Obertauern – Räddaren i snönöden
Foto: Martin Söderqvist

Obertauern – Räddaren i snönöden

Obertauern i Österrike är en av Alpernas mest snösäkra skidorter. Ända sedan mellankrigstiden har området lockat skid­åkare, då med orörd natur och djup snö. Senare med the Beatles. Nu med effektiva liftar, välpreparerade pister och... djup snö.

Första gången jag hörde talas om Obertauern var under ett krogbesök på Häggbloms bar i Bad Gastein för över tio år sedan. Hela Nordalperna upplevde en snötorka av sällan skådat slag, vilket gjorde att folk tog till flaskan för att dämpa puderabstinensen. 

En överförfriskad österrikare som av våra nedstämda miner förstått att vi var på plats för att åka lössnö framställde Obertauern som ett pudrets Eldorado. En mytomspunnen plats där snön var minst tre meter djup, inte 20 centimeter som i resten av Alperna. Vi avfärdade det som en typisk fylleskröna med noll sanningshalt, och stirrade längre ner i våra ölglas med tomma blickar.
Vad jag inte visste då var att den salongsberusade österrikarens utsaga var sann – att den hade kunnat bespara oss pengarna vi brände i baren… och det psykiska lidandet som en snöfattig säsong innebär för ett gäng puderhungriga skidåkare.
Det skulle dock dröja år innan vi fick bevisen slängda i ansiktet på oss i form av faceshots under Plattenkarbahn på Obertauerns sydsida. Snön formligen öste ner i slutet av november och meterhöga snövallar tornade upp sig runt byns huvudgata. Vid vårt första besök på orten förstod vi att vi hade gjort ett stort misstag då vi några år tidigare fnyste åt den fulla österrikarens historia. Resten av skidorterna i Salzburger Land kämpade med sina snökanoner för att kunna öppna över jul, men här fanns det puder i överflöd.

Då vi för andra gången återvänder till Obertauern är förhoppningarna rejält uppskruvade. Taxichauffören som kör oss från närliggande Radstadt pratar på om hur orten får snö från i princip alla väderstreck, men mest från söder och väster. Han beklagar att den här säsongen inte riktigt kommit igång snömässigt.
– Snön kommer alltid förr eller senare, skrockar han på sin grova österrikiska dialekt.
Träden vid sidan av vägen ser trots det ut som hämtade ur en Disney-film. Snötyngda granar passerar förbi i taxibilens ljuskäglor.
Statistik över hur mycket snö som faller i byn varje år lyser med sin frånvaro eftersom man i Europa mäter på berget respektive i dalen.
Ett komprimerat snötäcke på över tre meter i backen verkar i alla fall anses normalt mitt i vintern, enligt de meteorologiska data som finns att tillgå på österrikiska vädersajter.
Förklaringen till Obertauerns snörikedom ligger i byns geografiska läge vid det höga Radstädter Tauern Pass. Nederbördsområden kommer från såväl syd, väst som nordväst och tar sig in i dalen utan att fastna vid högre massiv på vägen. Molnen släpper sedan av sin dyrbara last vid Radstädter Tauern och Obertauerns backar bombarderas med puder.
Obertauern är en skidort som andas klass. Tankarna går till Ischgl i Tyrolen och dess högeffektiva liftsystem, service och förnäma hotell – många av dem palatsliknande med fyra stjärnor. För precis som i Ischgl känns det mesta modernt och fräscht, och man verkar ha inriktat sig på köpstarka turister som värdesätter ett lyxigt boende med kvalitet på både service och mat. I jämförelse med grannlandet Schweiz ligger priserna på en rimlig nivå. Vill du bo lyxigt kan du göra det utan att behöva punga ut med en årslön.

Trots sin moderna och lite vräkiga framtoning har området en anrik historia. De första värdshusen Hotel Wisenegg och Hotel Schaidberg byggdes uppe i det närbelägna Tauernpasset redan år 1519.
De står otroligt nog kvar i gott skick än i dag. Vägen över passet var en genväg mellan Salzburg i norr och Kärnten i söder som användes bland annat för posttransporter.

Foto: Martin Söderqvist

Silver- och kopparfyndigheter lockade folk till området och många av de resande som lyckats ta sig över passet övernattade på något av värdshusen för att vila upp sig. De som inte lyckades, utan frös ihjäl uppe i bergen, begravdes på Friedhof der Namenlosen, de namnlösas kyrkogård som än idag tjänar som begravningsplats åt Obertauerns invånare. Som om tiden stått stilla i passet de senaste 500 åren, erbjuds fortfarande mat och husrum på de båda hotellen.

