Stig Strand – ”Den evige tvåan” vann till sist

Stig Strands sena blomstringstid är ovanlig i svensk skidhistoria. Han var 26 år när han vann sin första världscuptävling. Flera experter hade dömt ut Stig Strand tidigare. När han på 1970-talet kallades ”den evige tvåan” var epitetet egentligen överdrivet positivt. Stig Strand var bara tvåa ur ett svenskt perspektiv. Högst någon gång per vinter lyckades han placera sig bland de tio bästa i världscuptävlingarna. Medan Ingemar Stenmark som bekant var bäst i världen.

Stig Strands historia som tävlingsåkare är sammanflätad med Ingemar Stenmarks. När de var i femårsåldern flyttade Ingemar in i grannhuset på Slalomvägen i Tärnaby. Stig höll på med slalom och Ingemar följde efter. Länge var de jämnbra.

Visserligen vann Ingemar skolmästerskapet i första årskursen. Men att Stig Strand kom nio sekunder efter berodde på att han hade stannat och frågat om han åkt rätt väg.

Ända upp till junioråldern kunde ingen ana vem som skulle bli den stora stjärnan. Men då började Ingemar mogna snabbt som tävlingsåkare. I december 1974 vann han som 18-åring sin första världscuptävling, i Madonna di Campiglio.

Det skulle dröja åtta år och fyra dagar innan Stig Strand stod högst på en prispall, faktiskt även då i Madonna di Campiglio.

Att Stig Strand ändå fick så mycket uppmärksamhet fram till sitt genombrott berodde på ”Stenmarkhysterin”. Det var också en bra story, om de två Tärnakillarna som hade likadana stickade mössor men var så olika som personer. Den ene pratsam och pigg, den andre blyg och tystlåten. Skidlandslaget har senare haft flera åkare som presterat bättre än vad Stig Strand gjorde på 1970-talet, utan att bli lika kända.

Men hösten 1979 började något hända. Stig Strand hade insett att han måste välja mellan att utveckla sin teknik eller förbli en åkare som fick vara glad om han kom bland de tio bästa.

Torgny Svensson hade varit tränare för juniorlandslaget när Stig och Ingemar var med där. Sedan hade Torgny blivit tränare för herrlaget tillsammans med Hermann Nogler. Torgny berättar om försäsongsträningen i Schnalstal:

– De flesta åkare vet om sina tekniska brister, men de har svårt att ta tag i dem på allvar. Det är ett stort steg mellan insikt och praktik. Den hösten bestämde sig Stig för att börja om från början.

– Jag stod nere vid en släplift när en skrattande Stig kom till mig och frågade om jag hade sett hans senaste träningsåk. Han var så lycklig och sa att han hade gjort rätt i varje sväng.

Den vintern började Stig Strands färd mot prispallen. Han kom på femte plats i Madonna. Nästa säsong etablerade han sig bland de tio bästa i specialslalom. Sedan kom genombrottet.

Vintern 1982/83 tog han sin första pallplacering, med en andraplats i Courmayeur. En vecka senare vann han i Madonna, medan Ingemar kom tvåa. Stig tog ytterligare två andraplatser, innan han avslutade med att vinna i japanska Furano. När den totala slalomcupen summerades hade Stig och Ingemar flest poäng av alla åkare i specialslalom även om Ingemar vann eftersom han hade flest segrar. Stig Strand fick Victoriastipendiet som delas ut till ”den eller de idrottare som utfört en extra meriterande bedrift under året”.

”Den evige tvåan” hade blivit en vinnare.

Blomstringstiden blev kort. Nästa säsong tog Stig inga medaljer och året efter slutade han tävla. Själv är Stig Strand inte mycket för att psykologisera, utan förklarar enkelt sitt avhopp med: ”Jag vart less”.

Av: Gabriel Arthur