Förbjuden skidåkning i Nordkorea

Text Niclas Sjögren
Foto Felix Oppenheim & William Lascelles

Februari 2016 försökte vi åka till Nordkorea för att åka skidor. Det slutade med att jag slängdes ner i en bunker under Pekings flygplats och satt i timslånga förhör med väldigt stränga poliser. Det hade trasslat till sig med mitt visum till Nordkorea och därmed hade jag vistats illegalt i Kina. In i Nordkorea kom jag alltså inte den gången.

Därför var det med viss skepsis som jag stod i incheckningskön till Air Koryo, ett av europeiska försäkringsbolag icke godkänt flygbolag, med destination Pyongyang i början av 2017. Men denna gång gick det rätt mycket bättre, tack vare en viss justering av sanningen. Journalister, och professionella fotografer, är nämligen bannlysta i världens mest slutna land så jag och fotograf Felix Oppenheim var medvetet lite vaga på just den punkt i visumansökan som behandlade yrke. Jag presenterade mig som turistinformatör, Felix som bildkonstnär, vilket inte är så långt ifrån sanningen eftersom man kan tycka att fotografer är just bildkonstnärer.

Dessutom hade vi haft hjälp av Carl Johan Evers, liftortsentreprenör med Asien lite som specialitet. I inte mindre än fyra år hade han bearbetat nordkoreanska ambassaden i Stockholm och i början av 2017, ganska på pricken ett år efter debaclet med de kinesiska poliserna, stod vi äntligen där på Pyongyangs flygplats, officiellt inbjudna av Nordkoreas skidförbund, med ett par skidfodral och väntade på att våra guider skulle ta oss till Masik ryong, Kim Jong-Uns skrytbygge fem timmar med buss från huvudstaden.

Vår delegation är en brokig blandning skidentusiaster. Det ska visa sig att vi rent officiellt fått inbjudan eftersom vi förväntas vara de bästa alpina tränarna som Västvärlden kan presentera. Felix är kanske inte helt obekant för denna tidnings läsare. Han har dessutom skidlärarexamen. Kerstin Sundberg jobbar med film och är före detta tävlingsåkare i landslaget. Att hon är moster till Kajsa Kling kanske säger en del om de utförsåkargenerna. Fredrik Biehl är liftbyggare. Anton Salminen var, när vi åkte till Nordkorea, tränare på Gällivares skidgymnasium och blev senare tränare för svenska alpina herrlandslaget. Carl Johan Evers har drivit Kittelfjäll i många år och har skidlärarexamen. Staffan Svensson är arkitekt och har ambition att starta kulturutbyte med ett universitet i Pyongyang. Och så är han givetvis en nyfiken skidåkare trots att han aldrig varit närmare en slalomport än avståndet mellan hans soffa och tv-skärmen. Mina meriter som skidtränare inskränker sig ungefär till “Dalskidan, älskling.”

Vi tyckte att vi varit tydliga i kontakterna med Nordkorea. Ideligen betonade vi att vår delegation är ute efter att besöka deras fina skidort och eventuellt starta något kulturellt utbyte våra länder emellan. Men jag anade ändå lite ugglor i mossen, det luktade trots allt lite konstigt om den där inbjudan från nordkoreanska staten. Flera gånger före avresan blev vi tillfrågade om våra meriter som tävlingsåkare och som alpina tränare, och när vi kommer fram till skidorten står det väldigt klart att vår delegation officiellt är en delegation bestående av Sveriges, och världens, kanske absolut bästa alpina skidtränare.

“En nordkoreansk kameraman dokumenterar varje steg vi tar eftersom detta senare ska sändas på nordkoreanska statstelevisionen.”

Vi är ju den första delegationen någonsin, av denna typ, från Väst. En delegation som ska ta Nordkorea till den yppersta eliten inom alpin utförsåkning. Och det väldigt snabbt. Och det skämtar man inte bort hur som helst.

