Julafton i Nepal & världens högsta skidskola

Efter 26 timmars resa anländer vi tillslut i Nepal. På en oklar avsides terminal i Dubai, I väntan på en försenad flight, fick vi många förbryllade blickar och frågor om de konstiga plastkängorna vi bar runt på. Väl framme betalar vi våra 40 amerikanska dollar i cash för att få komma in i landet och möts av en vägg av taxichaffisar när vi kliver ut från den lilla flygplatsen. En av dem får syn på vårt enorma skidfodral, ropar “jag har takräcke!” och drar med oss mot parkeringen. Det han har är en minibil med liten låda på taket. Skidfodralet surras fast med en stump ruttet snöre och sen bär det av rätt in i ett tutande hav av avgaser. Det tar inte lång tid att inse att i trafiken här ska tutan användas fjorton och en halv gång oftare än växelspaken. Eller så lämnar man bara tvåan i och använder den fria handen till att tuta istället. Och så vänstertrafik på det och en taxichaufför som bara kryssar mellan mopeder och åsnor, ler, säger “Nepali traffic – no problem” och tutar lite till.

Det första intrycket av Kathmandu är att det är tungt att andas, kaos på alla sätt och vis, stort och högljutt. Att säga att luften är kass är ingen underdrift. Det har inte regnat på länge så ett täcke av smogg, föroreningar och damm vilar över staden. 8000-meterstoppar och bergen som omger Kathmandu Valley syns knappt. I turistområdet Thamel finns ändlösa gator med The North Fake-butiker, billig klätterutrustning och såklart allmänt turistrelaterat krimskrams. Vi hinner knappt komma till Nepals huvudstad innan vi vill bort härifrån, till berg och frisk luft. Se mer av landet som kallas Världens Tak och kan stoltsera med hela åtta av planetens tio högsta berg.

Men först ska skidskolans upplägg och detaljer inför avresan redas ut. Dessutom ska någon typ av presskonferens hållas. Det blir en långdragen och oklar tillställning som verkade vara mest för att fjäska för politiker och högt uppsatta tjänstemän av olika oklara slag. Vår uppgift på plats var att visa upp skidor och försöka förklara vad skidåkning är i nationell TV, för folk som aldrig hört talas om det och knappt vet vad snö är.

Skidlärare och eldsjälar har tagit sig hela vägen hit från Österrike, Tyskland och Sverige för att vara med och lära ut och introducera Nepal till skidåkning. Berg finns det gott om men kultur, tradition och inte minst turismnäring kring aktiviteten är obefintligt. För närvarande är Kashmir i Indien den enda platsen i Himalaya som erbjuder liftburen åkning. På sikt vill initiativtagarna till skidskolan få igång skidturism i landet och då på ett sätt som involverar och gynnar lokalbefolkningen, istället för att enbart skötas av utländska parter. Men för att det ska bli verklighet så måste i alla fall några av invånarna kunna åka skidor, eller åtminstone veta vad skidåkning är för något.

Kännedomen om skidåkning i Nepal verkar vara noll och absolut ingen alls. Men hör och häpna, de har ett skidförbund. Och ett riktigt korrupt sådant dessutom. Frågan hur tusan det ens är möjligt verkar ingen riktigt kunna svara på.  Den bästa förklaringen verkar vara att det det mesta i det här landet, även det som inte ens borde kunna vara korrupt, i regel ändå är det. Som exempel var alla bosatta i huvudstaden Kathmandu länge vana vid flertalet oförutsägbara strömavbrott dagligen. Något som såklart försvårar planering och genomförande av både arbete och det dagliga livet. Men så plötligt började strömförsörjningen fungera relativt stabilt. Förklaringen som kom fram var att man fått fatt på den politiker som suttit och snott el från befolkningen och istället sålt den vidare till industrier och andra länder.

Det är femte gången ett evenemang som detta arrangeras* i Nepal och det hela är ett samarbete mellan två organisationer. Ski & Snowboard Association Nepal som startats av en Österrikare och några av hans kompisar i Kathmandu som verkade tycka att det lät som en kul grej, och Himalayan Ski & Treks som drivs av Krishna, en förvirrad men driven herre från Nepal som numera genom ett militärt utbytesprogram är medborgare och bofast i England. Han är antagligen en av de första från Nepal som “kan” åka skidor.

* Notera och observera att inget går att planera i Nepal och att något som är “arrangerat” alltså inte är det. Över huvud taget. Förvänta dig kaos och ha chansen att bli positivt överraskad om något faktiskt skulle fungera som det är sagt.

