De tog skidåkningen till Australien

Den australiensiska guldruschen är inte särskilt välkänd, men en gång var den så het att ryktet om den spreds så långt det överhuvudtaget var möjligt. Danskar, svenskar och norrmän vars framtidsutsikter var dunkla eller hopplösa gav sig iväg. Det var vid mitten av 1800-talet. Somliga dog redan på skeppen och väl på fast mark, terra australis, var det kärvt. Skandinaverna var knappast först på plats, vilket är en fördel i slika sammanhang.

Kiandra, New South Wales. En liten gruvby i bergskedjan Snowy Mountains 1 400 meter över havet. Den australiensiska ursprungsbefolkningen i trakten hade undvikit snö och endast vistats i bergen på våren och sommaren. Vintern 1861 skulle bli annorlunda. De europeiska männen i Kiandra stannade kvar och några av dem betedde sig underligt. I augusti rapporterar Sydney Morning Herald:

“Kiandra är en förskräcklig plats på vintern men trots det finner människorna här råd. Vägarna är bara framkomliga med snöskor eller medelst den nya flugan, skridskor. Skridskorna består av två spetsiga spjälor som är uppböjda längst fram, ungefär 1,2 meter långa och försedda med band att stoppa fötterna i. I nedförsbacke går det fort som en ångbåt och på platt mark tar man sig fram med hjälp av en käpp.”

Källorna är mycket knappa kring vem eller vilka dessa första vintersportare var men både norrmän och svenskar fanns i området. Någon olycklig men inte uppgiven kanske skrev hem: “Åh Kristina, guldet blev till snö!”

Michelle Stephenson, museicurator i Melbourne, forskar om skidåkningens första stapplande steg i Australien. Hon berättar att det kanske var gruvarbetaren Elias Gottaas som började, eller timmermannen Jens Olsen; eller la de tillsammans den första åttan nedför en ditintills i evinnerlig tid orörd sluttning? Det finns fler pretendenter från den första tiden där i Kiandra: Sören Torp och Carl Bjerknes, norrmän liksom de ovan nämnda.

Dem har Michelle hittat i arkiven; de var där då. Men så finns det en lokal legend som pekar ut någon med smeknamnet “Bumpstone”, en svensk, som ska ha varit den verklige pionjären i Kiandra. Michelle har dock inte hittat några konkreta bevis om denne mytiske svensk. Norskättade har varit betydligt bättre på att lägga sina spår i arkiven. Bland annat kan man läsa att en Martin Amundsen under sent 1880-tal lär ha infört ett nytt sätt att tillverka skidor på. Genom att torka virket en tid fick han till en bättre böj på toppen av skidan.

Först kring 1900 blev skidsporten något mer än en företeelse för dem som bodde i bergen. Myndigheterna gick in och byggde ställen som Hotel Kosciusko (1909) för att uppmuntra till vintersport. Utvecklingen gick utför, det vill säga åt rätt håll, och det norska inslaget var fortsatt starkt. På 20-talet drev en Hilda Samsing Mount Buffalo Chalet och jobbade oförtröttligt med att sprida skidintresset i Victoria. George Aalberg var egentligen snickare men bytte spår och blev skidlärare i Mount Kosciusko och inspirerade andra med sina rekordlånga turer.