Vi tittar besvärat på varandra när vi första skiddagen slussas upp till träningsbacken. Man sätter käpp. Vi ska alltså övervaka ett träningspass och därefter på bästa sätt coacha dessa lovande utförsåkare. Det är en jävla tur att Anton Salminen är med oss. Annars hade jag förmodligen skrivit denna reserapport med mitt eget blod på baksidan av ett löv i ett arbetsläger i Nordkoreas allra mörkaste hörn.

Första dagen tillbringas således i Masik ryongs träningsbacke. Vi tittar på nordkoreanska skidåkare. Alla är väldigt tystlåtna. Ingen av åkarna pratar engelska så all kommunikation sker genom våra guider. Anton instruerar. Guiderna översätter. Nordkoreas handplockade alpina löften lyssnar uppmärksamt och åker noggrant. Det visar sig att skandinavisk utförsåkning tack och lov, ja ni förstår att det är tack och lov på riktigt, har några års försprång på nordkoreansk. Flera av de koreanska åkarna har lustigt nog svenska landslagsfartdräkter från säsongen 2012/2013. Det visar sig att de inte har en aning om att det är landslagsdräkter, ännu mindre svenska. De är givetvis Kinatillverkade kopior.

Att vi överhuvudtaget överlever första skiddagen tackar vi Anton för. Så här i efterhand kan man ju skoja bort det mesta men där och då kändes det som en liten seger att ingen korean avslöjade bluffen med den svenska delegationen och att ingen därmed blev bortförd till arbetsläger redan första dagen. Vi skålar i lokal öl på en ganska ödslig afterski. Vi och två av våra guider.

Stämningen är något förvirrad. Våra guider insisterar på att vi är eller i alla fall ska vara alpina tränare med gedigen erfarenhet hela bunten trots att det bara är Anton som är det. Vi försöker tona ner det hela och lyfta fram vikten av att åka fritt på skidor – en företeelse som är helt obekant i Nordkorea. Skidåkning här är mer en propagandainstitution, dels för att representera fosterlandet i tävling, dels för att visa att “vi är minsann inte sämre än andra jättemoderna länder”.

Men vi vill ju ut i det orörda och upptäcka skidortens alla möjligheter. Inte bara stå i en träningsbacke och låtsas kunna bedöma höftvinklar och kantning, för det är det ju bara Anton som kan. Men guiderna ger sig verkligen inte. Vi är där för att träna Nordkoreas up and coming skidåkare. Inget annat. Vi lyder givetvis.

Konversationen är stolpigt absurd.
Jag: Vi kan dela upp oss imorgon. Jag och Felix kan åka lite fritt och kolla in de andra backarna.
Vår guide: Bra idé. Då ses vi i träningsbacken imorgon bitti och så är ni där hela dagen och tränar våra dedikerade koreanska utförsåkare.
Jag (lite mer pådrivande): Men det är kanske bättre om vi kan upptäcka er finfina skidort och sen komma hem till Sverige och berätta om hur fint ni har ordnat det här för skidåkare?
Vår guide (helt oberörd): Mycket bra idé. Då ses vi imorgon bitti i träningsbacken och så är ni där hela dagen och tränar våra dedikerade koreanska utförsåkare.

En förmiddag får vi se museet som visar hur Masik ryong byggdes. Vår guide berättar stolt att det mesta arbetet utfördes för hand. Propagandabilderna visar svettiga arbetare som leende kämpar tillsammans för den Store ledaren och för folkets bästa. Vår guide berättar att skidorten initierades av Kim Jong-Un och att den med militärens hjälp byggdes på rekordtiden 10 månader. Allt för det koreanska folkets bästa. I ett av museets rum stannar vi till lite extra länge. Väggarna är täckta med bilder från när Kim Jong-Un besökte skidorten under byggnationen. Någon bild på den Store ledaren i liften. Någon bild på den Store ledaren bland arbetare. Någon bild där den Store ledaren dikterar något för en general, som intresserat skriver ner allt i ett anteckningsblock. Någon bild där den Store ledaren tittar på en ritning. Och faktiskt en gigantisk karta som exakt, markerat med röda stjärnor, visar var den Store ledaren tittat på utsikten, inspekterat en liftstolpe och kollat in markarbetet.

