Vissa skidorter tycks ha en magnetisk kraft som attraherar galningar. I en del fall, som Chamonix, är det lätt att förstå. Mont Blanc-massivet är som skapt för äventyr. I andra fall tycks det handla om att antalet freaks på skidor uppnår en kritisk massa. De ger skidorten en tuff image som i sin tur drar till sig ännu fler galningar. En lokal anda uppstår, där risktagande och olika sorters stimulantia hyllas passionerat. Squaw Valley i bergen nordost om San Fransisco tillhör denna grupp.

Squaw Valleys första skidskolechef var fransmannen Emile Allais (se Åka Skidors Prylguide 2007). Förutom att han 1937 hade vunnit tre VM-guld, hade han också gjort några av de första extremåken i Chamonix – även om de inte kallades så på den tiden. Emile Allais tog med sig äventyrsandan till Squaw Valley.

Under 1970-talet blommade kulturen ut till fullo. I Squaw Valley gjordes de första klipphoppen i 30-metersklassen. Här gick tävlingen Chinese Downhill, där det gällde att snabbast ta sig från toppen av Gold Coast-berget till baren vid dalstationen. Tävlingen förbjöds efter några år, sedan en åskådare blivit påkörd och omkommit.

I denna lilla sekt av våghalsar var Steve McKinney översteprästen.

Han hade 1975 blivit sparkad från USA:s skidlandslag sedan ett skidmärke haft honom på sina reklamaffischer, enligt Steve McKinney utan hans vetskap. Han och hans sju syskon var då kända i USA:s skidvärld. Under uppväxten hade de luffat runt mellan olika skidorter i Nevada, tillsammans med mamman Francis som var skidlärare. Barnen hade blivit allt duktigare tävlingsåkare och mamman stöttade dem så till den grad att de inte behövde gå i skolan. Istället läste de distanskurser på skidorten där de råkade befinna sig.

Tre av syskonen blev landslagsåkare: Steve, Sheila och Tamara. Men Steve blev som sagt sparkad och Sheila slutade tävla efter en våldsam störtloppskrasch då hon flög med huvudet före in i en trästolpe. Tamara däremot blev framgångsrik. Hon blev första amerikan att vinna den totala världscupen och tog flera VM-medaljer.

Men 1975 hade Steve hittat en ny gren inom skidåkningen, där han skulle bli lika stor som systern. Förvisso en betydligt mindre gren: speedskiing. Han satte nytt världsrekord 1974, då han åkte 189 kilometer i timmen i italienska Cervinia. Tre år senare skulle han bli först i världen att passera drömgränsen 200 kilometer i timmen.

Speedskiingens historia är ungefär lika lång som skidåkningens. Det har alltid funnits någon galning som velat åka så snabbt som möjligt genom att skippa svängarna. Men det var först i Squaw Valley på 1970-talet som åkningen fick sin moderna form, med superlånga skidor, gummidräkter och strömlinjeformade hjälmar.

För Steve McKinney och hans gäng var speedskiing inte så mycket en tävlingsform, som ett sätt att leva. De kunde lika gärna ägna en dag åt klipphopp eller att bränna rakt utför i lössnön, alltid med sina 220-lagg under pjäxorna.

När Steve McKinney åkte 200,222 kilometer i timmen i chilenska Portillo fick speedskiing ett kortvarigt, medialt genombrott. Men sedan föll sporten i glömska. Det tycks inte ha bekommit den Zen-inspirerade McKinney särskilt mycket. Han hade en genuin passion för berg och äventyr. Han gjorde den första vinterbestigningen av Pumori i Nepal – och åkte skidor ner. Likaså åkte han skidor nerför Mount McKinley och planerade en skidexpedition till Mount Everest. Istället dog han när han blev påkörd av en rattfyllerist 1990. En sorglig påminnelse om att trafiken ofta är farligare än många så kallade risksporter.

Text: Gabriel Arthur • 2009-05-04