Disentis – En dold pärla

Disentis – En dold pärla

Glöm ringlande liftköer, höga priser, vassa armbågar och oskön puderhets. I Disentis är det nästan inget folk. Det dumpar en hel del och snön kan ligga orörd i veckor, dessutom är det nästan alltid sol… Kan det verkligen stämma?

Äntligen. Efter mer än en veckas konstant solsken öppnar himlen sig. De som bett för snö har blivit bönhörda. Stora fina och lätta flingor singlar ner och bygger sakta men säkert ett formidabelt drömlandskap. Centimeter blir till decimeter och det församlade svenskgänget går i spinn redan vid den tidigarelagda frukosten. Adrenalinet pumpar. Kläderna kastas på, hjälmarna hamnar på sned och gogglarna hänger och dinglar. Det är puderhets och gruppsykosen är nära.

Det massiva dumpet hade utan tvekan kunnat utlösa minst lika mastiga liftköer och kravallartad stämning med smockan hängandes i luften – men nej, det här är inte Alpernas huvudstad. Det här är raka motsatsen: en avlägsen och smått utvecklingsstörd släkting med hypnotiserande charm. Snöfallet till trots drar den första kabinen inte mer folk än en svensk gudstjänst under en högsommardag. Här vill du vara!

Nu vet jag. Det är sant: Det är inte bara i fablernas värld Disentis levererar den här typen av snöromantik. För några veckor sedan var det värre, då svävade jag fortfarande i ovisshet. Med ett par veckor japanskt puder i bagaget var den bästa säsongen någonsin visserligen redan säkrad men suget efter mer åkning vill inte ge med sig. Högre berg, mer fallhöjd, högre fart och sol – Alperna kallade på mig! Visst skulle det bli det värt resan, "man ångrar sig ju aldrig" och nog skulle jag få kallsnö, kanske rentav avnjuta ett rejält dump!? Gapade jag efter för mycket?

Väderleksrapporter missbrukades utan hejd och med dem ökade ambivalensen exponentiellt. Disentis hade mig emellertid redan i sina klor. Oron för söderläget och den relativt låga höjden trycktes effektivt undan med hjälp hypnotiserande puderstänkare just här ifrån och om Free Radicals kunde spendera hela två månader här, då måste det väl vara puderparadiset?

– Jo det stämmer. Disentis är en fantastisk plats, en given favorit i Alperna, lite som en studio för bilder och filmer, säger Mattias Fredriksson. Jag åkte dit med Glaciärexpressen första gången 1997 i samband med en inspelning av Free Radicals och sedan dess har det blivit ytterligare fem eller sex besök. Det är varierat och bra med långa åk från toppen och fin skogsåkning, dessutom är Disentis fortfarande hyfsat befriat från puderhets.

Superfotografen har sagt sitt och fungerar än en gång som effektiv marknadsförare av en skidort.

Sakta men säkert börjar en plan ta form. Varför inte kombinera Disentis med Andermatt och kanske runda av med finalen av Freeride World Tour i Verbier? Avstånden är ju inte direkt norrländska och tågen går kors och tvärs hela tiden (hyrbil renderar för min del alldeles för lätt i stress, fortkörningsböter och ersättningskrav för repor och annat). Priserna är hyfsade och det finns gott om avgångar, dessutom är tågen punktliga, även när det snöar.

Jag noterar att det äntligen finns en bra och prisvärd sushi på Arlanda och känner mig som en världsmedborgare. Vi får luft under vingarna och mindre än två timmar senare landar vi i Zürich. Tåget avgår direkt från flygplatsen men tavlorna med avgångsinformation är inte helt lätta att tyda, jag chansar på att ta mig till centralstationen och byta där. Det visar sig vara rätt, men väl där blir jag dumförklarad av en vresig konduktör. Den kalla och hårda västerländska verkligen ger mig en käftsmäll. Det här är inte Japan, det här är Schweiz och här tycks jag bara vara en ovälkommen turistdjävel, en upplevelse som tyvärr ska upprepas mer än en gång under resan.

