Förbjuden skidåkning i Nordkorea, del 2

Text Niclas Sjögren
Foto Felix Oppenheim & William Lascelles

Eftersom vi inte fick fotografera fritt under Demonstrationstävlingen när regeringsrepresentanter, inklusive idrottsministern var där, får ni istället föreställa er följande scen:

En spinkig gubbe i löst sittande skidställ (orange färg), alpina turskidor och rätt coola friåkningsstavar från Kang – hasandes nerför en störtloppsbacke. Filmad och visad i realtid på jättestor skärm. Ni vet det där högtalarekot man hör på Hahnenkammrennen i Kitzbühel. Först på koreanska, sen på engelska: And here comes mister Niclas Sjoeöugererenenen. An expert downhill coach and professional skier from Sweden… Sen dämpade lovikkavanteapplåder. Strax intill sitter regeringsrepresentanterna på ett vräkigt podium och funderar på om dom ska skicka den där hasande pajasen på arbetsläger eller bara begrava honom levande bakom arbetarbarackerna, precis utom hörhåll från lyxhotellet där den svenska delegationen bor.

Vi överlever dock denna dag också. Tilläggas bör att det även denna gång är Antons förtjänst i och med att han faktiskt visar var skåpet ska stå i alla tre disciplinerna.

Det är nu det lättar. Anspänningen släpper. Jag har låtsats vara skidtränare i snart en vecka. Visst har alla åkarna genomskådat detta men det är liksom inget man pratar om i Nordkorea. Man gör som man blir tillsagd. Ingen skulle komma på att påpeka att kejsaren är naken. Ingen skulle komma på tanken att göra bort någon så kapitalt. Ingen nordkorean skulle vara så oartig, så illvillig, så påflugen. Är man tillsagd att detta är en superduperexperttränare från Sverje (Sverige heter faktiskt just Sverje i Nordkorea) så ifrågasätter man inte det. Ska det åkas demotävling så åker man demotävling. Och tittar man på någon som låtsas åka störtlopp applåderar man artigt som om det var någon som åkte störtlopp.

Sista dagen på snö i Nordkorea lyckas vi faktiskt skaka av oss våra guider. Vi liksom råkar tappa bort alla tre. De åker inte skidor och kan därför inte hänga med oss när vi börjar utforska liftsystemet. Vi har mest hållit oss i träningsbacken som betjänas av en sittlift. Nu åker vi äggliften som går ända upp till toppen på drygt 1 300 meter. En fallhöjd, utan en massa transport på nästan 600 höjdmeter. Masik ryong ruvar förvånande nog på några fantastiska åk. Jag skulle säga kvalitetsmässigt någonstans mellan Vemdalen och Åre. Och vi är så gott som ensamma. De öppna backarna är perfekt, alltså perfekt, preparerade.

Vi slår oss i slang med några locals. Ri jobbar på skidorten och är den stiligaste skidkompis jag råkat ut för. Han åker i blå och rosarandig sidenslips. Med sig har han en kompis och dennes son som åker bräda, båda turister från Pyongyang. En skidlärare hänger också med. I och med att du som utländsk turist bara träffar dina av staten tilldelade guider så stöter man inte på några random koreaner när man turistar i detta land. Därför är det lite extra spännande att faktiskt spontant få beblanda sig med några utöver de officiella guiderna.

Givetvis är detta inga vanliga nordkoreaner. Det är ytterst få som har möjlighet att åka skidor i denna del av Korea. Landet räknar bara med cirka 5 000 potentiella inhemska skidåkare. Även om detta rör sig om en typ av elit, samhällets privilegierade, så är det något annat än våra officiella guider. En händelse, ett skeende som inte regisserats av det officiella Nordkorea. Det känns stort. Vi botaniserar bortom det uppkörda.