Obertauerns historia som skidort började under mellankrigstiden. Det var då de första skidåkarna kom till fots från tågstationen i Radtstadt, med utrustningen på slädar dragna av hästar. Värdshusen från 1500-talet samt det anrika Seekarhaus blev till hotell, och det svårtillgängliga passet blev ett friluftsområde för Wiens överklass.
Seekarhaus uppfördes från början som boende för silverletande gruvarbetare på 1600-talet. Då gruvdriften så småningom dog ut, togs byggnaden över av Tysklands och Österrikes alpförening. Seekarhaus renoverades och döptes om till Sporthotell Seekar.

Vägen över Tauern Pass breddades i slutet av 1920-talet och gjorde dalen tillgänglig för motortrafik, vilket påskyndade utvecklingen av skidorten Obertauern enormt. Tio år senare började man hålla vägen fri från snö på vintern, en revolution för utvecklingen i byn.
År 1948, efter andra världskriget, byggdes den första enkla skidliften i form av en dieseldriven replift i Obertauern. Backarna pistades manuellt av skidåkarna själva i utbyte mot liftkort. En timmes pistning gav tre fria åk med liften. Det dröjde inte länge förrän ryktet om den snösäkra skidorten spred sig. Fler liftar byggdes och nya hotell uppfördes för att ta hand om det ökande antalet gäster.

En av släkterna som drev på utvecklingen i Obertauern var familjen Krings. De hade varit med och startat utvecklingen av liftsystemet redan 1957 och ägde flertalet av liftarna då de 1992 köpte Hotel Seekarhaus av Österrikes alpförening. Seekarhaus hade tråkigt nog låtits förfalla totalt, och bröderna Krings tvingades riva byggnaden till grunden innan de kunde bygga upp huset igen efter de urgamla ritningarna. Det tog lång tid att få de nödvändiga tillstånden, för att inte tala om själva byggnationen. 

År 2000 kunde man så äntligen återinviga det anrika hotellet. Hotell Seekarhaus blev tillsammans med intilliggande restaurang Krings Alm ett nav i familjen Krings turistverksamhet.
På en av timmerväggarna inne i Krings Alm sitter några inramade, gulnade bilder på ägaren Gerhard Krings ståendes på skidor ihop med medlemmarna i the Beatles, ett minne från vintern 1965 då världsstjärnorna kom till lilla Obertauern mitt under sin absoluta storhetstid för att spela in filmen Help! Då det skulle filmas i backen fick Krings och några andra lokala skidåkare agera "stunt doubles" åt bandmedlemmarna eftersom varken Paul McCartney, John Lennon, Ringo Starr eller George Harrison kunde åka skidor. På en av bilderna på väggen ses en ung Herr Krings med långhårig peruk under en hög hatt, klädd helt i svart – han skulle föreställa George Harrison.

En grånad och betydligt äldre Gerhard Krings slår sig ned vid vårt bord en förmiddag då snön yr utanför fönstret. Han berättar om filminspelningen och Obertauerns snö. Att Beatles valde just Obertauern berodde på att resten av Alperna hade akut brist på snö i mars det året, men i Obertauern fanns det snö i mängder – som vanligt. Frågan är vad de behövde all snö till, de kunde ju knappt stå på skidorna. Herr Krings skrattar gott åt minnet och önskar oss en fortsatt bra skiddag i snöfallet.
– Vi får alltid snö här, avslutar han och försvinner sedan bakom hörnet för att ta itu med något i sin restaurang.

År 2013 är utbudet av liftar, pister, restauranger och barer något helt annat än för femtio år sedan. Obertauern upplevde en byggboom efter andra världskriget som fortsatt ända in i våra dagar.
Backarna är välpreparerade och servas av supersnabba 8-stolsliftar med värme i sitsen. I princip varje pist finns ett afterski-ställe där ölen flödar och den österrikiska "oompa-oompamusiken" dånar under eftermiddagarna.
Men trots flashiga hotell, moderna liftar och bra service är priserna i backen faktiskt högst humana. En stor wienerschnitzel med pommes får du för en hundralapp på någon av Obertauerns alla restauranger. En god dagens soppa med bröd ligger på futtiga 35 kronor.

