Johan Olofsson – snowboardåkaren som förändrade världen

Av Johan Weimer Foto Markus Alatalo

Den här artikeln skulle egentligen ha varit klar för ett halvår sedan. Först snackade jag och Johan om att dra till Hokkaido för att få perfekta noboard-förhållanden och feta bilder. Sedan stillade vi oss en aning och planerade istället för ett par dagar i Nallo vid Kebnekaise. Det upplägget reducerades i sin tur till en eventuell fikaintervju i Riksgränsen, men snön smälte och allt rann ut i sanden.

Ett tag såg det helt enkelt ut som att den här artikeln tragiskt nog skulle kvävas i sin linda, världsstjärnan som sedan länge flytt rampljuset verkade inte särskilt sugen på publicitet. Men sedan vände allt, Johan öppnade sig och i hans fotspår följde plötsligt en rad sköna lirare som varit med och byggt upp snowboardsporten i vårt avlånga land och internationellt via en smått kaotisk Facebookdiskussion. Nu uppstod en annan journalistisk utmaning – den tidigare avsaknaden av material ersattes nämligen illa kvickt av ett överflöd som lätt skulle kunna fylla en bibel.

Till saken! Ni kanske minns hur brutalt vackert det var när den då 19-årige och magre Johan släppte på för kung och fosterland utför det där facet i Alaska. Om inte – kolla omedelbart Youtube-klippet från Johans fyra minuter långa och banbrytande del i Standard Films TB5 (Totally Board 5) från 1996.

Det var en film som släpptes just när snowboarden hade som mest vridmoment framåt – en tid då tonåringar som Johan Olofsson och Ingemar Backman förvandlades till rockstjärnor över en natt.

De överöstes med pengar, prylar, sprit och annat barnförbjudet som fick de samtida skidåkarna att framstå som förlegade söndagsskolegossar. 
– Vi var som rebelliska ungar och hittade förstås på alla möjliga hyss, berättar Johan skrattandes och med tydlig distans till det förgångna.

Johan bröt ny mark när han tog freestyletricken till backcountryn och gjorde snurrar och flippar ut från naturliga features i sjukt exponerade miljöer. Pricken över i blev det där herrejössesåket utför Cauliflower Chutes i Valdez. Inte mindre än 50-graders lutning och i runda slängar 900 fallhöjdsmeter avverkade på 35 sinnessjuka sekunder med en snittfart av obscena 120 kilometer i timmen.

Tidernas kanske fetaste offpiståk tog snowboardvärlden med storm och Johan nådde omedelbart kultstatus, även bland de mest framstående skidåkarna som just hade blivit rejält akterseglade.
En milstolpe i snowboard- och friåkningshistorien var passerad och ribban var höjd till en rent övermänsklig nivå.
– Att åka på det sättet i Alaska var tvärnytt för mig, men jag var supertaggad och i mitt livs snowboardform. Jag ville verkligen visa jänkarna var skåpet skulle stå nu när jag hade fått chansen att börja filma. Det var ett tekniskt, skönt och långt åk som hade ett bra outrun och inte var särskilt hårigt så det slutade med att jag släppte på mer än jag egentligen hade planerat, berättar Johan över telefon, i intervjun som varar i flera timmar och känns till slut mer som ett kafferep där ett par polare sitter och snackar om ditten och datten. 

För egen del hajade Johan först inte riktigt vad han hade ställt till med, men så här två decennier senare råder det inget tvivel om att åket var höjdpunkten i karriären och att det för evigt förändrade friåkningsvärlden. 
– Ja det blev ju en jäkla skräll. Och nog fan gick det undan, tillägger Johan skrattandes på bred norrländska. 
Det bejublade åket hamnade faktiskt även i Guinness Rekordbok 1996. Förståsigpåare har hävdat framgångsreceptet var en kombination av dödsförakt och galenskap men det håller huvudpersonen i dramat inte alls med om.
– Nej, fan heller. Det skulle aldrig funka att vara galen eller vild. Det handlar om att vara jäkligt grym på att åka, att verkligen behärska tekniken hela vägen. Att memorera linjerna och ha safepoints och exits. Att vara kall och hålla den planerade linjen – att inte bry sig funkar absolut inte – men i Alaska är åkningen faktiskt inte helt jävla psyk, även om det tar ett tag att komma in i den.    
Johan medger dock att han givetvis körde järnet. Att han ville visa sig på styva linan och leva upp till sponsorernas förväntningar, samtidigt som han inte brydde sig lika mycket om de eventuella konsekvenserna som idag.  

