5fd922e4a615e

Artiklar

(9) Stormvarning

Alla kom dock inte ner från berget som vi under vår skidtur ner för isfallet insinuerat att alla förr eller senare gör. Vi hade inte varit i baslägret ens tre timmar innan larmet kom. Panikslagna röster i satellittelefon och på VHF radio: ”Mayday, mayday, mayday. We need immediate back up, please help, stuck on Headwall.

Åka Skidor • 2008-01-25

Alla kom dock inte ner från berget som vi under vår skidtur ner för isfallet insinuerat att alla förr eller senare gör. Vi hade inte varit i baslägret ens tre timmar innan larmet kom. Panikslagna röster i satellittelefon och på VHF radio: ”Mayday, mayday, mayday. We need immediate back up, please help, stuck on Headwall. Mayday”. Ett samtal alla klättrare drömmer om att få slippa höra.

Kommunikationen var mycket bristfällig men innebörden var solklar: Några behövde hjälp på berget. Nyss. Vi vände omedelbart tillbaka uppåt. Om det gick fort första gången vi tog oss upp till läger I gick det nu snabbt på riktigt. Med adrenalinet pumpande i kroppen orkar man så mycket mer.

Väl framme uppdaterade baslägret oss via radio om situationen. Det var dystra nyheter: fem klättrare, varav en svensk, var fast högst uppe på Headwall, en 800 meter hög vägg ovanför oss som utgör det enda egentliga cruxet på normalrutten. Någon hade fallit ner i en glaciärspricka, alla var svårt nedkylda och de hade inga tält att ta skydd i. Den storm som tvingat oss att vända ner för vår klättring upp för Isfallet rasade nu dessutom för fullt över hela Headwall. Det var bara några meters sikt, vinden gjorde det svårt att stå upp och det var långt över 40 grader kallt.

Vi fortsatte uppåt mot foten av väggen. Sammanbundna med tio meter rep kunde vi till slut inte ens se varandra och vi insåg att det vore självmord att fortsätta upp för den sprickfyllda glaciären. Vi var tvungna att gräva ner oss och vänta på mindre dåligt väder.

Osammanhängande radiokommunikation med de nödställda varvades med timmar av radiotystnad och vi befarade det värsta. Samtal med läkare och guider i baslägret gav obehagliga direktiv. Inget tydde på att stormen skulle lätta det närmaste dygnet. För att inte behöva gå upp och hämta ner fem kroppar när det väl bedarrade måste vi uppmana de som kunde att försöka ta sig ner för väggen mot vårt läger. Det var enda chansen. Ingen kunde eller ville dock försöka ta sig ner på egen hand. Vi kunde inte ta oss upp. Det var ett dödläge. I dubbel bemärkelse. En mycket frustrerande situation. Som att sitta vid Åresjön medan folk håller på att frysa ihjäl på Skutan utan att kunna komma upp och plocka ner dem.

Natten kom och gick och den nya dagen startade medan stormen rasade med oförminskad styrka. På eftermiddagen, när det är som mildast på Antarktis beslöt vi oss för att göra ett sista försök. Vi kunde inte vara nergrävda hur länge som helst och sannolikheten att de nödställda skulle klara ännu en natt på berget var slim to none. Dessutom intalade vi oss själva att vinden kanske mojnat något. Vi lämnade bivacken och tog oss sakta uppför bergväggen. På oss hade vi något som bäst kan liknas vid dykutrustning: mycket osmidiga tjocka dunkläder, ansiktsmasker, goggles, over boots och klumpiga handskar. Det var nödvändigt. Minsta exponerade hud skulle omedelbart ha frusit till is.

Säkrade i rep tog vi oss försiktigt över glaciärsprickorna. När vi inte kunde se gick vi på GPS koordinater mot den position de nödställda uppgivit. Och då hände det. Precis på toppen av väggen fick vi en sån där osannolik tur som får en att bli religiös på riktigt. En väderlucka.

Tillfälligt bättre sikt. Vi lokaliserade snabbt bivacken där de strandade klättrarna låg och till vår förvåning kunde alla ställa sig upp. Vi hade varit fullständigt inställda på att binda ihop dem som inte kunde gå och helt enkelt kasta dem ner för Headwall för att i bästa fall kunna plocka upp dem vid botten, men nu kunde vi istället klippa in alla i repet mellan oss och sakta börja ta oss ner. En person, han som tidigare fallit ner i en glaciärspricka, hade svårt frostskadade och oanvändbara händer men hängandes över våra axlar kunde vi

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top