Snö, inshallah

Marocko deltog i de olympiska vinterspelen i Grenoble 1968. Truppen bestod av en handfull män som alla tävlade i alpina grenar. Resultatet blev väl inte direkt lysande, av den fyra man starka gruppen i slalom gick bara en vidare till det andra åket. I storslalom gick det bättre, här landade Said Housni på 83:e plats.
Nej, Marocko är ingen stor alpin nation. Men Marocko är ett land som när drömmar och sagor. På samma sätt som sagorna i Tusen och en natt har älskats i århundraden, är Marocko ett land för den som fantiserar om tusen och åter tusen äventyr. Mytomspunna, märkliga städer, rosaskimrande ringmurar och praktfulla sultanpalats. En arabisk vår som för alltid har förändrat världen.

Landet hamnar ständigt på topplistor över trendiga resmål och ambitionen hos Marockos turistministerium är ambitiös: år 2020 ska det uråldriga kungadömet vara ett av världens 20 mest besökta turistländer.
Det som gör att Marocko rankas som ett måste-land att besöka, utan att man behöver misstänka att någon korrupt kung har mutat till sig placeringen, är att det faktiskt mer eller mindre är komplett som turistmål. Medelhav i norr, ökenlandskap i söder, surfstränder längs Atlantkusten och de mäktiga Atlasbergen.
I genomsnitt faller 1,5 meter snö per vintersäsong i Atlasbergen. Säsongen sträcker sig från december till april, januari och februari är mest snösäkra. 2013 års vinter verkar dock bli usel, något som vållar en lätt nervös stämning bland samtliga inblandade i vår expedition.

För även om Marocko, i jämförelse med länder som Libyen och Syrien, drabbats minst sagt milt av den arabiska vårens efterdyningar, har landets turistnäring fått ta en rejäl smäll. I Marrakech gamla stadsdel, medinan, är stämningen bland mattförsäljarna dämpad.
– Bara titta, säger ni. Men ni köper inget längre!

Ett rejält snöfall hade alltså suttit fint för PR-maskineriet i Marrakech, en av Afrikas vackraste städer och utgångspunkt för såväl landets liftburna skidåkning som för den med helikopter. För att inga missförstånd ska råda: vi fick snö. Det tog lite tid, det handlade inte om några mängder, men det räckte för att inse Marockos potential som skidnation.
Att låta sig begränsas av tillgång på snö i fjärran Aladdin-land är annars lite synd, den som befinner sig som turist i Marrakech går det knappast någon nöd på. Vi slussas runt från ett lyxhotell till ett annat, dinerar på stjärnkrogar och sörplar drinkar vid poolbarer.

På den exotiska handelsplatsen i Marrakech, Jam el Fna, drar en självutnämnd tandläkare ut onda tänder med en tång och samlar gaddarna likt troféer på hög. En orm­tjusare slänger en tam kobra runt halsen på förbipasserande turister och ber om cash i motprestation. Runt om oss blommar jasmin- och apelsinträd. Livet kunde vara tråkigare.

Vi har knappt hunnit svälja den sista drinken förrän det är dags att sätta oss i en jeep och ta oss 60 kilometer upp i bergen mot destination Imlil på 1 740 meter. Vandring och topptur står på schemat. Imlil kallas Marockos Chamonix, ett epitet som markerar att Marocko är ett turistland även för bergsgetter och inte bara för ett rosévinsdrickande jetset. Imlil ligger nära Jebel Toubkal, Atlasbergens och Nordafrikas högsta berg, 4 165 meter högt och beläget i nationalparken Toubkal, det nås via en vindlande väg kantad av palmer, kaktusar och porlande bäckar. På gatan erbjuder bergs­guider iförda Gore-tex sina tjänster. Vissa har till och med varit i Chamonix, berättar de stolt.

