Säker på berget

Platsen är Vallon d’Arbi i Verbier. Det är en fantastisk fin puderdag, kryddad
med sol och gnistrande blå himmel. Vi har stannat till för att samla oss och
hämta andan lite, och står och betraktar omgivningen.

På en brant bergssida med till marken bortsprängd snö löper en smal
transportväg. En bit nedanför vägen ligger ett 100 meter högt stup. Allt har
släppt när pistörerna sprängde i morse. Allt utom en 30 meter bred och åtta
old school-svängar lång snorsträng av snö som ligger kvar ovanför stupet.
Från andra sidan dalen har vi första parkett till rysaren som alldeles snart
kommer att utspela sig.

Plötsligt stiger två figurer ut på branten för att ta sig bort mot
snorsträngen. Att det inte är någon särskilt bra idé behöver man inte ha
varit klassens mattesnille för att kunna räkna ut. Tyvärr hindrar avståndet
oss från att ingripa eller ens varna vildhjärnorna som bokstavligen tänker
köra med livet som insats.

När den första kör, står vi förbluffade och biter på naglarna genom
Gore-Tex-handskarna. Kommer det att släppa? Kommer vi att vara tvungna att
slänga på stighudarna och ta oss upp i dalen för att ta hand om kroppar?
Snön sitter kvar även när åkare nummer två är halvvägs nere. Då upptäcker
nummer ett misstaget:det väntande 100-metersdroppet. Med fäktande armar och
rop får han stopp på sin efterföljare. De blir stående som fastfrusna,
villrådiga och handlingsförlamade. Efter ytterligare några minuters
inaktivitet börjar de båda klättra uppåt, med skidorna på axeln. Några meter
upp slänger de sig plötsligt platt mot marken i spread eagle.

Vi gissar att de har haft en sättning i snön, och att de känner eller gissar
eller anar att läget nu är ytterst, ytterst kritiskt. Vi vet att det är det.
Det enda de kan göra är att ligga mer stilla än de någonsin gjort under sina
liv, be till högre makter att snötäcket inte ska ge sig iväg helt, och
hoppas att besättningen på räddningshelikoptern idag känner sig extra snabba
på jobbet.

Till det trygga ljudet av rotorbladens smatter hänger vi oss mycket lättade i
pjäxskaften för att ta oss den snabbaste vägen till liften i La Tzoumaz. Vi
har fler finåk att beta av. Och tyvärr troligen också fler mer eller mindre
allvarliga incidenter att bevittna.

Riskhantering är ett tråkigt ord, men ett av de viktigare att
lägga på minnet och förstå betydelsen av. Bergen är en fantastisk plats, som
bjuder på en enorm frihet. Problemet är att de flesta av oss är ovana att
handskas med en sådan stor, inbjudande och ansvarsfull frihet. Istället är
vi vana att ha uppgjorda spelregler att hålla oss till, inte att få så
direkt feedback på våra handlingar. Även om vi kan erkänna för oss själva
att vi genom att vistas i bergen exponerar oss potentiellt för risker som vi
inte alltid har kontroll över, är det ingen självklar ursäkt för olyckor. Vi
måste ändå ta ansvar för våra handlingar, och göra allt som står i mänsklig
makt för att hålla riskerna på en acceptabel nivå.

Det finns dock ingen rätt eller fel nivå som gäller för alla, bara din
personliga riskacceptans och en medveten förståelse för de eventuella
konsekvenserna av dina handlingar. Därför måste du lära känna dig själv och
vilka risker du är villig att acceptera för ett riktigt bra åk. Om du ändå
exponerar dig för en högre risk, måste du se till att det är ett medvetet
val och inte på grund av okunskap, slarv eller grupptryck och plötsliga
impulser.

Det finns en tendens att omedvetet acceptera större risker vid flera
tillfällen: I grupp, när alla litar på de andra gruppmedlemmarnas omdöme. I
närheten av liftar, pister och civilisation, där det är lätt att få en falsk
trygghetskänsla. Det sista exemplet är ett av de vanligaste och farligaste,
när en person återkommande blir exponerad för fara utan att någonting
händer, och till slut känner sig immun mot exponeringen.

Snö- och lavinkunskap är ett oerhört komplext ämne som varje sann
och ansvarsfull skidåkare bör fördjupa sig i. Det leder inte bara till
säkrare åkning, utan också till en ökad förståelse som medför att du hittar
bättre snö.

Du står uppe på en kam och tittar ned på det förföriska finåket med till synes
helt perfekta förhållanden; inte ett spår, och allt är ditt, bara ditt. Då
dyker den eviga frågan upp: Vågar du åka? Dessvärre finns ingen testmetod
eller information som kan hjälpa dig med ett svar på den frågan.

Du måste alltid väga in alla variabler, och se helheten. Det gäller att förstå
vilken information som är viktig, och när den är viktig. Allt detta är
väldigt komplext, och kan snarare ses som en konstform än en teknik. För att
kunna utveckla din snökänsla, måste du först lära dig att förstå de enskilda
processerna.

För skidåkare kan man generellt skilja mellan två olika typer av
lavinfara.

Del 2 – 2 sorters laviner

Av: Jimmy Odén