Vintergatans stjärna

Vintergatans stjärna

En löjligt liten by med ett snurrigt liftsystem och mediokra fallhöjder. Långsam offpist och otrendig afterski. Kroglivet består av två restauranger och en pizzeria. Det är precis just därför vi gillar italienska Claviere.

Du vet att ditt mentala tillstånd blivit frostbitet när kommersiellt hopplösa alpbyar framstår som högintressanta. Skidorter som erbjuder osmidiga kommunikationer till odramatiska omgivningar och som även om de skulle flimra förbi i media ändå aldrig lyckas förmedla något av substans.
Claviere i det hundra liftar starka Via Lattea-systemet i Italien är ett sådant ställe. Två rader alldagliga hus med 176 infödingar längs en trafikerad väg vid gränsen mot Frankrike. Lite lokal familjeturism och ett par brittiska skolklasser i liftar som påfallande ofta inte tar dig dit du vill och tror.

Vi vet var Claviere ligger därför att bergsguider och skidlärare släpar hit motvilliga kunder när allt annat är uppåkt i de närliggande OS-fjällen i Sestriere eller i svenskmagneterna Serre Chevalier och La Grave på den frankofona sidan om gränsen.
Här kan man hitta bra offpiståkning i veckor efter snöfall. Uppenbara sluttningar som nås direkt från lift omvandlas givetvis till puckelpist i relativ närtid, men hajkutrymmet förblir orört, vilket lockar oss som gillar att åka utom tävlan och ogärna ser ambitiösa blåbär att haka på. Tre, kanske fyra åk om dagen brukar det bli, inklusive längre lunch och snackspaus med utsikt från fjällkantens driva när vindarna tillåter.

Tågordningen är given. När bergsguidekompisen dragit till flygplatsen för att tjäna kunder som önskar tura närmare Medelhavet är det gammelbummaren från La Grave som bestämmer. Han avstår toppbranten och väljer en lägre liggande start till slätare sluttning.
Gott om utrymme. Åker vi lite disciplinerat håller det tveklöst för ytterligare ett åk, men ingen bryr sig. Var och en får variera svängradien bäst den vill när hård och stenpepprad skare möter innan täcket djupnar och säkrar grepp. Solen skiner. Kylan biter och jag saknar mina tumvantar.

Böjelsen för trista skidorter, typ italienska Claviere, låter sig inte förklaras med att vi bara har råkat snubbla över den okända pärlan eller har tillfälligt flyt med snön. Det handlar snarare om metodisk nyfikenhet, liksom ett tränat intresse för att följa topografin hos de kända pisternas golfbanelayout. Ett segt arbetssätt som slukar massor av tid i rekognosering när man bara transporterar för att få annan vinkel mot något som man tror ska ge ett åk.

Foto: Per Eriksson

Förmodligen vore det enklare, effektivare och på alla sätt bättre att välja ett bekant fjäll och tura till toppen för ett riktigt långt och garanterat orört åk, men nu är vi lite lata och göder därtill en kollektiv önskan om att kunna upprätthålla en dämpad ambition och tempo. Halvsunkiga byhålor, där inget särskilt händer och alla dagar förutsägbara glider förbi är vad vi gillar.
Claviere har dessa ingredienser och överraskar dessutom med två bra krogar, en helt okej pizzeria och ett fullständigt finesslöst afterskihak.

Det sista är viktigt. Gud förbjude bildskärmarnas evighetsmonotona Alaskapuderporr. Åt helvete med DJ:s och buskisglada coverband. Det ska vara som i baren hos tobakshandlaren. Han som kränger billigt röka till hobbysmugglande fransmän. En muggig sylta med dragig ytterdörr, ett tjatande infödingsfyllo och en bartender som knappast hört talas om strawberry daiquiri eller sambuca flambé, men har ändå har vett att ställa fram en rejält tilltagen nötskål när han handskas med goda konsumenter som gillar att jämföra väderleksprognoser i mobilerna.

Claviere är vårt meningslösa Facebookskryt och halva fjällkammen återstår. Två liftar och transport till ett skråspår, samt lite bestigning till nordgående hajk mot en serie raviner med mellanliggande åsar, där rådande vindar för närvarande lagrar drivsnö.

Vi ska nog hitta dit, fastän gammelbummaren tänker dra. Han måste närvara på hemmaliftens servering eftersom extrajobbet ger honom tillträde till arbetarkabinen. Den som avgår en halvtimma innan de liftkortsbetalande åkarna släpps på och låter honom lägga första spår efter vartenda snöfall. Han beskriver tre efter varandra följande raviner mot hyfsat svängbar bergtall innan blågrön pist. Mer behöver vi inte veta.

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!