Foto: Martin Söderqvist

Men skidåkningen då, förutom effektiva liftar och mycket snö?
För alla pistfantomer som vill utforska hela liftsystemet på en dag finns den så kallade Tauern­runde. Det innebär helt enkelt att man startar på antingen syd- eller nordsidan och åker varvet runt, vilket tar en bra stund. Särskilt om man ska hinna med att besöka alla små mysiga hyttor och afterski-ställen längs vägen. 
De pistade backarna är riktigt roliga, men för att ta sig mellan några av liftarna i det flacka partiet på sydsidan krävs det extremt mycket stakning. Bra för formen, dock smått irriterande om man har bråttom till liften för att hinna ner innan de stänger för dagen.

Vi får en rejäl avhyvling då vi anländer till transportliften Angerbahn 16:05 en eftermiddag. Liftskötaren håller en minst fem minuter lång, argsint, monolog om hur fruktansvärt det är att behöva låta fulla afterski-besökare åka med liften trots att alla vet att den stänger klockan 16. När han lugnat ner sig släpper han igenom oss och hötter med näven i luften. Han drar för avspärrningsbanden igen och gör sig redo att skälla ut nästa stackars ovetande eftersläntrare som hindrar honom från att stänga liften enligt utsatt tid.

Terrängen utanför pisterna erbjuder mycket och varierad åkning. Vid dålig sikt rekommenderas skogen runt Zehnerkarbahn på nordsidan och även den lite flackare skogen på sydsidan vid Plattenkarbahn. Åken är ganska korta, men liftarna snabba, vilket betyder många varv på en dag. Se bara till att inte åka för långt åt skidåkarens vänster då du kommer in i skogen vid Zehnerkarbahn, där riskerar du nämligen att fastna ovanför någon av de stora klipporna som gömmer sig i slutet av åket.

Från den övre liften på Gamsleitenspitz som är den högsta toppen i systemet, finns flera fina åk med bra lutning. Se till att vara först upp efter ett snöfall, peka skidspetsarna i fallinjen rakt under liften och dra sedan iväg i stora svängar utför branten. Ett kort åk, rakt på sak och sjukt bra vid rätt förhållanden.
När ovan nämnda brant blivit uppspårad, vilket den blir på ungefär en timme, fäster du skidorna på ryggsäcken och går uppför kammen mot Kleine Kesselspitz. Toppen befinner sig till skidåkarens höger om Gamsleitenspitz och nås på cirka 20 minuters hajk i raskt tempo. Från Kleine Kesselspitz, 2 300 meter över havet, väntar ett episkt åk som avslutas vid Tauern Autobahn, 700 fallhöjdsmeter längre ner. För att skoja till avslutningen på åket finns möjligheten att hoppa från motorvägens tunneltak, något som ortens lokala skidåkarfantomer verkar uppskatta, det skvallrar i varje fall landningsspåren om.

Då vi är på plats i Obertauern har vi turen att få lägga de första spåren från toppen av Kleine Kesselspitz under en klarblå himmel i strålande morgonsol. De 700 fallhöjdsmeterna känns i benen, men glädjen över att få åka fritt i nyfallen snö övervinner mjölksyran och vi bestämmer oss för att göra om proceduren innan det är dags för lunch.
En annan av topparna som bjuder på bra åkning är Seekareck, belägen på motsatt sida av dalen från Zehnerkarbahn. Seekareck nås med en kort hajk från liften med samma namn. Därifrån kan man åka tillbaka mot liften eller ner på baksidan. På baksidan, som är en sydvästsluttning, hittar vi en riktigt fin couloir.

Tyvärr är förhållandena i den trånga branta korridoren inte riktigt vad man skulle önska, då solen stekt den hela eftermiddagen. Nu är det kväll och våra skidor skrapar mot den återfrusna snön.
Det fantastiska gyllene kvällsljuset får oss dock att glömma ljudet av stålkanter mot tjock skare. När couloiren är avklarad håller vi ett högt skråspår tillbaka mot liftsystemet, vilket går fint eftersom snön är stenhård.

Något senare glider vi in på den lilla baren Flubach Alm i botten av pisten och beställer in varsin kall öl. Vi skålar för att Obertauern levt upp till myten om sin snösäkerhet, samt till våra högt ställda förväntningar.

Foto: Martin Söderqvist

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!