Demonen – Erik Sunnerheim

De bästa skidåkarna på Åreskutan hänger gärna i gäng. Sporrar varandra till nya stordåd och förvandlar hela fjället till lekplats modell större. Det sprudlar av uppfinningsrikedom, energi och åkglädje. Det turisten ser som problem blir till möjligheter. Is och kartong smiskas till lydnad. Vinddrivor och klippor droppas i tät följd. Gränserna tänjs.

– Han kör större än Windstedt och droppar nya grejer före Barkered. Hovrar liksom i luften och hittar alltid någonstans att landa. Dubbeldroppar mitt bland sylvassa stenbumlingar. Han är omänsklig…
Skvallret i byn visste inga gränser, men budskapet var tydligt. Det fanns en anonym åkare därute som med lätthet skulle kunna kvala in på Freeride World Tour (FWT) och placera sig väl… men han tävlade tydligen inte och ville för allt i världen varken ha sponsring eller uppmärksamhet. Han kallades visst “Demonen”. Fanns han verkligen på riktigt eller var det bara snack?

Tiden gick och historierna ville inte ge med sig. Hjältedåden radades upp och mystiken tätnade. Vem var den där galningen som hade hoppat utför den gigantiska vinddrivan på Lillskutan och subluxerat båda axlarna i landningen? Var det han som hade lagt alla de där spåren ut från Åreskutans mest fruktade klippor? Var han verkligen gjord av kött och blod och hur tänkte han? Hur vågade han?

– Många är rädda men jag har aldrig känt rädsla när jag åker skidor. Jag är mer orolig för att det ska hända någon av mina vänner något när vi är ute och åker.
Han talar lugnt, nästan lite sävligt. Tittar förtroligt på mig. Framstår som synnerligen uppriktig, snudd på överdrivet ärlig. Inga vita lögner här inte… Han ser farligt vild ut. Oborstad och utmärglad. Under ytan döljer sig emellertid en varm personlighet, fylld av försiktig ödmjukhet och omtanke. Han är noga med formuleringarna. Orden vägs på guldvåg. Det är viktigt att det blir rätt och sant. Han vill inte framstå som kaxig eller galen. Undviker att trampa på eventuellt ömma tår och använder inte för stora ord. Vill inte få för mycket att leva upp till. Sunnerheim är själva definitionen av en underdog.

Erik är bördig från Bonäshamn, en liten
by utanför Järpen in mot Kalldalen och Åreskutans baksida. Han började åka skidor vid två års ålder, är alpint skolad men åker inte pist. Skadade armen som 14-åring och bytte portar mot snowboard.
– Då fanns det inga häftiga carvingskidor och sånt, så det blev bara snowboard. På den tiden var jag bara en i gänget. De duktiga hoppade och åkte pipe, jag satsade på friåkning och skog.
Efter nära nog ett decennium på planka blev det återigen dags för två. Nytändningen var ett faktum och 2007 avverkades SM i extremskidåkning i Funäsdalen, men sedan blev det tyst igen.
– Jag har alltid kört bra, men jag har inte satsat. För mig har skidåkningen varit en hobby, tävlingar har inte varit prioriterade.

Så plötsligt i april 2010 skrällde Erik till med seger i Röldal Freeride Challenge. Vinsten gav blodad tand och i januari 2011 visade Demonen återigen framfötterna. Den här gången med vinst i FWT-kvaltävlingen i franska La Clusaz och belöning i form av en fet prischeck och “wild card” till förra säsongens första FWT-deltävling.
Efter en lång rad mejl och strul lyckades Henrik Windstedt och Reine Barkered ordna så att Erik fick ett “wild card” för hela säsongen.

Första omgången av FWT 2011 kördes i Chamonix, eller rättare sagt i Cormayeur där snöförhållandena var mer drägliga. Erik slog till med en mycket imponerande fjärdeplats och även i St Moritz gick det riktigt bra, även om Sunnerheim bokstavligen fick bita ihop.

– Jag landade lite illa och slog upp knäet i munnen. Det började blöda kraftigt och tänderna tog skada. Munnen fylldes av blod och jag fick hålla andan under en stor del av åket.
Trots detta blev det en femteplats, men strulet skulle tillta. I österrikiska Fieberbrunn gjorde Erik en numera legendarisk krasch med en livsfarlig tumling, 300 meter utför, mitt bland klippor och stenar. Änglavakt eller ren och skär tur räddade honom från alla slags skador.
Och rädd, nej det blev han inte.

– Det var otäckt, men jag blev faktiskt inte rädd ens då. Det tror jag är ett stort plus för mig som skidåkare.

Skrämmer inte ens Verbiers Bec des Rosses dig?
– Nej, jag ser det bara som en otrolig förmån att få åka på alla de här fina bergen och Bec des Rosses är ett så jäkla häftigt berg alltså. Det är helt fantastiskt att stå på toppen. Det är det coolaste berg jag någonsin kört. Men jag har aldrig kört så dåligt, jag är sugen på revansch.
Det slutade med en medioker placering men det var inte så konstigt. Mot slutet av den första säsongen som professionell friåkare hade kroppen börjat säga ifrån på allvar. Smärtor i rygg och nacke, glappa knän som knappt gick att böja – det var ett under att Erik överhuvudtaget lyckades ta sig nerför det fruktansvärda facet i Verbier som traditionsenligt avslutar FWT.
En del (även nära vänner) menar att Erik chansar lite väl mycket och tar för stora risker, men det håller han inte riktigt med om.

– Det är sjukt små marginaler. Gränsen mellan framgång och fiasko är minimal. Det är nog därför det ser ut som om jag chansar mycket, men innan jag droppar en tiometersklippa vill jag ju gärna kolla landningen… fast chansningar går oftast hem, rundar Erik av med ett finurligt och tvetydigt leende.

Hur är det med hovrandet då, kan du trampa luft som vi andra trampar vatten?
– Nja, jag har bara bra popp i benen och är lätt i kroppen, säger Erik som rodnar en aning när hjältehistorierna förs på tal.
Innan genombrottet hade Demonen aldrig tränat på gym, men nu börjar verkligheten komma ikapp. Planen var att köra både skidor och bräda i NM i Riksgränsen våren 2011, men knäna satte stopp för alla typer av utsvävningar. Under sommaren blev det spinning och sjukgymnastik istället för downhill. Träning går före nöje och risker tas inte i onödan. Satsningen har blivit seriös.