Anders Bringdal – vår största surfstjärna

Anders Bringdal var bara 18 år när han 1986 lämnade Sverige för
att bli heltidsproffs inom windsurfing. Det var under sportens storhetstid,
då windsurfing var lika hett som dagens jibbing på skidor. I Ray
Ban-solglasögon, nötta seglarskor, färgsprakande shorts från Quicksilver och
tvärrandiga T-shirts från Hang Ten var windsurfarna coolast på playan. Det
såldes 30 gånger fler brädor i Sverige jämfört med i dag. Prispengar och
sponsorkontrakt regnade över surfarna.

Anders Bringdal var faktiskt en bra skidåkare i tonåren; bland de bästa
portåkarna i stockholmsregionen i sin åldersgrupp. Men hans talang blommade
ut när han bytte skidorna mot brädan. Redan som 15-åring kom han på femte
plats i VM, när brädorna fortfarande var breda och långa. Han tog klivet
över till funboard när det blev populärt och lyckades även där.

I slutet av 1980-talet tillhörde han generationen som tog över efter den
amerikanske legenden Robby Naish. Tillsammans med sin ständige rival Björn
Dunkerbeck – en dansk-tysk uppvuxen på Kanarieöarna – dominerade Anders
Bringdal världscupen det kommande decenniet. Han vann flera deltävlingar och
VM-guld, men aldrig den totala världscupen. Den titeln prenumerade Björn
Dunkerbeck på ända fram till nyligen. I windsurfingkretsar är Anders
Bringdal ändå nästan mer uppskattad än Dunkerbeck.

Dansk-tysk-spanjoren är en traditionell elitidrottsman, som tränar massor och
har ”vinnarskalle”. Liksom många elitidrottare anses han vara en rätt trist
kille. Anders Bringdal, som aldrig gillat att plåga sig på gym men levt mer
på sin stora talang, representerar den mer själfyllda delen av windsurfingen
– ”the old school”, där windsurfingen handlade mer om att ha kul och
imponera på det motsatta könet. Anders Bringdal anses kort sagt vara en skön
kille.

Under 1990-talet tynade windsurfingen bort, låt vara att sporten inte
blev lika stendöd i utlandet som i Sverige. Inomhustävlingarna i
simbassänger hamnade någonstans mellan tävlingarna i traktor-pulling och
biljard i Eurosports förmiddagssändningar.

På samma sätt som med skidåkning och snowboard var det spektakulära hopp och
risker som skulle göra windsurfingen het igen – även om den inte kommit
ikapp de förstnämnda sporterna.

Bland svenska utförsåkare snackar man nostalgiskt om hur Ingemar Backman, Jan
Aikio och Jesper Rönnbäck tog höjd i Riksgränsen runt 1996. Bland
windsurfare snackar man om Anders Bringdals hopp i Jaws utanför Hawaii två
år senare.

Dessa jättevågor – ibland upp till 15 meter höga – kommer in mot reven i cirka
50 kilometer i timmen. Amerikanska surfare och windsurfare vågade sig dit i
början av 1990-talet.

De ville inte ha konkurrens av européer. Markus Boman som driver Surfers
Paradise i Varberg är en gammal vän och samarbetspartner till Anders
Bringdal. Markus Boman berättar:

– Det höll på att urarta till våldsamheter när Anders och ett par andra
européer ville börja windsurfa i Jaws. Eftersom Anders var känd bland de
infödda surfarna tog de honom i försvar och hotade jänkarna med stryk.
Hösten -98 fick Anders börja surfa där.

Kort därefter filmades och plåtades Anders Bringdals omtalade hopp från en
tiometersvåg i Jaws. Han tajmade vågen perfekt och flög cirka åtta meter upp
i luften, vände snyggt och satte landningen i samma våg. Hoppet rankades då
som det högsta någonsin på windsurfingbräda. Filmsekvensen och bilderna är
moderna klassiker inom sporten.

– Det hoppet fick definitivt tyst på jänkarna, minns Markus Boman med ett
leende.

Sedan dess har Anders Bringdal gjort sig känd som en av de allra bästa
bigwave-seglarna.

Av: Gabriel Arthur