Bortanför baksidan – Huså

Färden går längs snötäckta grusvägar kantade av låga fjällbjörkar som lyses upp av en sol som knappt bemödar sig med att kika upp över horisonten trots att klockan börjar närma sig lunch. Maxhastigheten är uppe och snuddar på femtio blås, det är inte direkt en sexfilig E4 som sträcker sig över Åre­skutans mest östliga utskott i den jämtländska fjällvärlden. Ett öde, melankoliskt landskap. Hade vi haft tur hade vi kunnat få syn på siluetten av en älg. Men inte idag, idag är det stendött längs vägen. Inte ens en renflock så långt ögat når.

Kontrasten mot det nyårshetsiga och snudd på bisarrt överbefolkade Åre, som vi lämnade bakom oss för mindre än en halvtimme sedan, är rent av brutal. Det är som att färdas in i en annan tidsålder, i en annan värld. Vägskyltarna pekar mot metropoler som Bonäset och Fäviken, inte Bygget och Holiday Club.
Vi svänger vänster mot Huså istället och rullar långsamt in i en liten by med i princip enbart rödmålade små hus med vita knutar, en svensk fäbodidyll i skuggan av det stora fjället (för tro inte att du kan komma hit och kalla Åreskutan för något så banalt som ett berg) som tornar upp sig och försvinner in i molnen. Vi ser knappt en människa. Antalet skotrar av varierande ålder och skick som står utanför husen utklassar antalet bilar med två till en. Till slut hittar vi en mikroskopisk skylt mot bygdens främsta turistattraktion: Gruvbacken.

Huså hade kunnat se väsentligt annorlunda ut om ödet hade valt en annan bana. Under 1800-talets senare hälft började järnvägen mellan Trondheim i Norge och Östersjön att planeras. Det naturliga var att dra den på Åreskutans nordsida, förbi det i alla fall stundtals blomstrande Huså bruk som förädlade koppar från närliggande Fröå och Bielkes gruva.

Men riksdagsledamoten Gunnar Eriksson i Mörviken, en del av det som numera är Åre by, lobbade framgångsrikt att järnvägen skulle dras på den södra sidan istället, genom Åredalen. Så blev det och järnvägen blev start­skottet för den internationella skidort som Åre är idag.
Huså däremot hade en inte lika lysande turistisk bana. När gruvnäringen somnade in runt sekelskiftet somnade även byn in. Idag bor det runt 90 bofasta här, mot 500 under koppar­åren. En väsentlig skillnad mot Åres 30 000 turist­bäddar vintertid.

Å andra sidan, det är för just de där tiotusentals bäddarnas skull, de som nu råkar vara fyllda av just turister, som vi dragit till den norra sidan av fjället.

Parkeringen vid Gruvbacken rymmer fler rostiga Volvo 240 än lyxiga SUV:ar och Audi A4:or. Byns mest populära boende är husvagnscampingen strax bredvid. Vi ser inte en enda bil med svenskt registreringsnummer. I princip alla besökare kommer från småstäderna och byarna i Nord-Tröndelag på andra sidan norska gränsen. Ett billigt alternativ till den snudd på obligatoriska norska feriehytten. Dessutom får man köra skoter hyfsat fritt på den här sidan. Och bacon, cola-brus, tobak och små godis är betydligt billigare här än hemma i Norge – vilket är ett minst lika viktigt skäl att styra kosan hit. 
Antalet feta skidor är lika med noll. Detsamma gäller antalet avancerade carvingmonster. När jag tänker efter är antalet skidåkare även det snudd på noll trots att det är mesta möjliga högsäsong. Liftkö? Glöm det.

Jag sliter tag i en färgskavd liftbygel, placerar den mellan benen och rycks uppåt med en våldsam kraft. Det som följer under de närmaste minuterna är den mest brutala liftfärd jag varit med om i mitt liv. Jag har åkt enstolsliftar på Hokkaido bestående av enbart en liten plankbit, klämt mig in i klaustrofobiska ägg i Kashmir, studsat mellan väggarna på Aiguille du Midis fritt hängande kabiner och suttit fast i stormar i gondolen i La Grave – det är ingenting mot den här bortom alla gränser trimmade knappliften i Huså, Jämtland, Sweden. Liftjäveln går snudd på så fort att jag skulle behöva dra ner gogglesen för att inte kontaktlinserna ska flyga ut. 