Jag vet det inte ännu men jag har just rest sönder årets kanske bästa dump. Det inträffade idag måndagen den 19 mars 2012. I morse var det åtskilliga decimeter nysnö men ändå bara åtta personer i den första kabinen. Sådana här dagar är Disentis svårslaget och det syns tydligt på puderorgien mina vänner spelat in under dagen, nyckelorden är skogsåkning och faceshots.

Efter en skön tågtur med kokta grönsaker, ris och kaffe har jag gjort av med 700 kronor (250 för mat och 450 för resan) och tre timmar. Trots mörkret har jag tillfredställt registrerat en ständigt växande snömassa och nu när jag står här i Disentis på 1 150 meters höjd är det snö överallt – nästan. Gatorna är blöta och det är förmodligen någon plusgrad men jag avfärdar oron för tö, bestämmer mig för att det är vägsaltets fel och känner ett förhoppningsfullt pirr bubbla upp. Dagdrömmarna om morgondagen ger mig krafter att släpa 50-kilospackningen upp till svenskägda Nangijala, traktens hetaste afterski-ställe tillika Hostel.

Det finns en gratisbuss men den går endast i anslutning till liftarnas öppettider. Enligt uppgift finns det bara en taxibil i byn, den fungerar dessutom som någon slags ambulans och telefonnumret har jag förstås inte.

Det starka ljuset fungerar som väckarklocka. Jag blickar ut ur det lilla fönstret i enkelrummet och känner mig på pricken som Stig Helmer i annexet, som göken när den poppar ut ur gökuret när klockan slår jämna slag.

Den branta lägdan mitt emot, de vackra v-formade hustaken och den täta granskogen vid bergets fot – allt är naturromantiskt vitpudrat och det strålande solskenet ser till att fullända vykortet.

Jag är sannerligen ingen morgonmänniska, men den här dagen är jag vid liften i god tid innan den öppnar vid nio. Jag möter upp med ett gäng svenskar med den passionerade brädåkaren Kristian Axelsson i spetsen.

– Jag gjorde säsong här 2005, i fjol blev det ytterligare två veckor och i år är det samma sak. Det är avstressat och kombinationen av lite folk och lättillgänglig offpist gör att jag gärna kommer tillbaka, berättar Kristian som känner bergen här nästan lika bra som de hemma i Åre.

Tillsammans med fem kompisar hyr han en lägenhet med självhushåll i området Acletta. De har lyckats med konststycket att komma ner under 100 kronor per natt och person, bland annat genom att hyra två veckor i sträck, faktum är att de inte gör av med mer på mat. Frukosten äts hemma. Matsäcken äts i backen, oftast på solstolar, konstigt nog utan protest från restaurangägarna som tillhandahåller dem. På kvällarna blir det storkok med enkla och kolhydratstinna livsmedel som inhandlats till förvånansvärt låga priser på byns Coop.

– Enda nackdelen är att det krävs en ganska stor deposition och att det blir dyrt om man har sönder något i lägenheten, en kaffekopp kan till exempel kosta 100 kronor. Det blir så när man hyr folks privata bostäder, menar Kristian.

Kabinbanan transporterar oss nästintill ljudlöst uppåt. Den uråldriga byn med sina alphus och kyrkor byts mot ståtlig och snötyngd granskog. Kristian tipsar om diverse skogsåk från transportleden som slingrar sig fram och tillbaka under kabinbanan.

– Det finns mycket fint här nedanför, när det var dålig sikt i det massiva snöfallet igår var det perfekt, en av killarna åkte med en lavin men det gick bra. Han körde med lavinryggsäck och klarade sig med en borttappad skida.

En hel del av den potentiella skogsåkningen är emellertid förbjuden frukt – stora områden är fridlysta till förmån för gemsen, djuret som även kallas stenget eller alpget kan uppnå en vikt av 45 kilo.

Vi tar oss kvickt uppåt i systemet. Lift efter lift betas av innan vi kastar oss ut och plöjer nysnö i direkt anslutning till pisterna. Det finns gott om fina ytor och en hel del klippdrop. Några av de bästa svängarna lägger vi ner mot sittliften i Puozas på 2 044 meters höjd, i systemets ena utkant, så långt du kommer "skiers right". Fram tills nu har vi njutit av solen och antingen åkt manchester eller ospårat puder. Livet leker hela vägen fram till liften som mot alla odds är stängd. Liftgubbarna skottar i ultrarapid och frustrationen stiger i takt med att liftkön fylls på. Efter någon kvart är de äntligen klara och vi kan andas ut och fullfölja frossandet.