I Marocko är bergen hem för berberfolket, Nordafrikas ursprungsbefolkning, ett arbetsamt folkslag som sägs ha dominerat i norra Afrika för 3 500 år sedan. Längs vandringsleden från Imlil mot toppen av Toubkal står vänliga män utspridda och säljer nybryggt marockanskt mint-te för några kronor (tänk alkoholfri, varm mojito med en obscen mängd socker).
– Akta dig! Ropar en av försäljarna när jag gör ett försök att pusta ut.
– Du kan få en get i huvudet!
Ovanför skjulet hoppar ett gäng getter omkring, då och då halkar de nerför de blöta klipporna.
Marrakechs ljumma vindar har bytts ut mot hagel och blöta stigar. Tillsammans med våra pålästa guider och researrangörer, det svensk-franska paret Madeleine och Vincent, har vi begett oss med ett gäng mulåsnor för en dagstur och övernattning i en av Club Alpins härbärgen.

Turen, som börjar strax ovanför Imlil, i Armoud (1 904 meter) tar oss vidare mot marockansk gryta, tagine, couscous, varmt bröd och salta oliver i Chamarouch (2 300 meter) och vidare mot Refuge Toubkal, 3 207 meter över havet.
Det är en vacker tur som ger mersmak: att bestiga Marockos högsta topp är inte tekniskt avancerat men det tar ett par dagar.

Vi befinner oss i Atlasbergen, ett imponerande bergsmassiv som löper som en ryggrad genom Nordafrikas ökenlandskap och sträcker sig cirka 240 mil genom Marocko, Algeriet och Tunisien. Terrängen påminner om alpernas högalpina med spetsiga, svartbruna toppar och kammar med smala korridorer som mynnar ut i (tänkbara) stora snöfält. Snön är torr på nordsluttningarna och våt på övriga och någon skogsskidåkning att tala om finns inte, skidåkningen sker på höjder från 3 500 till 4 000 meter.

Vi når Refuge Toubkal under sen eftermiddag. Det 60-åriga härbärget är strategiskt placerat vid foten av Toubkal och härifrån kan ett antal 4 000-meterstoppar nås relativt lätt. De flesta är här för att bestiga Toubkal, andra hoppas som vi att få spänna på stighudarna under skidorna, men tvingas snart inse att snön inte räcker till. Några belgare i underställ värmer sina vattenflaskor inför en kylig natt.
Människor, initialt okända för varandra, utbyter saltade reseberättelser för att på så sätt bekanta sig. Toaletterna är sönderbajsade. Allt är, med andra ord, precis som det brukar vara på en fjällstation.
Vi fortsätter att hoppas på snö och drömmer om att i helikopter flyga in över bergstopparna och blicka ner över orörda linjer – en planerad aktivitet som av naturliga skäl ligger illa till.
Marocko har seglat upp som ett land, som i likhet med länder som Turkiet och Grekland, lite otippat erbjuder möjlighet till helikopterskidåkning.

De bägge fransmännen Régis Martinez och Pascal Graff, franska utomhusspecialisten Evolution 2:s grundare, kände till Atlasbergen väl efter flera topptursexpeditioner och drömde länge om att starta Afrikas första helikopterverksamhet. Lockade av varierad terräng, som ger möjlighet såväl till enklare toppturer och skidåkning nerför stora orörda puderfält som mer avancerade alpina turer, började de kolla området för tio år sedan. Detta tillsammans med den meriterade marockanska bergsguiden Brahim Azdour, kallad “Le Belier” (kolven) “eftersom han kan ta sig överallt.”
På den tiden var det förbjudet att flyga helikopter i Atlasbergen, men reglerna luckrades så småningom upp. Kanske för att det är få i Marocko som värnar om landets nationalparker, kanske för att helikopterföretaget Heliconia ägs av en stenrik fransman med inflytande – och förmodligen hade turistministern ett finger med i spelet: Marocko vill tvätta bort sin billighetsstämpel. Franska bergsguider borgar för kvalitet.

