Fyra liftar räcker - St Foy

Fyra liftar räcker - St Foy

Ibland är det inte storleken och höjden på bergen eller mängden liftar som avgör kvaliteten på en skidort. Franska St Foy är en liten bjässe som ruvar på fantastisk offpist.

Fullt med folk, säger skidläraren. Högsäsong och inte en bädd ledig, tillägger turistchefentill t vinterns första svängarängar.. Framme vid liften i den lilla franska skidorten Sainte Foy står förvisso en hel familj i kö och visst sitter där några personer i varje liftstol, och vi skymtar åkare i pisten, men manchestern ligger fortfarande slät och frestar till en repa. Elvahundra höjdmeter i fin fallinje.

Vid avstigningen högst uppe i det hela fyra (4) liftar starka systemet pekar vår skidlärare Nicolas Borrel mot det berömda offpiståket ner mot fäbodsbyn Le Monal. En öppen gräddtårta med snällt sluttande golv och spikrakt skråspår i botten. Han anar vår besvikelse och pekar i stället på en komplett orörd fjällknöl, och undrar om vi har något emot att knata i stället.

Tio minuter med skidorna på. Tungt och förbannat jobbigt för den som precis lyft arslet från kontorsstolen.
Runt hörnet ligger snön sönderblåst och den väntande åkningen påminner om svenska fjällen. Det vill säga: ganska gott om sten och begränsat utrymme. Vi är föga imponerade, även om det verkar aningen intressantare än nyss nämnda familje­mys.

Nicolas lägger ett par försiktiga svängar. Vi följer. Den vindpackade snön klyvs enklare än förväntat när två av tre Åka Skidor-åkare lägger vinterns första svängar och eftersom samma majoritet räknas till tidningens definitiva senior­team karaktäriseras stilen av feg- och stelhet. Endast junioren Emil Berglund från Österrike får godkänt.

Så följer snabb skrå höger. Ny sluttning. Nicolas skjuter fart. Snökvalitén förbättras och Nicolas kikar bakåt. Vi hänger med. Gubbarna uppgraderas. Än snabbare skrå vänster – et voilà! – stor sluttning och än större utsikt. Raviner och hang i en sammanhängande och trädbeströdd sluttning med glaciärmätta storfjäll i bakgrund och en samling äldre stenhus längst ner i den sidodal som markerar skidområdets södra kant. Allt är ospårat.

Nicolas säger att den här varianten av populära Monal-åket kallas Le Mons. Jag kommenterar att linjen inte är helt enkel att finna. Nicolas säger att det är andra gången som han någonsin gör åket i kall nysnö eftersom fjällsidan vetter rakt i söder. Han brukar vänta till våren och ta den sent på förmiddagen när solen börjat knäcka det kompakta blötsnötäcket. Turister tar han aldrig hit.
Alla skrattar nöjt. Vi har bestått varandras test. Härifrån kan allt bara bli bättre.

Sainte Foy har alltför länge legat högt på önskelistan. Ända sedan vintern 1991 när byn precis hade byggt skidort och jag fick ett par åk i långsamt sällskap under en kort eftermiddag. Strax därefter bummade ett par polare från Riksgränsen nere i den ursprungliga byn som ligger sex vindlande vägkilometer lägre än skidorten.
De torde ha varit helt ensamma i liftarna på den tiden, för Frankrikes yngsta skidort floppade direkt. Ingen ville åka till ett ställe dit ingen reste och med tre futtiga liftar när grannarna Les Arcs, La Plagne, Tignes, Val d'Isère och La Rosière låg inom en halvtimmes bilradie och erbjöd nästan 250 liftar. Mina polare från Riksgränsen återkom vintern efter.

Sainte Foy låg ju mitt i smeten, åkningen var förträfflig och ingen var där. Efter ett snöfall behövde de antagligen bara skråa söder nedanför toppliften för att få en ordentligt bred kalfjällssida som sakta böjer ur synhåll, och veckar ner mot trädgränsen i grunda raviner och hang innan skogen tar emot. Åket har säkert något namn. Det ligger helt uppenbart från liften för alla med minsta ambition och är för tillfället gediget uppspårat, men skulle förmodligen fortfarande räcka i en halv dag efter snöfall.

Skidortskrögaren på La Bergerie berättar att det var på håret att man skulle ha begravt hela skidortssatsningen när allt pekade utför under 1990-talet. I stället krängde man på sig fleecejackan och byggde den fjärde liften för att utvidga skidområdet och öppna mer offpist.
Detta ungefär samtidigt som en stor brittisk dagstidning utsåg Sainte Foy till Alpernas bästa skidort, alla kategorier, under flera vintrar. Och det är just i detta ögonblick som lilla Sainte Foy skiljer sig från andra små skidorter i världen. Man fattade businessen.

Varenda inföding hade jobbat med skidåkning och turism på de stora skidorterna och man hade gjort det i ett par, tre generationer. Så man mejslade ut en tydlig identitet och fokuserade på britter. Familjer som sökte efter seriös skidåkning i lugn och traditionell alpmiljö.

