Sköna Stryn

Det är en vanlig fredagskväll på Folven Camping i Stryn i början av juni.
Partyfaktorn är hög bland halvdant uppställda tält, campingstugor och
husvagnar från 70-talet. Engångsgrillar med korv och hamburgare pyr överallt
mellan tälten. Guldfärgade halvlitersburkar skickas runt, töms fort och nya
öppnas lika fort igen.

Unga tjejer med virkade pannband, linnen och uppkavlade baggyjeans har samlats
vid några slaklinor som spänts upp mellan träd på campingen.

En skateboardramp är uppbyggd bredvid parkeringen och ett gäng killar i stora
shorts, bar överkropp – och virkade pannband, såklart – övar in nya trick.
Det smäller och skrapar från truckarna mot plywooden när ännu en kille går i
backen.

Utanför en fallfärdig, slarvigt orangemålad husvagn med diverse kraftuttryck
skrivna på, sitter en kille i pannband och dunjacka och spelar på en gitarr
som är fullsmetad med klistermärken.

På campingen regerar en sak mer än något annat: hygge. Ett tillstånd som för
oss svenskar innebär att ha det gott och njuta av skön stämning.

Folven är själva navet i Stryns sommarskidåkning. Det är en i ärlighetens namn
ganska skabbig camping. Men trivseln sitter inte i fasaden, den finns hos
allt folk som kommit hit för att få några sista svängar innan den
oundvikliga sommaren. Hjelledalen, i vars övre del Folven ligger, är en
glimt av paradiset. En grön, frodig dalgång mellan stupbranta berg som
skjuter rakt upp mot himlen, tränger sig upp bland molnen och speglar sig i
Oppstrynsvatnet. Skyhöga vattenfall stupar ner från de kilometerhöga
bergssidorna bland lummiga, gröna träd och buskar. Det är så vackert att man
nästan blir förbannad, det mänskliga sinnet kan bara ta in ett visst mått av
skönhet innan det tar stopp i hjärnsystemet – och Hjelledalen ger överslag
på skönhetsmätaren.

Mitt i allt det här vackra ligger Einetappens pub. Vi sitter i
eftermiddagssolen på uteserveringen, grillar våra redan knaperstekta
rödnäsor lite till och dricker nationalölen Ringnes på fat. Eller halvliter
som det heter i Norge, trots att det är 0,4 liter i glasen. Jag blir aldrig
klok på just det.

På den lilla scenen bredvid pubingången står en tandlös, långhårig snubbe med
vitt tomteskägg och lirar Grateful Dead-skivor. Enbart Grateful Dead. Han
spelar luftrummor och lever sig in i varje taktskifte. Det är Tommen. Förr i
tiden jobbade han som råddare åt det gamla, klassiska hippiebandet – ett liv
som satt spår. Ingen vet riktigt hur gammal Tommen är, men hans utseende
skvallrar om ett hårt liv med droger. På vintrarna bor Tommen i husvagn i
Hemsedal och på somrarna står den här i Stryn. Det här är snart hans 20:e
säsong i Stryn och Tommen ÄR Stryn precis lika mycket som bergen runtomkring
är det.

Vid bordet bredvid vårt sitter Johan Andersson. En långhårig skåning som
driver puben vi sitter på och som har haft Stryn som sitt sommartillhåll i
snart ett decennium. Jag frågar honom mellan pizzatuggorna vad som är så
speciellt med just Stryn.

– Det är jävligt mycket människorna här. Både de lokala bönderna som bor här
och alla skidåkare och kompisar som kommer hit. Man har en anarkistisk syn
på livet här. Det är en skön stämning, alla samlas i Stryn efter säsongen i
Alperna och man träffar folk som man inte sett på hela vintern, smattrar
Johan ur sig på bred skånska och dricker några klunkar Ringnes.

– Inget annat ställe har friåkningen som Stryn har. Juvashytta har
glaciäråkning och Folgefonna har parken. Men Stryn har allt.