Vår guide berättar att Kim Jong-Un var så omtänksam om sina undersåtar att han själv först av alla provåkte liften för att ingen annan skulle komma till skada om det visade sig att liften rasade. Nu tror jag i och för sig att flera, rent av ganska många, kommit till skada om det visat sig att liften varit dåligt byggd och den Store ledaren dödsstörtat, men vare sig jag eller guiden går närmare in på det spåret. När den Store ledaren sedan tog sig ner för backen upptäckte han flera ställen där han ytterligare kunde förbättra säkerheten för kommande besökare.

Höjdpunkten på museibesöket är en stol. Men inte vilken stol som helst. Det är en stol som glasats in och den har hedersplatsen på museet. Det är den stol som den Store ledaren satt på när han var på besök under skidortens konstruktion. Chefsguiden förklarar:

– “Vår Store ledare satt faktiskt på denna helt vanliga stol. Ni ser själva, det är en vanlig, enkel stol. Det är så vår Store ledare är, han kan sitta på en helt vanlig enkel stol. Han vill bara det koreanska folkets bästa. Och vår Store ledare satt länge på den här stolen. Mycket länge. Det råder fotoförbud på museet men vi kan givetvis inte låta bli att i smyg fotografera denna fantastiska stol.“

Dagarna rullar på. Där står vi och tittar på Anton som tittar på nordkoreaner som åker slalom. Och storslalom. Det blir inte mycket åkt för oss. Anton har ett par övningar som dom aldrig exponerats för och stämningen är tack vare detta relativt god. Men det är nåt som skaver. Ideligen pratar våra guider om Demonstrationstävlingen. Det är som ett mantra. Det är Demonstrationstävlingen hit och det är Demonstrationstävlingen dit. Det är, förstår vi till slut, Demonstrationstävlingen som ska vara själva crescendot på vår delegations besök i Nordkorea. Vi fattar ingenting.
Men när dagen är kommen får vi strikta instruktioner om hur vi ska uppträda. Det kommer nämligen regeringsrepresentanter på besök från Pyongyang och var det inte allvar förut så är det allvar nu. Det visar sig att vi, alla medlemmar i den svenska delegationen, inte ska hjälpa till med nån träning när den ultraviktiga Demonstrationstävlingen ska genomföras. Vi, den svenska delegationen, ska nämligen tävla mot Nordkoreas alpina elit då.

Mastodont-skärmen på cirka 15 gånger 20 meter nere vid dalstationen som i vanliga fall visar operaföreställningar och propagandafilmer, visar nu istället en undercover “turistinformatör” från Sweden som ska åka i slalombanan, storslalombanan och sen *trumvirvel* störtloppet.

Störtloppet. Jag har aldrig åkt en slalomtävling. Jag har aldrig åkt en storslalombana. Och jag har definitivt aldrig, aldrig någonsin funderat på att åka ett störtlopp. I en annan del av Korea hade jag förmodligen bara sagt “ursäkta mig, jag har alpina turskidor, saknar hjälm och kan tyvärr inte delta i er jättefina störtloppstävling”. Men så jobbar man inte i Nordkorea. Så jobbar man definitivt inte i Nordkorea.

Eftersom vi inte fick fotografera fritt under Demonstrationstävlingen när regeringsrepresentanter, inklusive idrottsministern var där, får ni istället föreställa er följande scen:

En spinkig gubbe i löst sittande skidställ (orange färg), alpina turskidor och rätt coola friåkningsstavar från Kang – hasandes nerför en störtloppsbacke. Filmad och visad i realtid på jättestor skärm. Ni vet det där högtalarekot man hör på Hahnenkammrennen i Kitzbühel. Först på koreanska, sen på engelska: And here comes mister Niclas Sjoeöugererenenen. An expert downhill coach and professional skier from Sweden… Sen dämpade lovikkavanteapplåder. Strax intill sitter regeringsrepresentanterna på ett vräkigt podium och funderar på om dom ska skicka den där hasande pajasen på arbetsläger eller bara begrava honom levande bakom arbetarbarackerna, precis utom hörhåll från lyxhotellet där den svenska delegationen bor.

