Pierre Tardivel – Extremast i Chamonix

Vissa årtal har en förmåga att bli klassiska. 1977 var ett sådant, dock av olika anledningar beroende på plats. I London kommer 1977 alltid att vara punkens år (även om de som var med hellre pratar om 1976). I Chamonix lilla krets av extremåkare är 1977 året då hela tolv svåra klätterleder betades av på skidor. Brantåk som i dag tillhör dalens klassiker.

Mannen som genomförde de värsta av dessa »premières descentes« är i dag så gott som bortglömd: Daniel Chauchefoin. Det var han som klarade av att åka nerför nordväggen på Les Courtes ovanför Argentière-glaciären, den österrikiska leden. Men till skillnad från samtida åkare som Patrick Vallençant var Daniel Chauchefoin ointresserad av massmedia. En doldis, som åkte för sin egen skull.

Därför är det helt logiskt att han snart fick en lärjunge i Pierre Tardivel. Redan som 15-åring fick Tardivel följa med Daniel Chauchefoin nerför ett par av Chamonix-dalens branter. I efterhand har Tardivel berättat att han var illamående av skräck – men ändå fastnade totalt för denna mytomspunna gren av utförsåkningen. Året efter, 1980, gjorde han sin första egna nytur. Det skulle bli många fler.

Under de närmare 30 år som följt sedan dess har Pierre Tardivel öppnat upp två-tre svåra couloirer och stup varje vinter. De flesta i Chamonix-dalen, vilket gör bedriften ännu märkvärdigare. Dels för att bergen är de svåraste i Alperna. Dels för att byn är fylld av andra duktiga åkare som konkurrerar om oupptäckta ställen där de kan riskera livet. Ingen kommer i närheten av Pierre Tardivels antal.

Några exempel (troligen är namnen mer välbekanta bland klättrare): nordväggen på Grand pilier d’Angle, nordväggen på Pain du Sucre, tre vägar nerför treriksberget Mont Dolent, flera nyturer på Les Courtes, bland annat Couloir Angélique – för övrigt uppkallad efter hans ena dotter.

Ändå är Pierre Tardivel, likt mentorn Daniel Chauchefoin, något av en doldis. Inte bland de insatta, men bland den stora massan av skidåkare. Han har haft sponsorkontrakt, varit med i artiklar, böcker, TV-reportage och skidfilmer. Men expeditionerna har aldrig varit särskilt mediala, med undantag för hans Mount Everest-äventyr 1992. Han lyckades åka från 8 770 meters höjd, då ett världsrekord, men ändå inget som gjorde honom till en kändis. Något han verkar vara helt nöjd med.

En av dagens unga extremåkare i Chamonix är norrmannen Tormod Granheim, mest känd för att ha åkt nerför Mount Everests nordsida 2006, den ödesdigra expeditionen då svensken Tomas Olsson omkom. Tormod Granheim säger om sin 20 år äldre kollega: »Det jag beundrar mest hos Tardivel är hans ödmjukhet och att han har behållit hungern efter att göra nyturer.«

Medan många extremåkare kablar ut pressmeddelanden redan på planeringsstadiet, nöjer sig Pierre Tardivel oftast med att skriva en redogörelse för den senaste bedriften på någon fransk webbsajt om klättring och skidåkning. Små personliga berättelser, som innehåller mer filosoferande kring bergens skönhet än adrenalinkickar, samt ett fotografi där han ritat in den helt vansinniga linjen nerför berget. Oftast gör han turerna helt ensam.

I en intervju med en amerikansk tidning har han sagt: »Jag gillar inte ordet extrem. Det jag gör är aldrig extremt. När jag svänger i 60 graders lutning är jag alltid säker på mig själv. Lutningen är inte det avgörande, utan kvaliteten på snön.« De flesta som vet vad Pierre Tardivel håller på med skulle nog säga att han har fel. Mer extremt än så här blir det inte, nästa anhalt är helt enkelt döden.

Av: Gabriel Arthur