För trots hygget på Folven är skidåkningen den stora anledningen till att både
vi och Tommen, och många fler med oss, vallfärdar till Stryn varje sommar.
Visst, de stora bergen i Argentina och på Nya Zeeland lockar om man har en
fet plånbok och gott om tid. Men Stryn har det mesta, och på betydligt
kortare avstånd.

Och här finns jäkligt mycket snö, tänker jag när bilen rullar upp mot
skidcentret med åtta meter höga snövallar på bägge sidor om den slingrande
vägen. Anledningen till att Stryn inte öppnar förrän i slutet av maj är att
det norska vägverket helt enkelt måste gräva fram vägen under de enorma
snömängderna som faller här på Vestlandet varje vinter, och det kan ta ett
tag.

Den snön är också garantin för en säsong som sträcker sig långt in på
sommaren, för den mesta skidåkningen i Stryn ligger faktiskt inte på glaciär
som man kanske kan tro. Och det är just det som är själva grejen, för i
Stryn är åken långa, ihållande och inte alls så flacka som skidåkning på
glaciärer oftast är. Flera åk i Stryn kvalar faktiskt in som bland de bättre
liftservade åken i Skandinavien. Det handlar alltså om riktigt bra
skidåkning – inget urvattnat, blaskigt sommarsubstitut för den äkta varan.

Snövallarna är lika enorma runt parkeringplatsen uppe vid skidcentret. Den
lummiga grönskan i Hjelledalen är som bortblåst och naturen här uppe på
kalfjället är karg och går i olika nyanser av grått och vitt. Men när solen
lyser från en klarblå himmel och temperaturen ligger runt 5 plusgrader känns
livet rätt ok ändå.

Sommarkläderna från campingen har bytts ut mot skalplagg och full
skidutrustning. Runtomkring oss rör sig något som ser ut som en vandrande
fruktsallad. Var och varannan person har inhemskt producerade plagg i
kombinationen Kermit-gröna, tokrosa, blodröda, knallblå, illgula,
vägverks-orange, eller snorgröna skalplagg på sig. Komplett med lika lokalt
producerade, slimmade hjälmar med en hornliknande tribal-dekoration upptill.
Ihop med feta skidor blir det en norsk freerideuniform modell 2000-tal.

Uniform eller inte, när man bränner på i stora Super-g-svängar utför Egga och
Speedski, så att läpparna fladdrar av farten, är det lätt att förstå vad vi
gör här. 520 fallhöjdsmeter pang-på-rödbetan. Brant skidåkning rakt upp och
ner utan krusiduller utan att ens traversera. Det är inte många ställen i
Skandinavien som matchar det, inte ens på vintern – och nu säger almanackan
juni.

En vit jacka med ett tuschtecknat, snowboardåkande skelett på ryggen smiter in
framför oss i den nästan obefintliga liftkön till släpliften uppe på
glaciären. Det är Tommen som är ute på en av sina 250 dagar på snö den här
säsongen. ”Forever Deadicated” står det på ryggen.

Direkt från toppliften börjar skrået ut mot baksidan, Stryns bästa
offpistområde. Vi betar av klassikerna en efter en: Korta baksidan,
Bjørnsonsvingen, Långa baksidan. Åken är långa, skapligt branta och har
stora ytor. Ytskiktet har smält till fem-tio centimeter sorbet ovanpå en
hård bas, snön ger ifrån sig ett lätt plaskande ljud när vi bränner på i
stora svängar. Skidåkning blir aldrig lika enkel och lättsam på perfekt
slasksnö, det är bara att låta skidorna göra jobbet och njuta av den ljumma
fartvinden i ansiktet. Hela vägen ner till den slingrande asfaltsstrimman i
botten.

Längst ner har det bildats rännor som blir smalare och smalare ju längre
sommaren lider, snön går åt ganska fort de dagar när solen är framme. Och
vill man köra åk som Långa baksidan så gäller det att passa på ganska snart
efter att liften öppnat för säsongen. Friåkarnas högtid är med andra ord
tidigt på sommaren. Parken brukar inte börja byggas på allvar förrän ett par
veckor in i juni så allt eftersom sommaren går förändras kvoten
storbergstomtar i förhållande till parkråttor.