– För oss var det som en dröm när vi till slut fick tillstånd, säger Régis som älskar kontrasten mellan Marrakech och bergen och som jämför skidåkningen i Atlasbergen med att åka skidor på vulkanen Etna där närheten till havet ger våt snö. I kombination med värmen från öknen fäster snön på bergen och därmed är faran för laviner mindre än i exempelvis Alperna.
För närvarande finns 11 toppar och runt 20 åk att välja bland, de flesta topparna reser sig 4 000 meter över havet och de längsta åken bjuder på 1 000 fallhöjdsmeter. Några av åken är trånga, branta korridorer med 40-gradiga lutningar, övrig åkning har omkring 25 graders lutning. 
Sex helikoptrar står redo, men för att ett lyft faktiskt ska genomföras krävs ytterligare tillstånd varje månad, en process som kräver ett ständigt dribblande med kontakter. 

– Men den enda gången vi verkligen stötte på problem var när kungen kom till Marrakech, då får ju inga andra plan eller helikoptrar flyga, berättar Régis Martinez.

Den största skidorten i Afrika ligger också på behörigt avstånd från Marrakech. Efter 45 minuter och 75 kilometer med bil når vi Oukaïmeden, Marockos svar på Åre (fast med färre antal Porsche Cayenne). Oukaïmeden är både Afrikas primära och högst belägna skidort, för tillfället även den utan snö.

Vi har börjat ge upp och försöker se det positiva i situationen. Skidor i Afrika. Vem trodde det? Under bilresan fäster vi i stället vikten vid lustiga detaljer, som att marockaner är ungefär lika bra på att köra bil som på att (förmodar vi fördomsfullt) åka skidor. Inshallah, om Gud vill, resonerar marockanerna, tutar, kör om på insidan och stannar mitt på vägen för förbipasserande åsnor.

Vi har lämnat de dammiga gatorna i Marrakech och möter prunkande grönska, arganoljeförsäljare och… är det inte lite tung dimma som rullar in? Lite regn, till och med?
Det är då det händer. Det. Börjar. Snöa. Som en saga som kanske kan få ett lyckligt slut.
Framme i Oukaïmeden, 2 600 meter över havet, under den färska snön, skymtar vi en by bestående av en handfull hotell, en gata med skjul för försäljning av allehanda kött, godis, läsk och några inhemska turister som halkar omkring i lågskor.
Det har minsann snöat. Många verkar heta Hassan och sälja fossiler/halsband/skidlektioner, gärna till ett paketpris och några tjejer stapplar fram på stilettklackar pratandes i sina Hello Kitty-inklädda iPhones. 

Böneutropen hörs från spruckna högtalare fem gånger per dygn. Och där, någonstans, syns också skidåkningsberget Jebel Attar 3 258 meter högt, långt mer storslaget än vi hade föreställt oss.
Här åker du skidor i liftsystemet, men den lilla skidorten fungerar också som utgångspunkt för olika toppturer och för vissa helikopterlyft. Jag träffar Abodslam Boladam, marockansk friåkare som åker skidor varje dag när det finns snö.

– Om liftgubbarna inte orkar öppna liften, går jag istället, säger han och rycker på axlarna.
Att liftgubbarna är på rymmen verkar vara snarare regel än undantag. Det snöar för mycket, det är ändå ingen som åker då, får vi förklarat för oss.

Numera luttrade gör vi i stället ett besök i en husvagn under förevändningen “det här är den i Sverige kände telemarksåkaren Per Jonsson, han bor också i en husvagn några månader per år”. Rökandes och drickandes i husvagnen huserar skidlärarna/fossilförsäljarna Hamid, Idal och Hassan, för dagen arbetslösa, det snöar ju!
Vi serveras sött te och kommunicerar stapplande. Som en konsekvens av att Marocko var ett franskt protektorat i 44 år, från 1912 till 1956, talar många franska, men bland bergsfolket i mindre utsträckning, här talar man i stället berbiska och arabiska. Men vi ler. Det har ju trots allt snöat.
Nästa morgon fortsätter liftpersonalen att hålla sig borta, trots två decimeter nysnö. Molnen har fortfarande grepp om Oukaïmeden, kanske är det orsaken. Först efter tålmodig lobbyverksamhet öppnas liftarna och vi beger oss mot toppen av Jebel Attar där vi möts av magnifika vyer över Atlasbergen och Marrakech.