Men hur i hela fridens namn kunde Gällivaresonen som fostrats i isiga halfpipes ta friåkningsvärlden med sådan storm? Var lärde han sig att åka jättestora berg och hur hade han lyckats pressa gränserna så sjukt långt?
– Till att börja med hade jag åkt jäkligt mycket snowboard. Först hemma i Gällivare och bergen omkring, sedan blev det SM i Gränsen, Sverigecupen och till slut världscupen. Först var det pipe som gällde men sedan kom big air och vi åkte även sjukt mycket vid sidan av tävlingarna, typ i Chamonix, Mayrhofen och St Moritz.
Allt började förresten med att Johan som skidåkande tioåring fick syn på ett tidningsomslag (Johan är 99 procent på att det var Åka Skidor) med en brädåkare och slogs av den brådmogna insikten “det där är nog så nära surfing jag kommer att komma”. 
Olofsson blev tidigt en trendsättare av rang. 
– Johan var en av de första som åkte helt mittmonterat och med duckstance på twintips, bara en sån sak, berättar Jacob Söderqvist – en av Johans närmsta vänner sedan de båda och en viss Ingemar Backman började i första kullen på världens första snowboardgymnasium i Malung år 1993.

Idag är Johan påtagligt avslappnad och bakåtlutad, nöjd med allt han har åstadkommit, men i början av karriären var han hungrig som få och hade en grym drivkraft.
– När vi anlände till ett försäsongsläger i Lindvallen tog han omedelbart sin bräda och sina skor och hajkade uppför Gustafsbacken i jeans mellan snökanonerna, allt för att få några ynka svängar, minns den tidigare landslagstränaren Martin Willners och fortsätter:
– Jag var även med som tränare på ett snöläger i Juvasshytta och en kväll skulle eleverna berätta om sina mål. De flesta sa saker som att de ville “komma bland de fem bästa på SM” eller “få tävla i världscupen”. När det var Johans tur sa han “Jag ska bli bäst i världen.” Ett år senare var han där. 

Johan hade nått sina drömmars mål men väl på toppen bekräftades det han egentligen hade vetat hela tiden.
– Jag är ingen tävlingsmänniska och har egentligen aldrig velat tävla, när FIS skulle ta över ansvaret för tävlingarna i världscupen och snowboarden skulle in i OS såg jag min chans att sluta och ändå behålla sponsringen från Burton som vid den här tiden var emot den stundande förändringen av snowboarden. 

Johan menar att det aldrig gick särskilt bra på tävlingarna. I kval och semi var det inga problem men väl i final hade han antingen tappat peppet, blivit nervös eller både och. Höjdpunkten i den här delen av karriären blev av den anledningen ett uppvärmningshopp i samband med Air and Style i Innsbruck någon gång i början på 90-talet, Johan minns inte ens själv årtalet.
– Jag laddade på i 80 blås ut från den där backhoppningsrampen och drog på en frontflip som var uppskattningsvis 40 meter lång. För att lyckas göra framåtrotationen och tajma rätt var jag tvungen att ligga och vänta i god tid för att sedan göra en jättelång ollie så jag kunde få ner nosen i fartvinden och påbörja rotationen. Det är kul när man sätter något på första försöket inför 20 000 åskådare.

Filmvärlden var som klippt och skuren för Johan och han fick omedelbart bra kontakt med alla inblandade parter. 
– De är grymma snubbar på både Standard Films och TGR (Teton Gravity Research, reds anm). Jag har alltid haft fullt förtroende för dem och jag har varken varit med och klippt eller valt musik. De har haft helt fria händer och jag har alltid gillat det även om det blev sjukt nervigt och spännande på premiärerna eftersom jag inte hade sett eller hört någonting på förhand. 
TB5 i all ära men för egen del håller Johan åket på Odins Ladder i TB10 som sitt främsta. Förargligt nog höll den filmande helikoptern på att krascha in i en klippa och fick göra en vid lov så en tredjedel av det fenomenala åket nådde aldrig filmduken men det var ingenting mot de problem som skulle komma.

Johan hade fått smak på den ultimata formen av snowboardåkning och hade följaktligen byggt sitt liv kring Alaska där han häckade och levde ett eremitliknande liv i långa tider. Allt för att kunna pricka väderluckor och magiska förhållanden under vårarna och slippa undan så mycket som möjligt av det han ruttnat på.  
– Jag var så trött på allt resande, alla fotoshoots, mässor, människor, intervjuer och att det alltid skulle snackas snowboard dygnet om.