Tummen i vädret, eller parkera en bil i förväg längs vägen, och det är bara
att åka några kilometer upp till liftarna och göra om proceduren.

Efter några åk känner jag mig rätt nöjd. Skidåkning på sommaren är lugnt och
avslappnat. Solen, värmen och nattkylan gör att underlaget kommer att vara
precis lika bra i morgon. Och dagen efter det igen. Ingen idé att stressa.

Nere vid Videsteer får vi plöja genom ännu en hord med får som helt sonika har
bestämt sig för att vägen är deras. Det spelar ingen
roll att vi tutar eller nästan knuffar dem med bilen – de står kvar och
bräker lite lojt. Först när jag sträcker ut handen och precis ska till och
klappa en av dem på den blöta, ylledoftande nosen springer de iväg.

Stryns finaste åk ligger däremot inte vid liftarna. Istället för att svänga
upp mot skidcentret vid Videseter kör vi igenom tunneln, österut, tillbaka
mot Lom, in på en avtagsväg och upp mot utsiktspunkten Dalsnibba.

Utsikten från 1 476 meters höjd är allt det som Norge är känt för i resten av
världen – inkluderat japaner med kamera på magen och tyska mc-turister.
Bergväggarna reser sig rakt upp ur fjorden, nästan tusen meter under oss. En
kryssningsfärja är det enda som bryter det spegelblanka, gråblå vattnet när
det glider in mot kajen i Geiranger – ett av Norges populäraste turistmål.

Vi kliver över en låg betongmur, tar på oss skidorna och börjar åka neråt i
stora svängar. Och omgivningarna. Ja omgivningarna, herrejäklar. Från
bergssidorna rasar det ner vattenfall som skapar stora sprickor i snön där
de slår ner och försvinner in under det tjocka snötäcket. Runtomkring oss
skjuter grönklädda bergssidor upp och skapar en trolsk, magisk känsla. Jag
har åkt många vackra skidåk på många platser i världen, men Dalsnibba är ett
av de allra, allra vackraste, tänker jag när vi bromsar in nere vid en av
serpentinsvängarna längs vägen som går ner mot Geiranger, 800 höjdmeter
längre ned.

Vi sitter tysta i solen på betongräcket vid sidan av vägen och väntar på
skjuts tillbaka. Solen steker från en klarblå himmel, luften är varm och
stilla. Någon tar av sig till bar överkropp och blottar sin kritvita
skidåkarkropp. Blötsnön som samlats på skidorna rinner av med plaskande
ljud. Vi mår bra och vi ler. Skidåkning på sommaren behöver inte bara betyda
flacka åk på glaciär, det kan vara så här bra också. Det kan vara på
riktigt.

En timme senare, efter en pizza och några öl på Folven, står vi nere vid sjön
och spelar beachvolleyboll i kvällssolen. Vi viker oss av skratt när
schweizaren Cyrille får jaga efter bollen, långt ut i det iskalla vattnet.
Leendet sprider sig inombords. Sommarskidåkning i Stryn är mer än bara
skidåkning. Det är ett tillstånd, en känsla av välmående. Hygge.

Sköna Stryn
Läge 48 mil norr om Oslo.
Transport Egen bil. Direktbuss med Fjord1 eller Nor-Way.
Öppettider 30 maj till så länge snöläget tillåter. Bästa
tid att åka Ju tidigare desto bättre. Efter mitten på juli går det oftast
inte att åka nedanför glaciärliften.
Park En välshapad park med flera hopp och rails finns bredvid den övre
liften på glaciären.
Boende Folven camping är suveränt för unga och/eller festsugna. För
familjer finns det betydligt lugnare alternativ i närheten, till exempel
Nygårds camping.
Internet www.strynefjellet.com

Visa större karta

Av: Tobias Liljeroth