Säsongen slut, sommaren är här.

Det är över nu. Jag har vart här så många dagar och det blir alltid
lika blött. Och jag kommer ihåg alla dagar med dig. Baby baby
dry your eye. Vi är på väg till Isola. Bring the boys
and bring your smile. Vi ska köra, köra fort som fan. I
will meet you at the corner of Lucky avenue and Järnvägsgâta.
Sladda runt och börna, genom hela stan. Nu har jag ramlat gatan klart. Vi
tar den glömda gamla E4 mot norr. Ikväll. Och jag ramlar aldrig hit igen.

Min rastlösa själ har börjat packa, jag har inte många dagar kvar i
Chamonix, sex stycken ungefär. Det ska träffas och vinkas och festas och
ätas, allt ska göras en sista gång, till och med sånt jag inte ens gjort en
första gång! Vin och presenter ska handlas, ChamonixMonopol och fransk
kylskåpspoesi. Franska och norska pussar. Allt måste ske nu. Det som inte
redan hänt under femton månader måste ske nu.

Efter snö ända ner i byn under maj månads sista dagar är vår vän solen
med oss igen. Inte fantastiskt varm, men på väg mot sommar. På Chambres
lunchservering är det högsommar.
Åtminstone för någon vecka sedan, då allt som gör sommarstöket komplett fanns
på plats.

– Uteserveringen uppställd.
– Strålande sol.
– Italienare med iskruvar som kommit över berget.
– Stora ryggsäckar.
– Hundar som springer runt benen på en.
– Mattar som vill ha vattenskål till hunden.
– Barn som springer runt benen på en.
– Föräldrar som parkerar barnvagnen mitt i vägen.
– Tyskar som vill äta från barnmenyn och dricka Cappuccino.
– Japaner som äter inne för att solen är för stark.
– Fransoser som på eget bevåg möblerar om.
Det enda som saknades var stora, klumpiga, överdämpade cyklar som saknar lås
så även de måste vara på terrassen.
Ibland är det kämpigt att vara servitris. Men roligt.

Några andra cyklar som däremot gärna får tas fram är motorcyklarna. En
av våra stammiskillar gled in en dag iklädd det fulaste skinnstället jag
någonsin sett, en barnsligt eldsflammig hjälm och nyckeln till en fräsig hoj
som är blå. Och lite svart. Jag avslöjade att jag är en hejare på att åka
bak på snöskoter och blev snart placerad på bönpallen. Servoz tur och retur
på tio minuter. Omkörningar av lastbil på slingervägen var ingen höjdare men
190 km/h i Les Houches-tunneln var helt okej. Väldigt kul faktiskt. Lite
lagom skakis när jag klev av men med ett lika löjligt leende som om jag
kramat Lillens öppadalska kropp över vita nordvärmländska vidder. Om det
inte var för att karln sen skulle ha med mig hem på kaffe eller helst ut på
middag så hade jag gärna åkt motorcykel dygnet runt.

Jag och Annika bojkottar karlar. Trots att vi hade ett par trevliga hångel i
april så har jag hittat de mest pålitliga pojkvänssubstituten i
världshistorien. De är alltid hemma, de vill alltid se samma filmer som vi,
de kramas alltid när vi vill och de kräver inga löften om trohet. De är två
mjukisBarbapappor. Vid tjugotre års ålder köpte jag mitt första gosedjur
sedan jag som blöjbarn fick plysch-sälen Nenne. Barba är turkos, leende och
min, PerHammar är rosa, lite slapp i huden och Annikas. De har på sig våra
Snobben-klubbtröjor och är för evigt lojala. Äntligen ett par karlar som
inte är svin! Vi spenderar nätter och regniga dagar tillsammans men de
kinkar inte när vi går och fikar med skotska byggarbetare eller kommer
hemvinglande vid fyrasnåret. Perfekta förhållanden!

Under mina sista veckor i Cham-Bam har jag fått en ny Partner In Crime.
El-Henke. En runtresande Langleyanställd som fixar lite här, lagar nåt där
och blir skickad från hotell till hotell för att fixa -just det- elsaker. Nu
har han varit här tio dagar och vi har varit farligt fulla jobbigt många
dagar i rad. Ikväll konstaterade han med rödvinsfärgade tänder att vi är på
samma nivå. Om han syftade på att vi överhuvudtaget kan prata om något annat
än skidor/klättring/fotboll en hel kväll eller att vi båda undrar hur sex
med en blind skulle vara sa han inte, men vi har kul i alla fall.
Häromkvällen råkade Henke träffa den ökända Yogaläraren, ett otäckt alter
ego som kommer efter Ylva, när Ylva redan däckat. Det var inga stående
lektioner hon gav.

Efter att ha gått i cirklar så länge att hon välte mitt på Michel Croz visades
föreställningen “Tio sorters yoga – par terre”.
Fotoblixtarna ven genom luften, förbicyklande var nära att trampa omkull. Le
Lendemain: Sov till tre, bakis till efter två Bloody Marys. Jag ville inte
kännas vid några bilder, filmer eller återberättelser om onda alter egon som
springer runt i mina kläder och gör dumheter.

Grande Soirée på tisdag. EmmaYlva Philipssons sista fest i dalen på ett bra
tag. Det kan nog bjudas både dans, dricka och bröst.

“inte varmt men nästan vår
ingen lösning men ett spår
inga planer men ett steg
inte där än men på väg
det är visst nån som är tillbaka”

Av: Emma