St Moritz: Lyx, flärd och fin åkning

Att den internationella överklassen reser till St Moritz är en tradition som går långt tillbaka. Som så ofta var britterna först. När alpturism blev populärt bland dem under 1800-talet, var det sommartid de reste hit.

I St Moritz Dorf, den övre byn, byggdes det ena lyxhotellet efter det andra. Här finns i dag tre jättelika femstjärniga hotell, där Badrutt´s Palace är det mest kända. En bit utanför ligger det fjärde superlyxhotellet, Suvretta House. Badrutt´s Palace var fram till någon gång i slutet 1980-talet en magnet för världens jetset. Då ungefär började det gå utför både för hotellet och St Moritz. En av turistcheferna, Claudio Duschletta, har en enkel förklaring till detta: Slalomskidorna blev så mycket lättare att svänga med. Människor som bredsladdat och plogat sig nerför backarna i decennier kunde plötsligt åka i hög fart. Rika turister som tidigare hellre tittat på hästpolo lärde sig att göra skärande svängar. Med schweizisk disciplin och noggrannhet har sedan de ansvariga på bara några år skapat ett skidsystem i toppklass.

– VM 2003 var ett sätt för oss att visa omvärlden hur det nya St Moritz ser ut. Vi har verkligen varit tvungna att anstränga oss, berättar Claudio Duschletta.

Det finns i dag fyra system i St Moritzområdet. Det äldsta, Corviglia, ligger i anslutning till byn. Närmare bestämt i pisterna utmed Salastrainsliften. I branten under den örnästelika Piz Nair-toppen byggs starten för störtloppet. Backarna, främst röda pister, ligger på syd- och östsidan av Piz Nair och är ganska ordinära. Ett par nya stolsliftar går också upp på grannberget, med roligare nedfarter. Det finns dock en aspekt, där stora ord är på sin plats: även om berget inte är perfekt för utförsåkning så är liftarna det.

I de nyare systemen har även planeringen av nedfarterna gjorts efter lyckade, amerikanska förlagor. Borta är de breda autostradorna, istället har man anlagt varierade, kuperade, kurviga pister. Det märks i synnerhet i det största systemet, Corvatsch, som ligger några kilometer bortom den nedre och relativt alldagliga byn, St Moritz Bad. Corvatsch är ett riktigt bra skidberg. Från den 3303 meter höga toppen kan man åka långa, sköna glaciäråk. Längre ned på berget finns flera härliga röda, omväxlande pister, samt ett stort offpistområde som pistörerna kollar av regelbundet. Den långa, relativt svåra off-pistturen Hahnensee-Run som leder hela vägen ner till byn är en kul avslutning på dagen.

Zuoz är ett minisystem med bara släpliftar, men här finns några bra, ganska svåra pister. Längst är den milslånga, mycket vackra offpistturen Vadret Morteratsch på baksidan av Diavolezzaberget, en skön halvdagsutflykt med tågresa tillbaka till liften. Diavolezza är överlag ett bra berg, kanske lite för flackt nertill. Piz Lagalb på andra sidan vägen är ett perfekt skidberg, vilket bevisas av att där bara behövs en enda kabinbana för att erbjuda stora åkytor. Man åker på en bred sida som vetter mot väster, och alltså har kall snö ända fram till eftermiddagen. Berget är brant, omväxlande, har massor av kul offpist och röd-svarta pister, som trots att de bara är tre till antalet håller för flera dagars fartåkning.

Det finns ett motto som St Moritzborna älskar att upprepa: “St Moritz is about to see and be seen.” De ser på sin skidort som en vintrig, dyr catwalk, där man visar upp sig inför omvärlden och tjuvkikar på konkurrerande, välkammade siameskatter. Jag håller inte riktigt med om den bilden.

Av: Åka Skidor