I Nordkorea åker man inte lössnö. Alltså på riktigt. Inte som i till exempel USA där offpiståkning eller åkning i avstängda backar liksom bara är rejält jätteförbjudet. I Nordkorea är det inte ens tänkbart, så det är inte heller riktigt förbjudet än. Det är som om det skulle vara förbjudet att åka snabbare än 260 kilometer i timmen i Gustavbacken i Sälen. Otänkbart liksom. Men vi tar med oss våra nyfunna vänner och åker puder en bit ifrån de pistade nedfarterna. Puder ända upp till fotknölarna faktiskt. Ingen av våra nordkoreanska skidpolare har tidigare åkt lössnö. Det visar sig att puderglädjen givetvis är universell. Våra nyvunna vänner åker med samma passion som vi i den orörda, avstängda backen som vi skråar över till. Ytterligare två nordkoreaner ansluter till vår grupp. Vi kör åk efter åk och avslutar på toppstugan där några nordkoreanska turister som absolut inte åker skidor sjunger karaoke så det skallrar i rutorna.

Vi tar ett par afterski-öl, och för ett ögonblick är det som att vara på vilken skidort som helst. Vi pustar ut, snackar skit, jämför åk, tycker musiken är lite för hög och beställer in en omgång till. Precis som man gör på vanliga skidorter. Det som skiljer är språket och att jag blir tillsagd av personalen att inte filma. Var man än kommer i Nordkorea blir man tillsagd att inte ta bilder på nordkoreaner. Frågar man om lov får man nästan aldrig ett ja. Det har till följd att vi till slut skjuter först och frågar sen. Det funkar ganska bra. Är man tillräckligt bossig så verkar nordkoreanerna tro att man har rätt att bestämma och eller ta bilder. Vi blir inte långvariga på afterskin. Och snart skiljs vi från våra koreanska skidkompisar.

Sista kvällen i Nordkorea skojar vi till det ganska ordentligt. Vi har lurat till oss en helkväll i Pyongyang. Våra guider hade planerat att vi skulle äta på vårt gigantiska hotell, en ganska dyster betongkloss sparsamt befolkad av enbart turister. Och som ni kanske förstått så ändrar man inte en plan hur som helst i Nordkorea. Ändå lyckas vi på något sätt krångla oss ur den ökenmåltiden och drar ut på stan. Guiderna är tydligt nervösa men ger vika för en busig impuls.

Men det blir till en början katastrof. De två restauranger, superturistiga, som vi först beger oss till är stängda. Och det betyder på något konstigt sätt att vår guide tappar ansiktet. Då förstår jag inte allvaret i situationen men när vi till slut kommer in på en asmysig restaurang med enbart locals ställer sig vår chefsguide lite avsides och gråter. Gråter på riktigt. Jag undrar hur det är fatt. Min första tanke är att någon närstående dött. Vår chefsguide bara skakar på huvudet och ber om ursäkt att han utsatt oss för denna ofattbara skam. Han ber om djupaste möjliga förståelse om att han inte på något sätt ville förstöra vår vistelse i Nordkorea på detta fruktansvärda sätt.

Det tar en stund innan vi reder ut detta Armageddon, detta Sodom och Gomorra, detta potpurri av katastrofer. Och denna jordens undergång vår guide beskriver är alltså det faktum att vi var tvungna att utstå två stängda restauranger innan vi äntligen fick nån plats att äta. Guiden är otröstlig åtminstone tre öl och två shots in i kvällen. Vi äter en fantastisk middag, den bästa på hela resan.

Vi grillar vår egen mat på en grill i bordet. Vi dricker även local sprit – soju – och brännvin med en orm i flaskan. Och dras med i oskicket att röka inomhus. Ingen av oss röker ju “egentligen” men stämningen liksom kräver det. Kanske gör vi det av solidaritet med vår förut så dystra guide som kedjeröker under måltiden. Nu är han gladare. Men blir med ens något stramare när han tar mig åt sidan. Det är upplagt för ett riktigt pinsamt fyllesamtal typ: jag gillar dig verkligen. Men det artar sig annorlunda. Guiden tittar mig relativt stadigt i ögonen och säger iskallt:

– “Mister Niclas. Vi vet att du är media.”

“Jag blir helt iskall. Är det därför han gråtit? Är det på grund av att han nu ska lämna över mig till militärpolisen som han grät?”