Det är en udda samling som ska slåss om det färska pudret: tre resliga holländare som har hyrt tajta kläder och skidor daterade från 70-talet (bara skidmarknaden i sig gör resan till Oukaïmeden värd), berbergubbar som bytt ut sina baboucher mot pjäxor, färdigiklickade i bindningarna, en kvinna i heltäckande hijab. Alla håller de skidorna i ett fast grepp i famnen under liftfärden.
Jag lär mig att “berber-Gore-tex” är en plastpåse som man fäster på rumpan och stoppar i pjäxorna som en så kallad “fuktspärr.” Framför oss dyker det upp ett gäng marockaner som har bestämt sig. De äger rätten till de första svängarna, struntsamma att det är ett svenskt reportageteam på plats!
Systemet består av fem markerade pister (plus några för nybörjare) och sju liftar varav den moderna stolliften (som fram till andra världskriget var världens högsta skidlift) tar oss till toppen av systemet varifrån du når den roliga åkningen.

När förhållandena är på topp bjuder de huvudsakliga pisterna, Les Mouflons och Grand Combe, ofta i form av brant puckelpist, på riktigt fin åkning.
Vi hittar en stor vit och ospårad gryta, men eftersom backarna är opreparerade, det finns varken pistmaskiner eller konstsnö, är underlaget ofta lite oförutsägbart. Vissa dagar puckelpist, andra dagar packat puder och isigt – eller som idag, härlig, pudrig snö, här och var med spetsiga stenar under det tunna snötäcket.

Oukaïmeden lät byggas av fransmännen för att ge Marrakeshborna möjlighet till frisk luft under de stekheta sommarmånaderna och influenserna är därmed i viss mån franska. Ett av de två primära hotellen heter Le Courchevel och på hotell Chez Juju serveras tartiflette och franska ostar.
Men frågan är hur länge Oukaïmedens anspråkslösa charm kommer att bestå. Rykten gör gällande att det Dubai-baserade företaget Emaar ska förvandla Oukaïmeden till ett Courchevel på riktigt. 1,4 miljarder dollar ska investeras i förbättrad infrastruktur, uppdaterade liftar och pister, snökanoner, 11 lyxhotell och – som grädde på moset – världens högst belägna 18-håls golfbana.

Att oljepengar finansierar vissa projekt i Marocko är ingen nyhet, det handlar, sägs det, om att oljestaterna vill förhindra Marocko att själva börja leta efter olja och därmed riskera att dumpa oljepriset. Enligt uppgifter ska hela projektet vara färdigställt december 2015, men än syns inga spår av några större investeringar.

Stundtals rolig åkning i Oukaïmeden till trots, för Marockoresenären med seriösa skidåkarintentioner är det toppturer eller helikopterskidåkning som gäller.
– Orörd natur, platsen är magisk. Orden är Régis Martinez när han sammanfattar skidåkningen som vi har framför oss, inshallah.
För det är ju så att vädret bestämmer. Régis berättar historier om hur en helikopterpilot förra året tvingades stanna på toppen i tre dagar. Molntäcket gav aldrig med sig och berberfolk fick komma med mat till honom.

Men hos oss börjar till sist molnen skingras och Régis sliter sitt hår för att skaffa fram nödvändiga tillstånd. När den röda Ecureuil B3-helikoptern till sist plockar upp oss – som likt kalvar på grönbete studsar på plats – är det med en känsla av att vi är på en unik plats på jorden. För på hur många andra platser kan du lyfta från ett klimat med palmer och snart befinna dig i högalpin miljö?
Vi får några fina svängar i hård is på toppen, bristande skare lite senare och vidare till pinfärsk pudersnö. Vyn över bergen är bedövande vacker. Vi är en bit från att utnyttja Atlasbergens fulla potential, men har inga svårigheter att förstå att vår upplevelse är som en saga, även denna gång med ett lyckligt slut.