4: Jamie Pierre

Engelberg, Schweiz, 2004 – 55 meter

Kanske det korkade beslutet som någonsin fattats på ett skidberg, och det vill inte säga lite. (Eventuellt med konkurrens av Yuichiro Miuras försök att åka skidor nerför Mt Everest 1970 vilket slutade i en smärre katastrof.) Amerikanen Pierre var redan välkänd som planetens mest frekventa storhoppare med en drös massiva klippor från sina hemtrakter i Utah i bagaget. Men när han dök upp i Schweiziska Engelberg steppade han upp ytterligare en nivå. Just den här hajfensliknande klippan vätter från Jochpass ner mot Kleine Sülz och har den lilla egenheten att den inte är vertikal. Inte ens nära faktiskt. Dessutom är inrunet snudd på obefintligt och sluttar snarare uppåt.

Något som inte verkade bekymra Pierre nämnvärt när han efter att ha sonderat landningen stakade ut från kanten och likt en slapp trasdocka seglade ner några få decimeter från klippan med huvudet. Utan hjälm, givetvis. Landningen skedde genom att han mer eller mindre skrapade snön från klippans nederdel. Å andra sidan, vilket man kan höra i filmen, var inte speciellt stolt över sitt beslut efteråt.

Lite kuriosa i sammanhanget är att hoppet fotades av den svenska skidfotografen Oskar Enander, efter att de bägge mötts i liften tidigare samma dag. Dom två skulle fota en hel del gigantiska klippor under dom följande åren, men ingen i den här storleken.

3: Julian Carr

Engelberg, Schweiz, 2006 – 64 meter

Amerikanen Julian Carr är en eftertänksam och filosofiskt lagd skidåkare som gjort det till sin grej att droppa gigantiska klippor medelst en framåtvolt till rygglandning, något som han hävdar gör det enklare att första hålla balansen i hoppet och göra landningen mjukare. Allt är som sagt relativt …

Det lustiga i sammanhanget är att även det här hoppet förevigades på bild av Oskar Enander, och utfördes på en klippa i nedre delen av Kleine Sülzi. Bilden blev för övrigt utsedd till Photo of the Year av Powder Magazine 2007.

2: Jamie Pierre

Grand Targhee, USA, 2006 – 78 meter

Pierre hade kollat in den här klippan i flera år innan förhållandena var dom rätta och han bestämde sig för att det var dags att ge monstret en match. En kort bön från den djupt religiöse mannen och han stakade utför kanten och in i historieböckerna. Pierre landade på huvud och rygg, upp och ner, och fick grävas upp ur det fyra meter djupa bombhålet. Faktum är att hans enda skada efter hoppet var ett sår i läppen efter närkontakt med hans kompis spade när han blev uppgrävd ur kratern. Han åkte skidor ner till filmteamet efteråt med ett gigantiskt leende på läpparna. Men frågan är ju om det här ens kan klassas som skidåkning. Pierre själv hävdade dock en gång att så länge han hade skidorna på benen och kunde ta sig därifrån så hade han landat hoppet. Vi säger väl så.

Jamie Pierre omkom i en lavinolycka hemma i Snowbird i Utah på försäsongen 2011 när han och en kompis var ute och turade med snowboards (!). Han blev endast 38 år gammal och efterlämnade fru och en ung dotter. Något år tidigare hade han gett sig själv löftet att trappa ner på dom största klippdroppen, “The plan is to ski more, fall out of the sky less”.

1: Fred Syversen

Schweiz, 2008 – 107 meter

Antagligen det sjukaste som någonsin utförts på ett par skidor. Eller utförts och utförts … det här var knappast planerat på förhand. Norrmannen Syversen var långt ifrån en duvunge vid det här laget och en av Europas mest rutinerade storbergsåkare med mängder av toppresultat på friåkningstävlingar och delar i diverse skidfilmer (bland annat ett par olika Free Radicals). Just den här dagen hade han lämnat hemmet i Chamonix för att ihop med Thierry Donard filma för den franska jätteproduktionen Nuit de la Glisse. 

Vad som exakt hände vet egentligen bara Fred själv men det som skulle ha varit ett ganska lugnt uppvärmningsåk slutade i en total katastrof när han navigerade fel och i runda slängar 80 kilometer i timmen åkte ut för en enorm klippa.

– Jag insåg strax innan uthoppet att jag inte skulle hinna stanna innan kanten, sa Syversen själv efter hoppet. Först trodde jag att det var kört men bestämde mig att det fanns bara ett sätt att överleva, och det var att gå för hoppet. Jag tryckte ifrån i uthoppet men skidorna tog så mycket luft att det var svårt att hålla balansen i luften. Jag visste att jag var tvungen att landa på ryggen för att sprida ut krafterna på kroppen. Men jag hade en lavinryggsäck med en hård container i som garanterat skulle bryta ryggen på mig om jag landade på den, så jag var tvungen att landa på sidan. 

Landningen blev brutal och Fred var först medvetslös för en kort stund innan han fick en spade i huvudet när han blev utgrävd efter några få minuter. En liten skada på levern och sex veckors frånvaro från åkningen blev Freds enda men av det gigantiska droppet som mättes upp till monstruösa 107 meter från uthopp till landning, en putsning av Jamie Pierres rekord med nästan 30 meter.

Film- och bildmaterialet är sparsamt eftersom Fred ju skulle ha tagit en annan väg utför facet, man får se precis när han flyger ut och sedan först strax efter att han landat. Debatten går fortfarande om det här hoppet egentligen ska räknas som världsrekord eftersom han trots allt inte gjorde det frivilligt. Fred själv tar uppståndelsen med ro och har fått smeknamnet Hundrasyversen hemma i Norge.