Volvo 240 – Folkhemmets pudermobil

Likheten med kackerlackor är slående: de är irriterande svåra att ta av daga. Så till den milda grad att andra nationer gör sig lustiga över dess odödlighet och form. Nå, låt dem skratta sig hesa. En Volvo 240 är sannolikt ändå det sista som rullar runt planeten, post-apokalypsen. 

Svensk ingenjörskonst nådde nämligen sin topp med denna pansarvagn inklusive välstoppad plyschinteriör. Ett slags folkhem på hjul, rustad för framkomlighet i paritet med en fullstor älg. Du kan lasta vad fan som helst, köra hur som helst och ändå komma fram med samtliga kromlister intakta.  

“Hur, hur, hur är det möjligt?” hör vi dig förvånat skrika. 

Tackar som frågar: Dessa förvisso fyrkantiga tingestar designades och producerades under vår gråsocialistiska era. En tid när svensk industri fortfarande var besjälad av en vilja och ett driv att ta fram Det Allra Bästa. 

Det var en fråga om stolthet, Olof Palme och till och med Tage Erlander. Arbetare vid Volvo kunde dricka kaffet utan att darra på koppen. Här har jävlar byggts bil hård nog att mota hin håle i dörren om så krävs. Saker skulle hålla hela liv, inte bytas ut varje jämn timme eller så snart du tröttnat på kulören. 

Därför blev 240 så brutalt bra. Det finns inte en enda konstruktionsmiss, inte en enda svag länk värd att nämna. Riv en i delar efter 40 000 mil och den frågar dig förvånat varför du ska hålla på och jävlas – “jag är ju nyss inkörd”. 

Historierna kring 240 är i omfattning så många att Gamla testamentet känns futtigt. “Myter och mummel”, säger belackare. Lika sant som runor i sten säger vi. 

Det är också därför mången skidresenär än i dessa appstyrda dagar förlitar sig på en Volvo 240 när det verkligen gäller. 

Synen är alls inte ovanlig: Ägare av snabbt bortvittrande moderna åk som står i vägkanten, livlösa med köldskadad elektronik. Och där passerar du i komfortabel bastuvärme mot puder och framgång, skälmskt leende i din alldeles egna sossecontainer. Med eller utan stickerstrimmad takbox.

* Skyll inte på oss. Skyll på Eddie Meduza.