Vi överlever dock denna dag också. Tilläggas bör att det även denna gång är Antons förtjänst i och med att han faktiskt visar var skåpet ska stå i alla tre disciplinerna.

Det är nu det lättar. Anspänningen släpper. Jag har låtsats vara skidtränare i snart en vecka. Visst har alla åkarna genomskådat detta men det är liksom inget man pratar om i Nordkorea. Man gör som man blir tillsagd. Ingen skulle komma på att påpeka att kejsaren är naken. Ingen skulle komma på tanken att göra bort någon så kapitalt. Ingen nordkorean skulle vara så oartig, så illvillig, så påflugen. Är man tillsagd att detta är en superduperexperttränare från Sverje (Sverige heter faktiskt just Sverje i Nordkorea) så ifrågasätter man inte det. Ska det åkas demotävling så åker man demotävling. Och tittar man på någon som låtsas åka störtlopp applåderar man artigt som om det var någon som åkte störtlopp.

Sista dagen på snö i Nordkorea lyckas vi faktiskt skaka av oss våra guider. Vi liksom råkar tappa bort alla tre. De åker inte skidor och kan därför inte hänga med oss när vi börjar utforska liftsystemet. Vi har mest hållit oss i träningsbacken som betjänas av en sittlift. Nu åker vi äggliften som går ända upp till toppen på drygt 1 300 meter. En fallhöjd, utan en massa transport på nästan 600 höjdmeter. Masik ryong ruvar förvånande nog på några fantastiska åk. Jag skulle säga kvalitetsmässigt någonstans mellan Vemdalen och Åre. Och vi är så gott som ensamma. De öppna backarna är perfekt, alltså perfekt, preparerade.

Vi slår oss i slang med några locals. Ri jobbar på skidorten och är den stiligaste skidkompis jag råkat ut för. Han åker i blå och rosarandig sidenslips. Med sig har han en kompis och dennes son som åker bräda, båda turister från Pyongyang. En skidlärare hänger också med. I och med att du som utländsk turist bara träffar dina av staten tilldelade guider så stöter man inte på några random koreaner när man turistar i detta land. Därför är det lite extra spännande att faktiskt spontant få beblanda sig med några utöver de officiella guiderna.

Givetvis är detta inga vanliga nordkoreaner. Det är ytterst få som har möjlighet att åka skidor i denna del av Korea. Landet räknar bara med cirka 5 000 potentiella inhemska skidåkare. Även om detta rör sig om en typ av elit, samhällets privilegierade, så är det något annat än våra officiella guider. En händelse, ett skeende som inte regisserats av det officiella Nordkorea. Det känns stort. Vi botaniserar bortom det uppkörda.

I Nordkorea åker man inte lössnö. Alltså på riktigt. Inte som i till exempel USA där offpiståkning eller åkning i avstängda backar liksom bara är rejält jätteförbjudet. I Nordkorea är det inte ens tänkbart, så det är inte heller riktigt förbjudet än. Det är som om det skulle vara förbjudet att åka snabbare än 260 kilometer i timmen i Gustavbacken i Sälen. Otänkbart liksom. Men vi tar med oss våra nyfunna vänner och åker puder en bit ifrån de pistade nedfarterna. Puder ända upp till fotknölarna faktiskt. Ingen av våra nordkoreanska skidpolare har tidigare åkt lössnö. Det visar sig att puderglädjen givetvis är universell. Våra nyvunna vänner åker med samma passion som vi i den orörda, avstängda backen som vi skråar över till. Ytterligare två nordkoreaner ansluter till vår grupp. Vi kör åk efter åk och avslutar på toppstugan där några nordkoreanska turister som absolut inte åker skidor sjunger karaoke så det skallrar i rutorna.

Vi tar ett par afterski-öl, och för ett ögonblick är det som att vara på vilken skidort som helst. Vi pustar ut, snackar skit, jämför åk, tycker musiken är lite för hög och beställer in en omgång till. Precis som man gör på vanliga skidorter. Det som skiljer är språket och att jag blir tillsagd av personalen att inte filma. Var man än kommer i Nordkorea blir man tillsagd att inte ta bilder på nordkoreaner. Frågar man om lov får man nästan aldrig ett ja. Det har till följd att vi till slut skjuter först och frågar sen. Det funkar ganska bra. Är man tillräckligt bossig så verkar nordkoreanerna tro att man har rätt att bestämma och eller ta bilder. Vi blir inte långvariga på afterskin. Och snart skiljs vi från våra koreanska skidkompisar.

