Foto: Klas Rockberg / skidor.com

Artiklar

Opinion: sexism på svenska skidgymnasier

Läs mer om Sara Ottossons debattartikel som publicerades i DN och skildrar den sexistiska kulturen på Sveriges alpina skidgymnasier.

Text: Gabriella Edebo • 2018-02-25 Uppdaterad 2018-02-25

Sara Ottosson var elev på det alpina programmet på Åre skidgymnasium  i Järpen mellan 2010 och 2014. I en debattartikel som publicerades i DN tidigare i veckan beskriver och skildrar hon den sexistiska kulturen på våra svenska skidgymnasier och vill väcka medvetenhet för att få till en välbehövlig förändring.

Vi på Åka Skidor känner att det är ett viktigt ämne att lyfta, även om vi initialt var osäkra på hur vi skulle göra det. Det föll sig naturligt att sätta vår webbredaktör Gabriella Edebo på jobbet som gick på skidgymnasiet i Östersund vid ungefär samma tidpunkt som Sara var i Järpen och känner igen sig starkt i den kultur som beskrivs i debattartikeln. Både Gabriella och många av våra mest framgångsrika friåkare i Sverige har en bakgrund inom alpint och därför känns ämnet relevant för hela skidsverige och inte bara den alpina eliten. Samtidigt lär detta vara ett problem som återfinns inom betydligt fler sporter och vardagliga situationer, vilket gör det ännu viktigare att ta upp till diskussion.

Just nu har Sara Ottosson tagit en paus från att plugga juridik i Uppsala för att spendera vintern hemma i republiken Jämtland. Vi ställde några frågor för att få en ännu djupare inblick i varför hon skrev inlägget och vad hon vill åstadkomma med den. 

Vad vill du förmedla med artikeln?
Jag vill lyfta fram en sida av idrotten som det sällan pratas om, närmare bestämt om hur det är att vara en elitsatsande tjej. Främst vill jag betona att det handlar om en kultur och inte enskilda tjejers historier. 


Vad fick dig att skriva den?
– Anledningen varför jag skrev artikeln grundades till stor del i en övertygelse om att vi kan ge åkare betydligt bättre förutsättningar om vi kommer till bukt med denna kultur.

Vem riktar sig artikeln till?

- Föräldrar, tränare, ordförande i idrottsklubbar och till viss del även åkare för att göra alla medvetna om problemet och öppna upp till diskussion för att skapa förändring.

Hur har reaktionerna varit?
Mycket positiva, artikeln har fått mycket uppmärksamhet och väckt stort engagemang. Det är många tjejer som hört av sig och sagt att de känner igen sig, både från Åre skidgymnasium men även från övriga skidgymnasier i Sverige. Det är även många killar som sagt att de kan relatera till jargongen och kulturen men inte tidigare förstått vilka konsekvenser det kunde medföra. Jag tycker att det talar för att det finns ett stort behov av att lyfta dessa frågor.


Hur tycker du att ämnet är relevant inom resten av skidvärlden och andra sporter?
Det handlar i mångt om mycket om samhällsstrukturer och därför är det svårt att se att problematiken skulle vara begränsad till en viss idrott. Exempelvis så är det många tjejer inom andra sporter som under de senaste dagarna har hört av sig till mig och upplevt samma paradox. Jag tror det även är viktigt att lyfta detta ämne inom friåkningen då många av åkarna har fostrats inom alpint eller puckelpist både på klubbnivå men även på skidgymnasium. Därutöver är friåkningen en mansdominerad arena vilket gör att riskerna bli större att dessa frågor hamnar i skymundan. 



Nedan följer debattartikeln i sin helhet.

Sara Ottosson: Svenska skidolympier gallras ut i sexistisk miljö.

Sexism på våra skidgymnasier gör att det skickas dubbla signaler till talangfulla idrottstjejer. Å ena sidan krävs muskelmassa för att nå världseliten – men samtidigt hyllas ett traditionellt kvinnligt kroppsideal av manliga åkare. Denna kultur måste Svenska skidförbundet sätta stopp för.

Jag delade mina år på Åre alpina skidgymnasium med halva alpina OS-truppen. De tjejer som tävlar i OS var duktiga redan då. Men de var inte de enda, det fanns andra som spåddes nå eliten men som inte fick alla pusselbitarna på plats.

I dagarna tävlar de i Pyeongchang medan jag sitter i soffan. Och jag kan inte låta bli att vara bitter.