Efter ett krön är jag plötsligt viktlös, hängande likt ett mähä i stålställningens våld. Strax innan jag skickas ut i omloppsbana kring jorden sliter gravitationen tag i mig, dunkar ner mig i snön samtidigt som knappuslingen rycker tag i mitt midje­parti så hårt att mina småkillar åker tillbaks upp i de håligheter som de låg i när jag föddes en gång i tiden.

Med ömmande bäcken skråar vi in i en öppning i en annars kompakt vägg av fjällbjörk och gran. Ett traverserande spår avslöjar vart vårt sökande ska börja, vilket är tur eftersom vi inte har den blekaste aning om vart vi ska ta vägen. 

Att säga att skogen är gles och att varje sväng är en njutning är en grov lögn. Svenska fjällbjörkar har nämligen en obehaglig ovana att växa tätare än ögonen på en inavlad ren, och dess krummande stammar har inga som helst problem med att ge brunstiga offpistskidåkare på jakt efter orörda svängar en rejäl käftsmäll med efterföljande fläskläpp när andan faller på. Vilket är ofta.
Med ett lager veckogammalt puder mellan träden är åkningen i alla fall värd riskerna vi utsätter oss för. Efter några svängar överger vi allt vad traditionell åkteknik heter och kör på fjällbjörksskidåkningens överlevnadsregel nummer ett: låg profil. Hukande likt inbrottstjuvar i en gammal pilsnerfilm börjar vi hitta någon form av flyt mellan träden. Taktiken är enkel: sikta rakt fram mellan trädstammarna, leta febrilt med blicken efter en öppning, hoppas att snön är mjuk nog där och dämpa farten genom att tvärställa skidorna och trycka till ordentligt. Har du tur skvätter snön upp över kroppen. Två lyckade svängar i rad utan stopp är en framgång. Tre är en njutning av episka mått. Att hitta ett hopp med både ett drägligt inrun och landning som inte består av alltför mycket träd är som en ren orgasm i sammanhanget.

Åkningen är inte som i British Columbias glesa gran­skogar direkt. Men vi har jävligt kul ändå. Och den jämtländska fjällbjörksåkningen har onekligen en råbarkad och svårflörtad charm som speglar landskapet den befinner sig i och som är svår att motstå.
Samtidigt som solens svaga strålar är på väg att tacka för sig för den här dagen skråar vi ännu längre in i skogen, in i en okänd och till synes oändlig labyrint av träd. Men det är där vi hittar den. Rågången. En i det närmaste spikrak, ett tiotal meter bred, uthuggning från trädgränsen vid kalfjället och hela vägen längs fjällsidan, över en lägda med ett gammalt lutande utedass på den yttersta kanten, och vidare ner mot den isbelagda Kallsjön. En gammal lämning från gruvdriftens tid som markerar gränsen mellan två skiften på fjället. Fylld med översnöade stenar och stubbar som ligger utkastade som en frusen fjällbäck av vita kuddar över ett flera hundra meter långt parti.

Det bara att släppa på, utan att behöva bekymra sig om hukteknik eller panikinbromsningar. Vi studsar hela vägen ner till lägdan med breda flin över våra ansikten. Okej, snön är kanske inte bottenlös, eller ens mjuk, i varje sväng. Men det är skit samma, som svensk skogsåkare på hemmaplan får man lära sig att ta det onda med det goda.
Vi viker av åt vänster längs ett nydraget skoterspår och tar oss tillbaka mot liften igen, förbi en gammal rödmålad lada och de norska husvagnarna. Liften visar sig ha bommat igen trots att klockan inte ens slagit tre och vi påminns om att skidåkning i Norrland runt vintersolståndet är en kort men intensiv upplevelse på några få timmar per dag, och att Huså har ännu inte nåtts av moderna fenomen som elbelyst kvällsskidåkning.
Byn har inte heller nåtts av röjarafterski – tack och lov – märker vi när vi rundar av dagen ståndsmässigt med en halvliters Mariestad och en chokladboll på Den djupa gruvans krog. Elvis, den smala versionen, flyter ut på låg volym i högtalarna och fyller den annars folktomma lokalen som mer liknar en öde vägkrog längs gamla E4:an, än en pistrestaurang i fjällen under högsäsong.
Men vi klagar inte, tvärtom. Den lilla byn och liften på Åreskutans nordvända baksida är en välkommen kontrast till det stora skidortslivet på sydsidan. Att tänka på att det kunde ha varit tvärtom känns lite svindlande.
Vi slår på extraljusen och tar oss genom mörkret över fjället, tillbaka till elupplysta backar, liftköer och nyårsstress. Men det enda vi pratar om i bilen är motorsågar och gläntor. Och den där rågången. Den där rågången.