Sista kvällen i Nordkorea skojar vi till det ganska ordentligt. Vi har lurat till oss en helkväll i Pyongyang. Våra guider hade planerat att vi skulle äta på vårt gigantiska hotell, en ganska dyster betongkloss sparsamt befolkad av enbart turister. Och som ni kanske förstått så ändrar man inte en plan hur som helst i Nordkorea. Ändå lyckas vi på något sätt krångla oss ur den ökenmåltiden och drar ut på stan. Guiderna är tydligt nervösa men ger vika för en busig impuls.

Men det blir till en början katastrof. De två restauranger, superturistiga, som vi först beger oss till är stängda. Och det betyder på något konstigt sätt att vår guide tappar ansiktet. Då förstår jag inte allvaret i situationen men när vi till slut kommer in på en asmysig restaurang med enbart locals ställer sig vår chefsguide lite avsides och gråter. Gråter på riktigt. Jag undrar hur det är fatt. Min första tanke är att någon närstående dött. Vår chefsguide bara skakar på huvudet och ber om ursäkt att han utsatt oss för denna ofattbara skam. Han ber om djupaste möjliga förståelse om att han inte på något sätt ville förstöra vår vistelse i Nordkorea på detta fruktansvärda sätt.

Det tar en stund innan vi reder ut detta Armageddon, detta Sodom och Gomorra, detta potpurri av katastrofer. Och denna jordens undergång vår guide beskriver är alltså det faktum att vi var tvungna att utstå två stängda restauranger innan vi äntligen fick nån plats att äta. Guiden är otröstlig åtminstone tre öl och två shots in i kvällen. Vi äter en fantastisk middag, den bästa på hela resan.

Vi grillar vår egen mat på en grill i bordet. Vi dricker även local sprit – soju – och brännvin med en orm i flaskan. Och dras med i oskicket att röka inomhus. Ingen av oss röker ju “egentligen” men stämningen liksom kräver det. Kanske gör vi det av solidaritet med vår förut så dystra guide som kedjeröker under måltiden. Nu är han gladare. Men blir med ens något stramare när han tar mig åt sidan. Det är upplagt för ett riktigt pinsamt fyllesamtal typ: jag gillar dig verkligen. Men det artar sig annorlunda. Guiden tittar mig relativt stadigt i ögonen och säger iskallt:

– “Mister Niclas. Vi vet att du är media.”

“Jag blir helt iskall. Är det därför han gråtit? Är det på grund av att han nu ska lämna över mig till militärpolisen som han grät?”

Jag tänker på mina barn. Jag tänker på min sexåriga dotter och hur hon brukar krypa upp i knät på mig på kvällen innan vi ska gå och borsta tänderna. Vi brukar småprata lite om ditt och datt och så brukar hon säga “Pappa, du är världens bästa pappa, pappa. Jag älskar dig pappa“. Och så tänker jag på en text jag läste när jag researchade jobbet om Nordkorea. Den handlade om två journalister som tog sig in i Korea utan tillstånd att göra reportage. Dom fick tolv år på arbetsläger. Om tolv år är min dotter 18.

Chefsguiden tar ett djupt andetag och jag försöker ruska av mig de negativa tankarna. Jag märker att han är lite sentimentalberusad.

Han fortsätter:

– “Please, mister Niclas, skriv något fint.”

Fakta Masik ryong i Nordkorea

Namnet betyder ungefär ”passet där hästarna får vila”. Äggliften tar dig från 780 upp till 1 360 meter över havet. Fallhöjden är alltså nästan 600 meter men man får ytterligare några fler meter ner till hotellet. Men den ihållande lutningen och ett varierat och bra skidberg gör att det känns betydligt större och bättre. Skidorten invigdes 2014. Säsongen varar från december till mars, lite beroende på väder och vind samt hur beslutsfattarna bestämmer. Kolla noga förhållandena innan du reser.