Jag tänker på mina barn. Jag tänker på min sexåriga dotter och hur hon brukar krypa upp i knät på mig på kvällen innan vi ska gå och borsta tänderna. Vi brukar småprata lite om ditt och datt och så brukar hon säga “Pappa, du är världens bästa pappa, pappa. Jag älskar dig pappa“. Och så tänker jag på en text jag läste när jag researchade jobbet om Nordkorea. Den handlade om två journalister som tog sig in i Korea utan tillstånd att göra reportage. Dom fick tolv år på arbetsläger. Om tolv år är min dotter 18.

Chefsguiden tar ett djupt andetag och jag försöker ruska av mig de negativa tankarna. Jag märker att han är lite sentimentalberusad.

Han fortsätter:

– “Please, mister Niclas, skriv något fint.”

Sanktionerna
Lyxvaror, inklusive liftanläggningar får inte exporteras till Nordkorea. Vi stöter på en begagnad ägglift från Ischgl, den gamla Fimbabahn från 1976, som Fredrik faktiskt kände igen ifrån när den var till salu för många år sen. Den ser extremt välvårdad ut men det finns ingen nödstopp på någon av liftarna vi åker med. Svenska (Areco) snökanoner förser backarna med snö. Vi ser även ett par kanadensiska skotrar. Och så vidare. Förmodligen är dessa enligt FN förbjudna lyxartiklar inhandlade via bulvaner i Kina.

Myterna
I och med att Nordkorea är så slutet florerar ganska många illvilliga rykten och rena osanningar om landet. Många osanningar har sitt ursprung i Sydkorea och USA. Statstelevisionen påstås ha ropat ut att Kim Jong-Un har slagit 18 hole in one på en golfrunda, att han är världens bästa fotbollsspelare och annat trams. Propagandan i landet är visserligen emellanåt närmast skrattretande men det rättfärdigar ändå inte rena lögner som moteld. Nedanstående är några av de vanligaste alternativa fakta du stöter på:
I Nordkorea råder sån brist på mat att de äter gräs.
Stämmer inte. Våra magar klarar inte gräs. Därför äter inte en homo sapiens gräs, även om det råder svält, vilket det gjorde här under 1990-talet. Idag är läget bättre, men långt ifrån bra.

Statstelevisionen hävdar att Nordkorea vunnit fotbolls-VM.
Man har tillgång till TV med sportsändningar här så det är osannolikt att det skulle gå att lura, den mycket fotbollsintresserade, befolkningen på det sättet.

Det är lag på att man ska gråta när ledaren dör.
Om Jesus, påven, diktatorn på Kuba, Olof Palme, Khomeini, John Lennon eller Justin Bieber dör så kommer folk att gråta. Tänk er då en person som förkroppsligar alla dessa ikoner. Självklart gråter de flesta nordkoreanerna floder om deras ledare dör. Det behövs det ingen lag till.

Det finns bara si eller så många godkända frisyrer.
Skitsnack. Vi såg otaliga frisyrer.

Religion är förbjudet.
Nej. Det råder religionsfrihet, även om den officiella hållningen är sekulär. Det finns till och med kristna kyrkor i landet.

Gatorna är tomma i Nordkorea.
Felaktigt. Visst är det extremt lite bilar på vägarna på landet men i huvudstaden Pyongyang är rusningstrafiken ungefär som en söndagsmorgon i Stockholm.

Cannabis är legalt.
Detta förefaller vara ännu en amerikansk vandringssägen om Nordkorea. Det verkar istället som om alla droger, utom nikotin och alkohol, är strängt förbjudna.

Är du turist i Nordkorea är alla du möter statister i ett stort skådespel.
Detta faller på sin egen orimlighet. Det är numera så många turister i landet (200 000 per år) att det är helt omöjligt att regissera allt.

Tunnelbanan i Pyongyang är bara en kuliss för turisterna.
Ännu en amerikansk vandringssägen. Tunnelbanan är snygg och den är på riktigt.