Skumpa är grejen här bland bergen!

Hemma i soffan, i ett bubblande bad eller i barvimlet spelar ingen roll, bara
det porlar och fräser!!! Att öppna en flaska i jacuzzin under stjärnklar
himmel med nära vän och samtal som aldrig tar slut är förståss oslagbart och
med efterföljande Robbiekonsert och fantastisk sushileverans mitt i
champagneruset blir kvällen sagolik.

Det fungerar givetvis att dricka till lunchen med. Och mellanmål. Eller
istället för de båda. Förra helgen firades den där rekorddagen vecka nio
med, gissa vad!, 18 flaskor bubblande guld. Nästan hela personalstyrkan
samlades i Svartbygget på Chambre och det skålades och drack. Några drack
ett glas, andra två, men vi var även ett par tappra riddare som tog
bjudflaskorna till våra hjärtan och fyllde upp de höga glasen så fort det
var halvfullt. Till slut cirkulerade så pass mycket skumpa i blodet att Ylva
körde Lenadans med sopborsten och sjöng i träkuken. Brasrumshäng och falska
förhoppningar, peppning från chefen och löften om turer med De Riktiga
Boysen, allt i en gyllengul dimma.

Dagen efter: Lite Ulrik, mycket Ågren. Pyjamashäng på Chambre, dans med barn,
ordentlig lunch, tjejsnack till tusen och en hel del sol.

Det går fortfarande inte så bra med mitt och Annikas
bergsguidesnålsstjälaruppdrag. Jussi sa idag att han kan tänka sig att sälja
sin. En möjlig öppning. Vi har även spanat in ett UIAGM-broderat tygmärke,
slarvigt fastsytt på en ryggsäck och funderade först på att helt sonika
sprätta bort det vid första bästa obevakade tillfälle. Ändrade planer; vi
ska fortfarande stjäla märket, det skall dock ersättas. Med ett härligt
neonfärgat Chamonixmärke med en otäck avbild av monoskiåkare i overall.
Misson: Complete??

Jag ska på dejt med en femtiotaggare. Det är inte helt säkert att han är
femtio än, men jag ljuger nog inte om jag säger att han är dubbelt så gammal
som jag är. Det är en härlig farbror som ofta äter lunch och dricker kaffe
hos mig, vi har alltid kindpussats som man bör här i landet, men de senaste
dagarna har våra tidigare, ack så oskyldiga, småpussar kommit närmre och
närmre munnen. Nu kan man inte ens kalla det nära, det är en go´ smällkyss
rakt på, varje gång vi möts och skiljs åt. Han bad om mitt nummer igår, han
ska ringa imorrn så hittar vi på någonting. Om vi ändå pussas kanske vi ska
lära känna varandra med? Eller?

En regnig eftermiddag gick jag och Annika till badhuset. Jag har varit där
förut. Jag vet att det är fransk logik och lätt kaos som råder. Jag försökte
inte ens låtsas som att jag skulle orka simma 1000 meter. Problemet är att
alla simmar på längden, inte runtrunt som i Sverige. På 25 meter bassäng gör
man alltså 30-35 meter eftersom man kryssar mellan håriga karlar, smala
fransyskor och hoppande barn. Mycket uttröttande. Mer psykiskt än fysiskt.
Det råder någon slags lustig hierarki också. Man väjer för de som var där
innan en. Liksom de som kommer efter en väjer för en själv. Om man vore
fransos. Plötsligt är man ingen ball säsongare som jobbar i bar och har
massor av vänner, både nära och ytliga. Det är ingen i badhuset som bryr sig
om att bli bjuden på en öl ibland. För första gången på två år i Frankrike
har jag känt mig som vad jag väl egentligen är; invandrare. Lite
åsidoskuffad, inkräktande och jag får anpassa mig efter fransosernas plan
och tempo.

När terapigruppen dök i strax intill våra vintervita nordiska sälkroppar gav
vi helt enkelt upp och åkte rutschkana istället. Barnen är snälla, där får
man alltid vara med. Dessutom har Chamonix badhus en av de bästa tobogganer
jag åkt i en vanlig simhall. Mer lek och mindre motion åt folket!

“det var så mörkt den kvällen jag gick hem
jag hade hoppats på något,
hoppats på något om du vill ha mig,
nu kan du få mig så lätt”

Av: Emma