Den nya liften tar oss i dag rätt in i den berömda La Foglietta-offpisten. Vi skråar, kliver och stakar tills svetten lackar, och liksom merparten av dagens offpiståkare struntar Nicolas i att först bestiga fjälltoppen. Han drar bara pang på, eller gör han det?
Nej, enligt honom viker de flesta åkare av alltför tidigt i fallinjen. Vi ska djupare in i den norra sidodalens branta gryta. Även här ligger gamla spår som dock glesnar ungefär samtidigt som muskelsvedjan sätter in, strax ovan skogsbrynet. Vad är det för fel på oss? Är vi verkligen så skamligt ringrostiga?

Sedan kommer barrskogen och piggar upp. Öppna gläntor avlöser varandra. Först tall och sedan gran innan lövslyn tilltar. Tallen växer med stora mellanrum. Granen står trängre. Få åkmiljöer är lika mentalt krävande som granskog med täta grenverk som begränsar sikten och piskar kroppen i bakvikt, vilken kostar energi att korrigera och saboterar koncentrationen. Nicolas tycks dessutom kunna trolla för spåren blir färre ju längre ner i skogen vi kommer, inte tvärtom som det rimligtvis borde bli när det lutar mot en djup bäckravin som alla offpiståkare måste passera på samma ställe, eller? 

Vårt liftburna insteg ger ungefär 1 300 höjdmeter. Från bäckravinen följer du gamla fäbodsvägar och avslutar vid busshållplatsen i den gamla byn La Masure. Är vintern lika förnämlig som senast kan du svänga på stig och trädgård i ytterligare hundra höjdmeter. Ända ner till byn Sainte Foy, där den stora Tarentaisedalen möter.

Drar du åket ända från själva La Foglietta-toppen får du ytterligare 400 höjdmeter. Det är dit som bergsguiderna i Les Arcs/La Plagne och Tignes/Val d'Isère drar när allt annat är uppåkt. Nicolas hävdar att det tar en halvtimme att följa fjällkammen från översta liften till La Foglietta-toppen. Närmare det dubbla gissar jag. Väl där ställs du inför 40-gradig brant ner mot en stor kalfjällsgryta, från vars botten du sedan svänger ner till den höjd som även nås direkt från senaste liftbygget.

Vi går aldrig till toppen. I skidåkningens värld är det vädret som dikterar och vid vårt besök driver låga moln oavbrutet in över kalfjället. Dimma och flatljus blandas med stunder i det klara vårljus som ännu inte förmår värma och när tredje La Foglietta-åket startar är sikten sämst. Allt är vitt och så kontrastlöst att skidorna tycks hänga i luften.

Sanslöst jobbigt när vi inte längre kan parera några som helst ojämnheter och plötsligt stannar Nicolas. Han behöver sikt för att pricka rätt och han måste göra det exakt. Han tänker visa sin privata åklinje.
En bonuspremie som jag emellanåt tilldelas i mitt liv som skrivande skidåkare, ofta utan förvarning. Du står bara där på fjället när en person som dessförinnan varit dig helt okänd, och som du förmodligen aldrig kommer att återse, bestämmer sig för att bjuda på en hemlighet. Ett åk som bara lokala entusiaster känner till.

Det lustiga är att dessa bonusåk ofta påminner om varandra oavsett var i världen de inträffar. Alltid vackert dragna i terrängen och tekniska. Insteget till just detta åk är alldeles för uppenbart för att man ska bry sig. Du följer en ås lite för långt och missar självklara åklinjer innan du ställs inför en brant labyrint av klippor och träd som flackar ut över öppen äng och fortsätter i brant skog. Det här är en åklinje som du måste kunna utantill för att inte riskera hälsan.

Nicolas laddar ut över en liten klippa, lägger svängen exakt i den snöhög där fotografen tänker ta bilder och fortsätter utför labyrinten med skidorna lika mycket i luften som i snön, och i den åkstil som är typisk för riktigt bra franska åkare: Stora och jämna svängar, hög fart och aningen upprätt kroppsställning. Till synes helt utan ansträngning. Om jag skulle bumma en hel säsong i Sainte Foy och ofta dra den här repan kanske jag skulle kunna lägga nästan lika snyggt spår, men bara kanske och förutsatt att jag hittar rätt kamrater.

Bra skidåkning handlar om förtroende mellan åkare. Att utan omsvep visa sin mest privata linje för okända åkare är ett sätt att demonstrera brödraskap med kollegor som också valt skidåkningen som livsstil framför att njuta den som semester.
Vi som varit länge i snösvängen brukar vara tydliga med detta. Inte så att vi plötsligt finner varandra och babblar skallen av oss. Vi kanske inte ens skulle ha gillat varandras personligheter. Vi gjorde bara ett jobb tillsammans, kommunicerade väl och uppskattade varandras professionalitet. Det räcker så.

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!