Hotellet har 120 rum och är efter öststandard mycket lyxigt men når kanske inte ända fram till västerländska lyxhotell. Här finns pool och bastu, masagerum, biljard, bar, restaurang, skridskois, lekpark på snö för barn.
Det finns nio nedfarter och fyra liftar (tre sittliftar, ett ägg plus ett åkband).

Skidor finns att hyra, liksom kläder och hjälm. Utrustningen har några år på nacken men är välvårdad. Man spolar alltid av skidorna med tryckluft efter att man åkt.

Sanktionerna

Lyxvaror, inklusive liftanläggningar får inte exporteras till Nordkorea. Vi stöter på en begagnad ägglift från Ischgl, den gamla Fimbabahn från 1976, som Fredrik faktiskt kände igen ifrån när den var till salu för många år sen. Den ser extremt välvårdad ut men det finns ingen nödstopp på någon av liftarna vi åker med. Svenska (Areco) snökanoner förser backarna med snö. Vi ser även ett par kanadensiska skotrar. Och så vidare. Förmodligen är dessa enligt FN förbjudna lyxartiklar inhandlade via bulvaner i Kina.

Myterna

I och med att Nordkorea är så slutet florerar ganska många illvilliga rykten och rena osanningar om landet. Många osanningar har sitt ursprung i Sydkorea och USA. Statstelevisionen påstås ha ropat ut att Kim Jong-Un har slagit 18 hole in one på en golfrunda, att han är världens bästa fotbollsspelare och annat trams. Propagandan i landet är visserligen emellanåt närmast skrattretande men det rättfärdigar ändå inte rena lögner som moteld. Nedanstående är några av de vanligaste alternativa fakta du stöter på:
I Nordkorea råder sån brist på mat att de äter gräs.
Stämmer inte. Våra magar klarar inte gräs. Därför äter inte en homo sapiens gräs, även om det råder svält, vilket det gjorde här under 1990-talet. Idag är läget bättre, men långt ifrån bra.

Statstelevisionen hävdar att Nordkorea vunnit fotbolls-VM.
Man har tillgång till TV med sportsändningar här så det är osannolikt att det skulle gå att lura, den mycket fotbollsintresserade, befolkningen på det sättet.

Det är lag på att man ska gråta när ledaren dör.
Om Jesus, påven, diktatorn på Kuba, Olof Palme, Khomeini, John Lennon eller Justin Bieber dör så kommer folk att gråta. Tänk er då en person som förkroppsligar alla dessa ikoner. Självklart gråter de flesta nordkoreanerna floder om deras ledare dör. Det behövs det ingen lag till.

Det finns bara si eller så många godkända frisyrer.
Skitsnack. Vi såg otaliga frisyrer.

Religion är förbjudet.
Nej. Det råder religionsfrihet, även om den officiella hållningen är sekulär. Det finns till och med kristna kyrkor i landet.

Gatorna är tomma i Nordkorea.
Felaktigt. Visst är det extremt lite bilar på vägarna på landet men i huvudstaden Pyongyang är rusningstrafiken ungefär som en söndagsmorgon i Stockholm.

Cannabis är legalt.
Detta förefaller vara ännu en amerikansk vandringssägen om Nordkorea. Det verkar istället som om alla droger, utom nikotin och alkohol, är strängt förbjudna.

Är du turist i Nordkorea är alla du möter statister i ett stort skådespel.
Detta faller på sin egen orimlighet. Det är numera så många turister i landet (200 000 per år) att det är helt omöjligt att regissera allt.

Tunnelbanan i Pyongyang är bara en kuliss för turisterna.
Ännu en amerikansk vandringssägen. Tunnelbanan är snygg och den är på riktigt.

Nordkorea öppnar ny skidort & deltar i Vinter-OS

(Nästan) på skidor i Nordkorea

På skidor i Nordkorea

---

Text: Niclas Sjögren • 2021-01-09
Artiklar • Masik ryong • Nordkorea