Jonas Söderqvist, iklädd tidsenlig sponsormundering från Mover. Foto: Mattias Fredriksson

Artiklar

Dom kallar oss fria radikaler

När Free Radicals I kom hösten 1997 fick den en genomslagskraft som ingen hade kunnat ana. Filmens odiskutable stjärna Jesper Rönnbäck skriver om den svenska skidfilmen som la skidvärlden för sina fötter.

Text: Jesper Rönnbäck • 2017-05-29 Uppdaterad 2017-05-29

Det är alltför sällan man känner den där känslan nuförtiden, den känslan som börjar med f*ck och slutar med you. Det är bara två ord, men de kan rymma ljusår av inspiration och uppkäftig energi. Plötsligt står alla dörrar på vid gavel och man vill bara starta ett rockband och erövra världen.

Jag ber om ursäkt för det vulgära språket, men jag vet inget bättre sätt att beskriva den där känslan. Det är en känsla som hör ungdomen till. Om man upplever den på senare år kallas det kris. Då slutar det i bästa fall med en resa till Hossegor och ett patetiskt försök att lära sig surfa. Men upplevs den vid rätt tidpunkt och i rätt sammanhang kan den vara magisk.

Dom kallar oss fria radikaler
Jesper Rönnbäcks del i Free Radicals I är fortfarande bland det mest brutala som skådats i en skidfilm. Foto: Mattias Fredriksson

För mig var inspelningarna av den första Free Radicals-filmen en sådan upplevelse. Det fanns ett naivt självförtroende i hela projektet som var så starkt att det nästan gick att ta på. Förmodligen var det därför som filmen blev så annorlunda. Vi åkte skidor som vi ville och hoppade som vi kände för – allt i en salig blandning av gammalt och nytt. Skidorna var trådsmala och vi rev av våra filmdelar på ett par dagar. Våra snarlika skidställ kom från en gemensam sponsor och våra vildvuxna frisyrer var allt annat än tidsenliga.

Men trots de knappa förutsättningarna och den högst tvivelaktiga coolhetsfaktorn var det någonting som var speciellt med gänget kring Free Radicals I. Det kan jag fortfarande tycka, fastän det är många år sedan. 

Dom kallar oss fria radikaler
Ruben Östlund redigerar Free Radicals I. Foto: Mattias Fredriksson

Vi var som ett hungrigt cirkuskollektiv från Uzbekistan som kastats in i en modern action-sportvärld som vi inte visste särskilt mycket om. Ändå fanns det, någonstans mitt i begeistringen och det rebelliska knäppgökeriet, ett stort ego och en orubblig tro på vår egen förmåga. 

Visst var vi inspirerade av den snabba utvecklingen inom friåkningen på nittiotalet och visst ville vi vara progressiva. Men vi gjorde det aldrig till något självändamål att vara new school. Det fanns ingen ängslan över trender – ingen image att vårda. Allt var bara nytt, oskyldigt och roligt. Vi åkte ut på berget och uppfann ny skidåkning varje dag. 

Mycket av det vi gjorde var faktiskt banbrytande. Men det skulle vi inte förstå förrän långt senare. 

Dom kallar oss fria radikaler
Jesper Rönnbäck i Ventelon i La Grave. Foto: Christoffer Sjöström
Dom kallar oss fria radikaler
Svensk friåknings mest klassiska ögonblick. Jesper Rönnbäck droppar Triffide 3 i La Grave. Foto: Christoffer Sjöström

Mitt Free Radicals-äventyr började med ett möte på Café Sport i Åre. Det var runt nyår 1997. Vi hade högtidligen blivit ditkallade av Down Films grundare Niklas Allestig för att diskutera ett nytt skidfilmsprojekt.

Jag har för mig att större delen av Free Radicals originaluppsättning var där: Erik Mossfeldt, Jonas Söderqvist, Jakob Winstrand, Janne Aikio och jag själv. Jag minns faktiskt inte exakt. Vad jag däremot minns är att vi hade en förfärlig massa åsikter och idéer. Allt som tidigare gjorts var förlegat, mossigt och passé. Vi skulle göra nytt och vi skulle göra det på vårt sätt. Ingen skulle komma och säga till oss hur.

Free Radicals skulle bli en modern skidfilm med utgångspunkt i verkligheten. Bort med puderporr, långa slow motion-sekvenser och orealistiskt perfekta förhållanden. In med fart, stenhårda landningar och “rå, smutsig röjarskidåkning”, som filmaren Ruben Östlund uttryckte det.

Det skulle vara avskalat och osminkat med fokus på åkarens prestation i stället för på vackra miljöer och ospårad snö. De dokumentära delar som tidigare varit obligatoriska i skidfilmer ströks helt ur manuset och ersattes med korta ögonblicksbilder från resorna.

Vi utgick från hur vi själva tittade på skidfilm. Hela filmen från början till slut såg man på sin höjd en gång – om ens det. Sedan snabbspolade man till de bästa bitarna och såg dessa om och om igen tills VHS-bandet var så utslitet att det knappt gick att titta på längre.