Det är utmaningen och även tjusningen med idrott. Det finns dock en bit som borde förändras, den som handlar om hur det är att vara tjej och elitsatsa.

När jag var 16 år flyttade jag hemifrån för att börja på Åre skidgymnasium. Jag var förväntansfull och hade två mål. Det officiella var att bli bäst i världen och det inofficiella var att hångla med killar. Det skulle dock visa sig att dessa två mål utgjorde en paradox. Det framgick tidigt att man skulle vara feminin för att gå hem hos killarna, varav smal tycktes vara det främsta kriteriet. För att bli bäst i världen krävdes det att man var stark, vilket för de flesta tjejerna betydde att man fick stora lår och en muskulös överkropp.

Under första skidlägret hamnade jag vid samma middagsbord med några av de äldre eleverna. När vi inväntade efterrätten lutade sig en av de äldre killarna fram över bordet för att varna mig och min kompis för popcorneffekten. Popcorneffekten var att tjejerna som började gymnasiet kunde likställas med en fin liten kärna men lagom till sommarlovet hade kärnan poppat och hon såg nu ut som ett bastant popcorn. Jag blev stum, de övriga skrattade stelt, precis som de flesta göra när är någon drar ett sexistiskt skämt. Vid ett annat tillfälle berättade en vän att en av de äldre killarna i vallarummet sagt “jag skulle kunna ligga med henne om hon gick ner 15 kilo” angående en yngre tjej på skidgymnasiet.

Under en vårträning delade vi backen med landslagstjejerna. När vi senare bytte om i värmestugan drog folk av sig den varma skidutrustningen. Det luktade fotsvett och stämningen var lättsam. Plötsligt slänger en kille från gymnasiet ur sig “vilka massiva jävla lår hon har, bara för man åker världscup behöver man väl inte se ut sådär” efter att en av Sveriges bästa åkare stängt dörren bakom sig.

Dessa exempel säger något om killarna, men också något om kulturen i gruppen. Denna kultur berör alla, tjej som kille, tjock som smal. För min egen del påverkade kulturen mig som mest mitt sista år. Jag hade blivit kär och uttagen till utmanarlandslaget, det kändes som jag hade fått pusselbitarna på plats. För att få dit den sista biten hade jag börjat träna mer, samtidigt som jag åt mindre.

Även om jag förstod att mitt beteende var kontraproduktivt för min satsning kändes det som en bra kompromiss. Men när det var dags för säsongspremiär hade jag fått en stressfraktur i vadbenet, en skada som ofta orsakas av för hård ensidig träning i kombination med dåligt energiintag. Skadan medförde kryckor, rehab och mer plats för hjärnspöken. Jag utvecklade ett alltmer ohälsosamt förhållande till mat och blev sjuk i bulimi. Varje gång jag spydde lovade jag mig själv att det skulle vara den sista. Jag kunde ligga sömnlös på nätterna på grund av skam.

Vid min comeback var formen svajande och mitt tålamod bristande. När våren nalkades stod det klart att jag inte längre platsade i laget. En morgon vaknade jag och kände att det fick vara nog, jag bestämde mig för att avsluta min elitsatsning trots att jag fortfarande var rankad topp 17 i Sverige. Jag minns att känslan av lättnad var bedövande.

Den sexistiska kulturen finns som bekant även utanför idrottens värld, men det finns skillnader. Tjejer inom idrotten ska förhålla sig till vitt skilda förväntningar, de som åläggs en idrottare och de som åläggs en tonårstjej. Ansvaret måste läggas på dem som bidrar och förhåller sig passivt till kulturen, vilket främst är Skidförbundet, föräldrar och elever.

För att detta ska ske krävs det att Skidförbundet avsätter resurser för att utbilda tränare samt att det finns en plan för att förebygga och upptäcka problemen. Det är även nödvändigt att föräldrar tar obekväma samtal med sina barn. Killar måste våga stå upp mot andra killar och förstå innebörden av sitt eget beteende, det är lätt att bidra till en kultur även om det sker omedvetet.

I dag har jag blivit kvitt min bulimi. Tiden gör det tiden ska, den läker sår. Det tiden inte gör är att förändra kulturer, för det krävs gediget arbete.

Skrivet av Sara Ottosson

Först publicerad i DN 2018-02-19


Text: Gabriella Edebo • 2018-02-25
Artiklar

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top