Tids nog kommer vi ner till kabinbanans dalstation och här börjar snön bli rejält tung, men än så länge finns mycket fint kvar högre upp, även om det är en kamp mot klockan och den stundande våren.

Vi betar av några av Kristians favoritåk i tät följd. Släpliften tar oss upp mot bergstoppen Péz Ault, 3 023 meter över havet, och när vi stiger av på 2 883 meters höjd är vi högst upp i skidsystemet med offpiståket i Val Gronda (skiers left) inom räckhåll. Ett hav av ospårad pudersnö öppnar sig framför oss. Terrängen är lättåkt men Kristians varningar om att det är lite väl flackt visar sig stämma. Det går i alla fall att få rejäl fart och svängar med högt tryck här och där.

Åket avslutas ner i Val Acletta som är Disentis svar på Susabäcken i Åre. Här blir det dock mer skråande och terrängen är inte bara brantare utan även ojämnare och betydligt mycket mer svåråkt. Särskilt nu, när värme och sol har gjort våld på den halvmeterdjupa nysnön. Ett par timmar tidigare var den lätt, torr och slät. Nu är den trög, blöt och omformad till osköna pucklar, men istället för att ge upp jagar vi varandra nerför med mjölksyran pumpande.

Kabinen tar oss återigen upp till kallsnön och den här gången tar vi sikte på grytan intill. Namnet är Val Pintga och terrängen är mer spännande.

– Efter ett tag kommer man in i ett kalhygge som blir lite som ett naturligt Supernatural Travis Rices galna skogsåkningstävling med byggda features – i miniformat. Här kan du jibba på stubbar och droppa från jakttorn, berättar Kristian med sitt kattlika leende.

När åken i direkt anslutning till liftsystemet har blivit spårade finns det gott om andra alternativ. Med stighudar når du med liten ansträngning nya jaktmarker och det finns även lite längre utflykter. Exempelvis en heldagstur uppför Brunni-glaciären på Oberalpstock, 3 328 meter, som är traktens högsta berg och heter Piz Tgietschen på rätoromanska. Här är guide mer eller mindre ett måste, såvida du inte har grymkoll och all den utrustning som krävs.

Vi väljer ett något softare äventyr, traskar vidare upp från släpliften vid Péz Ault och klättrar över bergskammen som har försetts med ett rep. Det är lite stenigt, isigt och brant men relativt lättforcerat.

Åkningen ner på baksidan i Val Strem är till en början riktigt svår. Det är brant och ojämnt. Ny och blöt snö släpper ifrån det isiga underlaget som toppas av hajfenor. Sedan kommer belöningen – ett lättåkt, stort och brett parti med fin kallsnö. Vi får ett tiotal bra svängar innan skråande och transport ner mot Sedrun och tåget tar vid. Val Strem är en storslagen dalgång och vi tar oss fram relativt lätt trots att vi inte har så mycket fallhöjd att ta av.

I Sedrun finns ett fint spa som kan bli en skön avrundning på åkdagen, men vi tar tåget tillbaka till Disentis och svänger förbi Nangijala för avslappnad utomhus-afterski i den varma eftermiddagssolen.

Så hur är det då: Törs man åka till Disentis i slutet av mars? Ja, men snön blir lätt uppkäkad av solen och vår rekommendation blir därför att åka hit tidigare på säsongen, eller använda mer snösäkra Andermatt (mer snöfall och solkskyddade åk) som komplement när det går åt.

– Disentis kommer nog aldrig att bli en överexploaterad skidort och tur är väl det, för åkningen är ju fantastisk, säger Mattias Fredriksson som dock uttrycker vissa farhågor om en eventuell sammanbyggning med Andermatt.

En fråga som aktualiserats i och med att Skistar nu hyr ut sin tekniske chef till Andermatt som vill expandera, i första hand till Oberalp och Sedrun, men även Disentis finns med i visionerna. Min förhoppning och tro är att det lär dröja ett bra tag, även om de planerade investeringarna ligger på en miljard.

Det är trots allt tre mil från Andermatt till Disentis.

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!