I skate- och snowboardfilmerna var transportsträckorna färre och godbitarna fler. Vårt mål var att göra skidfilm utifrån samma idé: Hellre kort och bra i ett rasande tempo än långt och segdraget. Varje klipp skulle förtjäna sin plats i filmen.

Dom kallar oss fria radikaler
Rått, äkta och oförstört. Det var så här Ruben Östlund la grunden för sin filmkonst. Foto: Mattias Fredriksson

Vi lyckades kanske inte fullt ut, men vi kom en god bit på vägen. Ruben Östlunds vassa redigering och fingertoppskänsliga val av musik gjorde enormt mycket för slutresultatet. För första gången blev musik och åkning en snygg enhet precis som i skateboardfilmerna vi växte upp med.

Filmen ömsom dansade, ömsom stampade fram till takten av band som Satanic Surfers, Refused och Hellacopters. Vi åkte halfpipe och quarterpipe på skidor och gjorde freestyletrick utför klippor och hängdrivor. Det gick fort och ofta rakt ner i fallinjen.

Jämfört med dagens filmer bleknar naturligtvis det mesta av åkningen, men på den tiden var en mute grab utanför pistad nedfart något helt nytt. Man måste komma ihåg att vi experimenterade. New school var begreppet på allas läppar. Men det var ännu ingen som visste exakt vad denna nya skola var för någonting. Vi fick uppfinna den allt eftersom.

Dom kallar oss fria radikaler
Erik Mossfeldt, Jan-Olov Aikio, Ruben Östlund, Christoffer Sjöström och Jonas Söderqvist käkar middag. Foto: Mattias Fredriksson

Det roligaste var nog att vårt tappra försök väckte uppmärksamhet även utanför Sveriges gränser. Free Radicals blev den första svenska skidfilm som fick internationellt genomslag, framförallt i USA.

Det som imponerade mest på amerikanerna, förutom Erik Mossfeldts ninjamjuka telemarksåkning, var nog det faktum att vi stod på fötterna i landningarna, även på hårt underlag. Det var absolut ingen självklarhet på den tiden. Uttrycket stompa var inte ens uppfunnet. I de amerikanska skidrullarna hade man en förkärlek till att landa på höften i puder – eller så var landningarna helt enkelt bortklippta.

Ett av mina främsta Free Radicals-minnen var när jag träffade Glen Plake första gången. Det var i Breckenridge i Colorado, 1998 – året efter att Free Radicals hade haft premiär. Den tuppkams-prydde skidlegendaren stövlade raka vägen fram till mig och presenterade sig. 

– Nice to meet you, Jaspöör. I’ve seen Free Radicals, man. You guys rock!

För att förstå digniteten av detta ögonblick måste man inse hur mycket Glen Plake betydde för oss som växte upp med skidfilm i slutet av 80-talet.

För en skidgalen sextonåring var friåkningsrebellen Glen Plake den evige symbolen för allt som var fritt och radikalt. Pojkrummet var tapetserat med bilder från filmen Blizzard of Aahhh’s och på högstadiet fick jag gå till rektorn för att jag klottrat hans namn med jättebokstäver på skolväggen. Det var inte konstigt att Glen Plakes kommentar betydde mer än alla de fina recensioner vi fått i internationella skidtidningar.

Dom kallar oss fria radikaler
Telemarksåkningens ninja, Erik Mossfeldt. Foto: Mattias Fredriksson

Att Free Radicals fick så mycket uppmärksamhet berodde förmodligen minst lika mycket på tajming som på själva filmen. Den kom ungefär samtidigt som den nya skolans skidåkning tog sina första trevande steg. Friåkningen hade precis börjat vakna efter en lång tids dvala. Ingen visste vart den var på väg, men alla var fast övertygade om att saker och ting måste förändras. Följden blev att allt som var nytt ansågs coolt, oavsett hur coolt det egentligen var.

Där någonstans i förvirringen kom vi in i bilden – som ett uppfinningsrikt cirkuskollektiv med besynnerliga frisyrer och färglada kläder.

Var det revolutionerande? Jag vet inte, men Free Radicals var tveklöst en tidig del av den rörelse som skulle förändra friåkningen för gott. Det vågar jag påstå. Tillsammans med de kanadensiska freestyleåkarna, the New Canadian Air Force, och några andra kreativa skidåkare från Japan och Frankrike, var vi med om att experimentera fram formerna för den nya skolan. 

Vårt bidrag kanske inte var det största, men det var definitivt ett av de första.

Gillade du den här artikeln?

Prenumerera på Åka Skidor – fem nummer för 339 kronor eller tio nummer för 649 kronor.

Jesper Rönnbäck – new school & kult


Tillbakablick: Jesper Rönnbäck


Text: Jesper Rönnbäck • 2017-05-29
ArtiklarFree RadicalsJesper RönnbäckVideo

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top