Att åka brant

Hoppsväng

Om det fanns ett ”offpistborgarmärke” skulle det absolut viktigaste kravet
vara att behärska hoppsvängar. Att säkert och kontrollerat kunna byta
åkriktning i brant terräng, oavsett underlag, är livsviktig kunskap för den
som vill ge sig ut på mer avancerad offpiståkning.

I min mening är hoppsvängen nästan alltid att föredra framför lappkastet som
kan vara synnerligen hälsovådligt. Särskilt lappkastets mittenfas är
kritisk. För ett ögonblick blir man stående på ytterkant med ryggen mot
berget och skidorna pekande åt varsitt håll. Om balansen sviktar eller
underlaget ger vika riskerar man ett okontrollerat fall där det kan ta flera
sekunder att komma i rätt position för att få stopp. Dessa sekunder vill man
inte bjuda berget på. Därför är hoppsvängen att rekommendera.

Stå i låg position. Flytta över tyngden till ytterskidan och vrid överkroppen
utåt.

Sjunk ihop ytterligare lite till, luta dig framåt och sätt i staven strax
nedanför bindningen. Kroppsvikten är fortfarande på ytterskidans innerkant.

Tryck ifrån med båda fötterna och vrid om skidorna. Se till att dra upp
bakändarna ordentligt så att de inte fastnar i underlaget. Hoppa inte för
mycket. Ju närmare snön du är, desto bättre kontroll har du över landningen.
Spetsarna ska ha passerat fallinjen innan du landar. Om det är extremt brant
eller underlaget är opålitligt kan det vara bra att göra hela
180-gradersvändningen i luften och landa tvärs fallinjen. Detta kräver dock
både kraft och skicklighet.

Landa kontrollerat i djup position med merparten av kroppsvikten på
ytterskidan. Var inte rädd för att använda innerskidan och kroppen för att
kontrollera landningen. Så länge viktfördelningen är rätt kan innerskidan,
den övre staven, armbågen och höften användas som nödbroms. Åk ”nära snön”
och sug dig fast vid underlaget som en insekt.

Öva tills det känns lika säkert som att gå nerför en trappa. Det kan vara den
viktigaste skidövning du någonsin kommer att göra.

Sideslip och sidestep

Ibland kan en passage vara så brant och smal att det i princip är omöjligt att
svänga. Då är det bästa alternativet i regel att vända och åka någon
annanstans. Tjurskallar som ändå vill ta sig fram måste göra detta utan att
svänga. Det vanligaste sättet är att hasa eller ”sideslippa” neråt. Att hasa
i brant terräng är dock sällan helt riskfritt eftersom man sätter snö i
rörelse, ofta både framför och bakom sig. Är man ivrig och hasar för snabbt
är risken stor att man dras med av den snö man själv satt i rörelse. Om
underlaget känns osäkert, gå i stället steg för steg med skidorna på dig.
Det kallas att sidesteppa och är som regel mindre riskabelt. Är
förhållandena riktigt besvärliga kan det även vara idé att ta fram repet och
selen i sådana här lägen.

Att åka fort i brant terräng

Jag har hittills beskrivit tekniker för brantåkning som främst går ut på att
ta sig ner i svår terräng. Men det finns naturligtvis inget som säger att du
måste hasa eller skutta dig fram på berget bara för att det lutar lite.
Meningen är ju att man ska kunna åka skidor precis som vanligt även när det
är snorbrant.

På öppna ytor med bra snö kan det till och med vara enklare att åka när det är
brant. Det tryck åkaren utövar mot underlaget minskar nämligen med
lutningen. Förenklat uttryckt kan man säga att ju brantare underlaget blir
desto mindre väger du. Att komma från ett flackt parti in i ett brant är med
andra ord som att genomgå en blixtbantningskur med bibehållen muskelstyrka.

Men det finns naturligtvis en hake. Din plötsliga viktminskning omvandlas
snabbt till fart framåt. Om terrängen är öppen och underlaget är bra gör det
ingenting. Det är bara att släppa i väg skidorna i långa raka svängar och
åka med. I en 45-gradig sluttning på mjukt underlag kommer accelerationen
att upphöra när du når en fart på mellan 120-130 km/h (förutsatt att du inte
åker i gummidräkt). Problemet är självfallet att relativt få åkare känner
sig trygga i de hastigheterna. Det är just det som är kruxet med
brantåk­ning: det handlar hela tiden om att kontrollera hastigheten. Man
måste bromsa i varje sväng, antingen genom att ligga på sladd eller genom
att ”runda upp” svängarna. Att sladda eller hasa genom svängen är inte
särskilt snyggt, men det kan vara nog så effektivt, speciellt på hårt
underlag. Den som absolut vill behålla skäret i branta partier måste hålla
nere farten genom att göra rundare svängar. Det är mycket svårare och kräver
en hel del benstyrka.

Innan du drar på för kung och fosterland nerför en brant bör du känna till din
kritiska hastighet. Den kritiska hastigheten är den hastighet då du inte
längre förmår att stanna när som helst genom en enkel stoppsladd. Rutinerade
åkare kan åka långt över sin kritiska hastighet om de känner terrängen väl
och vet att det finns gott om utrymme att bromsa när åket är slut. I kortare
branta hang kan det vara roligt och lärorikt att experimentera med den
kritiska hastigheten. Åk fortare och fortare tills du inte längre kan
kontrollera farten. Fortsätt svänga i långa svepande svängar tills det
flackar ut. Känn hur lätt det är! Pröva även att ”straight lina” eller lägga
så kallade elvor, det vill säga att åka rakt fram. När passerar du den
kritiska hastigheten? Förmodligen betydligt fortare än du trodde.

Av: Text: Jesper Rönnbäck Foto: Göst Fries