Efter sex år av framgångsrikt filmande drog Johan dessutom på sig seglivade knäproblem som tog sin början i samband med en snöskoterkrasch år 2002 och det var nu han på allvar började försvinna från scenen.
– Jag hade hört att mitt kontrakt med Burton inte skulle förnyas, så jag berättade inte ens om en operation jag var tvungen att göra. Jake [Burton] hade tagit ledigt i ett helt år och dom som styrde firman under tiden tog en massa konstiga beslut, inklusive att kicka mig. Jake var en god vän men vi har inte pratat sedan dess och det är förstås tråkigt men samtidigt var det skönt att få friheten tillbaka och att slippa all press och alla åtaganden.

2005 lämnade Johan definitivt livet som proffs och flyttade hem till lugnet och de stora ytorna i Norrland. Han gjorde vissa ansträngningar att ta upp karriären igen “till och från på vissa kontrakt” men till slut bar det av ner i gruvan. Bokstavligen.
– Där fick man ju förstås höra det där tjatet om haschplanka och det kanske inte är så konstigt – det har ju varit en viss hype i Sverige, men jag tror fortfarande inte att folk riktigt har fattat vad det handlar om, åkningen på dom stora bergen, samspelet med naturen och sånt.
När trycket och förväntningarna släppte återvände peppet och passionen successivt. Johan var med och skapade Gällivare Thunderpark samtidigt som han utforskade åkningen i närområdet och i Nordnorge och Sarek.

Noboarden hjälpte honom att hitta tillbaka till rötterna och den softa snösurfingen. 
– Det är sån känsla och utmaning att åka utan bindningar och med fötterna lösa. Stancen ändras under åken och ibland står jag jäkligt märkligt. Små åk blir roliga och det är superkul att hajka mindre zoner och köra smågrejer med polarna, sedan är det ju så lätt att bara hoppa av brädan och börja hajka eller kliva upp på skotern. 
Vi kommer osökt in på den nyväckta friåknings- och pudertrenden hos snowboardtillverkarna. Johan gillar den Johan skarpt. 
– Det är kul och schysst, det är ett naturligt steg nu när många har åkt länge och börjar komma upp i åren, de yngre vill ju bara hoppa i parken och göra tricks.
Och på tal om det, vad tycker Olofsson och utvecklingen i grenarna pipe och big air som han själv har ett förflutet inom?
– Det är trots allt imponerande men det ser ju för jävla taskigt ut ibland. Det skär i snowboardsjälen när de håller händerna i knävecken och bara roterar så där sinnessjukt mycket. 
Johan kollar däremot alltid på pipe-finalen i X-Games och är mest imponerad just nu av den 19-årige japanen Taku Hiraoka som knep silvret i superpipen senast det begav sig. 
– Han har sjukt bra style och kör coolt.

Däremot har Hiraoka en bit upp till Johans egen favorit, kungen av snowboard, Terje Haakonsen.
– När Terje slog igenom körde han helt sinnessjukt bra och stort. Jag tror inte världen har sett en åkare av den kalibern sedan dess, han hade en sådan grym talang och var en sån jävla bra åkare.

Idag är Johan djupt involverad i skid- och snowboardanläggningen Svanstein i Tornedalen norr om Kalix där han agerar alltiallo; sprutar snö, skottar och lagar mat. I skrivande stund är det Gällivare som gäller men snart är det dags att åka upp och fixa i ordning allt inför vintern.
De gamla polarna Ingemar Backman och Jacob Söderqvist är också delaktiga i Svanstein som är en “fin anläggning med bra skogsåkning”. De tre musketörerna som hållit ihop sedan snowboardgymnasiet hänger fortfarande en del och snackar på Skype så gott som varje dag, men Johan åker även med locals i Gällivare och Riksgränsen. 
Johan som kan ståta med att ha varit på pallen i legendariska Mount Baker Banked Slalom vid mitten av 90-talet kommer även att dyka upp i Riksgränsen i maj och köra Gränsens egen, bejublade, variant på samma tävling där till våren. 
I vinter ska det även byggas noboards i en press i Gällivare och ett nytt topphemligt snowboardmärke lär också vara på gång. Kanske blir det även en sväng till Japan med flickvännen Ida som fått smak på puder. Vi kommer in på El Niño och Johan drömmer sig iväg och blir tyst för en stund.
– Ja, faller alla bitar på plats och det både blir kallt och mycket snö, ja då måste jag nog sälja något och dra till Kanada, haha.