Stillbilder och längtan

Varje sommar och höst landar i runda slängar en 15 000 skidbilder från den gångna vintern i redaktionens mailboxar. Att kolla igenom den högen är som en kombinerad julafton och födelsedag, varje dag. Fantastiska bilder, tagna av gräddan av världens skidfotografer, och med planetens bästa åkare framför linserna. Bilder till reportage och förstasidor. På andra ställen på jorden sitter andra
redaktörer och bläddrar igenom exakt samma mappar, och har exakt samma
ångest över vilka bilder som ska väljas ut, och vilka som ska väljas bort. 

För en sak som alltid slår mig är hur många av dessa totala bangers som aldrig når bortom diverse olika hårddiskar, som aldrig ser dagens ljus i tryck i en tidning, eller på nätet eller i sociala medier. De sitter bara där, och glöms sakta bort. Trots allt jobb som ligger bakom dem, trots grymma åkarprestationer och fantastiska kompositioner. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med plats för så många
bilder, oavsett hur bra de är.

“En stunds väntan på nästa dos av eufori och snö. En stunds väntan på ditt livs nästa, bästa åk.“

Men mitt ibland all action var det en bild som fångade mig lite extra, som fick mig att stanna upp i scrollandet lite längre och börja drömma. En bild på en helt ordinär, gammaldags tvåstolslift som sakta glider fram genom en snötäckt lärkskog i Serre Chevalier i Frankrike. Himlen är täckt av feta flingor som singlar ner. Fokus ligger på två personer som sitter och pratar i en av liftstolarna.

En stunds andrum under en fantastisk skiddag i sällskap med bra vänner.
En stunds väntan på nästa dos av eufori och snö. En stunds väntan på ditt livs nästa, bästa åk. 

Klockan kan vara nio på morgonen eller fyra på eftermiddagen. Tiden står still. Världen står still. Telefonen ligger nerborrad i fickan med ringsignalen avslagen. Det existerar inte ens en omvärld. Alla vardagsbestyr, alla politiska käbbel, allt brus – borta, tyst, oväsentligt. Det enda som är viktigt just där och då är nästa åk, nästa sväng – ända tills någon jäkel stänger av liften. 

Ibland kan skidåkning vara så enkelt och så vackert. Ibland behövs inte en fläskig actionbild med snö sprutandes i ansiktet för att framkalla ett våldsamt skidsug och en längtan som känns ända in i bröstkorgen. Ibland behövs inte ord. Ibland räcker det bara att stirra på den där bilden på stolliften som glider igenom lärkskogen, blunda och känna hur du transformeras dit i din inre värld. Rätt vad det är sitter du där på riktigt.