Tanken är att lära nyfikna nepaleser att åka skidor med hjälp av skidkunniga volontärer. Platsen som valts för genomförandet heter Gosaikunda och ligger vid en helig sjö i Langtang National Park. Tre dagars brant vandring uppför från närmaste by Dhunche som i sin tur ligger en dags traumatisk bussresa från Kathmandu, på vägar i sämre skick än man ens kan föreställa sig. Att en gammal ranglig buss kan ta sig fram i mörkret med mötande lastbilar, på en väg som knappt är bred nog för en minicooper, kilometervis med stup till vänster och gropar djupare än Bob Dylans sångtexter är inget mindre än ett underverk. Det här var utan överdrift den farligaste delen av hela resan och inget man berättar om för sina föräldrar.

Langtang befann sig mitt i epicentrum och var ett av de områden som drabbades hårdast av den förödande jordbävningen i Nepal i april 2015. Skalvet mätte hela 7,8 i magnitud och tog livet av nästan 9000 människor, skadade mer än 22000 och fick allt från byggnader till hela berg att rasa samman. Vägen upp till Dhunche som spolades bort av jordskred är bara ett av många synliga spår från naturkatastrofen som landet fortfarande kämpar med att återhämta sig från.

Vill man nå till Nepals åkbara terräng får man jobba för det. Tre dagars konstant vandring uppför, från 1900 meter över havet till 4400. Den enda trösten när man kämpar på med sin 85-litersrygga med skid- och klätterutrustning, en sovsäck för arktiska temperaturer och i princip alla varma kläder du äger är att utsikten i alla fall är fantastisk.

Men en liten detalj saknas. De finns ingen snö i sikte. Här går vi och bär på skidor men det är snudd på regnskog, vi ser apor och fjärilar längs stigen och börjar väl bli lite smått skeptiska. När vi når till 3584 möh. är det lite kallare men den det enda vita i sikte är en glaciär på 7000 meters höjd i fjärran. Någon i organisationen verkar ha missat att snö är en bra ingrediens för att kunna åka skidor vid val av plats. Den mesta skidutrustningen lämnas i ett litet skjul innan vi fortsätter den sista biten upp till Gosaikunda.

Ingen snö. Inte ens en liten snöfläck eller en tillstymmelse till is på den heliga sjön. Men en Sherpa påstår sig ha funnit en istäckt sjö lite högre upp på 4700 meters höjd så planen blir att göra ett försök till att lära ut skidåkning ändå, om än på plan mark.

Det är julafton och dags för skidskola. Dagen inleds med den äckligaste gröten i världshistorien. Maten i Nepal är helt fantastik, och bättre roadside-mat går nog knappt att hitta, men längs med vandringen upp genom Langtang blev den successivt sämre. Till avlägsna Gosaikunda får man bära upp alla varor och i takt med att luften blir tunnare verkar även allt associerat med kulinariska skills som bortblåst. Den rinniga morgongröten har kokats direkt i en odiskad kastrull med rester kvar från gårdagens middag och det går inte att blunda för den orimligt starka smaken av lök. I kombination med lindriga symptom av höjdsjuka med lätt illamående och en aptit som inte är på topp blir det inte direkt lättare att tvinga i sig frukosten. Dessutom frusen efter en kall natt i en byggnad där det blåser rätt genom väggarna och såklart ingen täckning eller möjlighet att ta kontakt med nära och kära, blir det här den sämsta julaftonen någonsin?

Det var en väldigt entusiastisk sherpa som kallat sjön istäckt. Den är på sin höjd halvfrusen men det verkar ändå som att isen håller någorlunda att kliva på, så länge man håller sig ifrån kanterna. Plötsligt tar dagen som fick en så horribel start en helomvändning. Vem hade kunnat tro att man kan frambringa så stora leenden, entusiasm och glädje från att låta folk bokstavligt talat stå på ett par skidor? Vi halkar runt och drar, släpar och knuffar runt exalterade nepalesiska kvinnor och män på isen och flämtar efter andan i den tunna luften. Det finns bara fem uppsättningar av donerad utrustning att samsas om men alla väntar tålmodigt på sin tur och springer under tiden runt och leker på isen som om de vore barn igen, trots att de flesta är i trettioårsåldern.

Både deltagare och instruktörer verkar förvånade över hur kul vi har och i slutändan blir det en väldigt annorlunda men helt fantastisk och minnesvärd julafton på så många sätt och vis. Uppfattningen och förståelsen om skidåkning kanske blev en aning skev däremot i och med att det saknades det ganska fundamentala elementet lutning. Men kan man bli annat än glad när man får ett meddelande som detta från en av deltagarna i efterhand?

“I am dying for Ski!! Cool I never explored my self that I am designed for it somehow!!”