dess har det blivit många fler resor, men när han är hemma i La Clusaz är det bara Balme som gäller. Som hans pappa Raymond, skämtsamt säger:
– Om Candide åker utanför Balme måste han ha pistkarta med sig.

Candide Thovex är som en katt på skidor. Foto: Christoffer Sjöström

En del säger att Candide är svår att jobba med, andra skulle mer beskriva det som integritet där han själv vill ha full kontroll. Han omgärdas av en mystisk aura. Intervjuer är sällsynta, inga klistrade sponsorloggor finns, hans ansikte är nästan aldrig synligt i mediakanalerna och uppdateringsflödet är sparsamt.
Candides sätt att vara är befriande idag och slänger samtidigt ett löjets skimmer över dem som försöker skapa en skidkarriär genom allehanda selfies, superlativer och bloggar.

Några som fick känna på Thovex sätt att jobba var en PR-byrå i fashionabla Paris. Trots hans svala intresse för bilar ville de att han skulle göra reklam för ett bilmärke. Deras idé ratades direkt. Candide ville ha full kontroll, han ville ha sitt eget team och så ville han åka skidor på gräs. Nervöst förkunnade PR-byrån att de var tvungen att ha 500 000 visningar för att få kampanjen i hamn. Han försäkrade dem att det skulle de få på en vecka. Och så blev det.

Livet har egentligen inte ändrats så mycket för Candide. Skidåkningen står fortfarande i första rummet och han bor kvar vid det skidområde där han växte upp. Bara ett stenkast från liftstationen i Balme hyr han sedan tio år tillbaka ett anspråkslöst hus. Ibland har han sagt att han ska lämna La Clusaz, men ingen har trott honom.

Efter tagit några snabba åk i övre delen av Balme, rullar Mathieu en cigarett samtidigt som han bedömer åkningen som très bien. Streetsmarta har vi tagit den liftnära snön först och nu är den i djupsnö mödosamma leden till passet Combe de Bellachat upptrampad.

Här väntas angenäma höjdmeter längs en bergskant för att sedan mynna ut till en öppnare arena blandat med glesa träd. På vår högra sida har några laviner spontansläppt i solen. Mitt emot ser vi längdspåren Plateau Des Confins som återkommande arrangerar världscuptävlingar. Och längre ner i dalen ligger Candide och sover efter att suttit uppe till klockan fem på morgonen och redigerat One Of Those Days 3. Helt enkelt en vanlig dag i La Clusaz.

I slutet av det fluffiga offpiståket stannar vi äldre i sällskapet vid restaurangen Chalet du Lac för en paus. Samtidigt som bröderna Bijasson förgäves försöker hetsa 43-årige Mr Bakåtvolt, Seb Michaud, att följa med till parken.

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!