Chamonix från andra sidan baren

Trots två huvudvärkstabletter, en Resorb, en halvliter cola, kramar från
Annika och “Robbie live at Knebsworth” – två gånger, plus repriser
på favoritlåtarna- pratade jag med Ulrik fram till två minuter innan jag
skulle börja jobba. Summan av Kardemumman: SnyggYlva är tillbaka i stan.Om
det bara slutar blåsa orkan på bergen kommer det vara härligt där.

Idag har vi fått nästa 50 välbehövliga centimetrar av det vita guldet och det
vore underbart om det fick lägga sig till rätta för resten av säsongen. Det
har varit så ont om snö och tråkigt i backen att både bergsgetterna och
höghöjdsguiderna supit loss mer än brukligt i februari.

Nu verkar vinden dock vända, ha ha, förhoppningsvis.

Det dyker upp kända ansikten här och där i byn nu. Är det inte Peter Siepen,
nån rolig humorprogramskille och
BigTemptationHotelBachelorSKildaVärldarsilikonbruden så är det Miss Texas,
landslagsåkare, skidfilmslegender och vilda amerikanare som kraschat nerför
klippor en gång för mycket. Jag känner knappt igen hälften så jag får skäll
av killarna i baren för att jag tar fullpris när de köper öl.

Det finns en fransk kille i byn som är lite lik den Nakne Kocken, Jamie
Oliver, så häromkvällen lurade jag i min kompis Annika att han har chalet i
Argentiere och är på Chambre titt som tätt och att vi är lite tjenis. Annika
ber mig fixa hans autograf på hennes gips. Sagt och gjort, jag går fram till “Jamie”,
kindpussas, som tur var var musiken hög så Annika hör inte att vi pratar
franska iställlet för engelska. Hon är lite tveksam “Är
det verkligen han?” men låter honom signera gipset. Vi kör på resten av
kvällen, jag tror att jag lurat Annika och hon tror att jag tror att det
verkligen är han så hon håller skenet uppe för min skull. Snart vet hela
hotellet att den Nakne Kocken är i baren och att Annika har hans autograf på
benet. Tyvärr avslöjas det hela när Annika visar upp signaturen och det står “Jami
Oliver”.

Morgonen därpå: Fram med spritpennan igen och fixar till ett E så märker ingen
nån skillnad.

Annikas gips ja… Inget vidare för en guide att bryta foten första veckan i
februari. Det är inte jätteallvarligt men hon kallas Kryckan och kommer så
göra i tre veckor till. Slutar jobba men hänger kvar här och kör lite
kontorsfix. Jag är hennes livlina och springer efter allt hon glömmer, inte
når eller inte orkar göra. Häromkvällen red hon på min rygg genom hela
centrum för att hon bara halkade i snömodden på gågatorna. Lilla Kryckan.

Vi i personalen var på isdans i början av januari, det var himla häftigt! Ett
av Frankrikes bästa isdanspar var på uppvisning i lilla Nixet, de visade
sitt OS-program och hoppade högt. En av servistjejerna är gammal isprinsessa
så vi hade egen expertkommentator på vår rad.

Någonting roligt är att norske Lars Bystöl som tog OS-guld i backhoppning i
helgen stod inne på Chambre Neuf förra våren och spillde Fernet över hela
min rygg och ner i mina jeans. Han blev utslängd härifrån lika många gånger
som han själv slängde sig utför på skidorna. Han åker tydligen ur norska
landslaget med jämna mellanrum för att han super och röker för mycket gröna
grejer men han hoppar så bra att de tar tillbaka honom varje år. Norrmän är
de enda som klarar att både supa som svin och vara uppe tidigt på morgonen
för att åka skidor. Galningar.

Förra veckan brann en av stans största barer ner, Cybar, Dicks Teabar
och massa små affärer nere på Rue des Moulins gick bokstavligt talat över en
natt upp i rök. Det är löjligt trångt mellan de gamla husen men som tur var
blåste vinden åt “rätt håll” så elden spreds
inte vidare. Lyckligtvis.

Det var världscuptävlingar här nyss. Jag besteg ett halvt berg för att se
karlar susa förbi i 100 km/h men tror ni inte dom ställer in skiten på grund
av dålig sikt. Det är inte ofta jag tar mig 300 höjdmeter uppför genom
skarsnö, och när jag väl gör det vill man ha sin belöning! Hade givetvis
jättetrevligt med sällskapet under vår två timmarspicnic “i
väntan på” men det kändes inte helt bra att åka hemåt utan
att ens fått chansen att hångla upp Lasse, Kjetil eller Bode.

Att dansa på bardisken på fredagsafterskin börjar bli rutin nu. Givetvis i
Fred Perrytröja och med ölkladd och spilld sprit över hela sig, men det är
himla kul att köra lite Coyote Ugly för gästerna. På nyår avslutade vi
natten med att hälla ut grön Chartreuse över bardisken och tända eld
samtidigt som Fear of the dark vällde ur högtalarna. Effektfullt.

Så till SnyggYlvas återkomst. Jag vet att det är det enda ni egentligen bryr
er om men jag måste få berätta lite om allt runtomkring. Januari var en enda
lång vit månad, jag hade bara en kväll med Ylva. Senaste veckan har jag har
tre. Förra onsdagen, på min födelsedag, var det hemmafest med snacks,
prinsesstårta, för starka groggar och shotregn. Jag hade tagit på mig fina
kläder, nån halvgenomskinlig topp, men givetvis med linne under så inte för
mycket syntes. Av Majsan och Carro fick jag en godis-BH i present och efter
varsin hela sprit var det enligt dem ett bra plagg att ha på sig på krogen.
På med godis-BH och genomskinlig topp, ner på Goophy och Chambre, dansar på
bardisken till Lena, har en guide de Hautes Montagnes som skyddsnät, tar
följe med densamme till Garage varpå han knaprar lite goa godisar. På
dansgolvet.

Varning damer: Skaffa aldrig underkläder gjorda av socker. De skaver.
Klibbar. River. Inte alls bra när man dansar på ett fullt franskt dansgolv.

Jag är fortfarande inte helt återställd.

Men det var en fruktansvärt rolig födelsedag i goda välmarinerade vänners lag.
Morgonen efter skulle alla möjliga karlar, både sambos och vänner, göra
frukost åt mig. Nygräddade pannkakor med Häägendaz och hallonsylt, så ska
nionde februari gry.

Grattis, du höll dig vaken ända ner och har bara ett par rader kvar att läsa
innan du får vila. Det är dags att ramla hemåt, ska väcka sambon och berätta
att han inte behöver komma hit tidigt imorrn bitti för inventering, vi hade
ork kvar efter stängning att ta det. Frankrike!! Det inventeras alldeles för
mycket här.

“jag tänker på min dörrklocka
när ska du ringa på den,
när ska du ringa på den”

Av: Emma