Debut i Alperna för nästa generation

Text Magnus Reithner
Illustration Sofia Ohlsén

Artikeln publicerades i februari-numret av Åka Skidor 2017. Bakom texten hittar vi Magnus Reithner och illustrationerna står Sofia Ohlsén för.

Han kommer ner för berget som om han ägde omgivningen. Han är barhuvad, bär pilotbrillor och har för dagen valt en helblå overall, ett val som för många skulle vara omöjligt att bära upp men som på den här herren känns helrätt.

Han rör sig graciöst ner för pisten. Snabba korta svängar. Armarna framför sig som om han bar en bricka, rak i ryggen, total kontroll och skidorna så tätt ihop att jag för ett ögonblick tror att han åker monoski. Men det gör han så klart inte. Han är bara en vanlig italienare med perfekt kammat hår och med en skidåkning som slipats till perfektion efter gissningsvis över 60 år i Alperna.

Upptagen med att stirra på overallmannen upptäcker jag för sent att minnet på telefonen är fullt. Jag tecknar åt motivet att vänta lite men han tolkar det som ett klartecken. Medan jag kämpar med att avgöra vilka filmer som kan offras tar han sats. Några stakningar och sedan full fart.

Storslalomsvängar i den folktomma pisten med endast bergen, himlen och jag som vittnen.

Stoppsladd så snön sprutar. Hängandes på stavarna vänder han sig upp mot mig:
– “Fick du med allt?” ropar han med lite ansträngd röst.
Jag tittar ned på telefonen.
– “Ingenting kom med.”
Han vänder örat mot mig som om han inte hörde vad jag sa. Sedan tittar han upp igen:
– “Inget?”
– “Minnet var fullt…”
– “Men pappaaaaa!!!”

Det är speciellt med barn. Man vill visa dem vägen men man vill ändå att de ska gå sin egen väg. Fast det där har ju så klart en gräns. Man vill inte att de ska gå för långt och vissa grejer vill man verkligen inte att de ska missa. Som Alperna till exempel. Det är en sån där grej som bara måste gå i arv.

Därför bokade jag en överraskningsresa och tänkte att det kunde vara starten på något bra. För har man fått köra ner för berg med 1 000 fallhöjdsmeter, fått gåshud av Aiguille du Midis skräckinjagande silhuett eller sett dagen gry i ett bergsmassiv med 4 000-meterstoppar, ja, då är man liksom fast.
Det är med det i bakhuvudet som jag pekar ut Mont Blanc.

Vi sitter i hyrbilen. Har precis passerat Sallanches och ska snart köra upp på mäktiga Viaduc des Egratz. Bortom några berg syns Mont Blancs snötäckta hjässa.

– “Fett.”
Va fan!? “Fett”? Det är ju Mont Blanc vi pratar om här och synen av Mont Blanc är värd mer än ett litet “fett”. Men det säger jag ju inte högt. Istället försöker jag sälja in det hela med hård fakta och berättar att det rör sig om Europas högsta berg. Att det är 4 808 eller kanske 4 810 meter högt, jag minns inte vilket. Över 4 800 meter är det i alla fall.

Fast det får mager effekt. Han tar pliktskyldigt en bild med mobilen men det blir liksom inte mer uppståndelse än så.

Samtidigt, vad kan man räkna med? Han är redan elva år och har växt upp i ett snöfattigt Stockholm. Han har bakåtvänd keps, drömmer om NHL och kryssar mellan sina sociala medier lika säkert som Danny MacAskill studsar runt på sitt bakhjul. Går det ens att få in ett stort skidintresse där? Går det att klämma in en kärlek till Alperna mellan PK Subbans Instagramflöde och redigeringen av det senaste tricket på skottrampen?

För någonstans är det ju det jag hoppas på. Att han ska få den där livslånga förälskelsen som jag själv bär på. Som drabbade mig tidigt. Som gör att jag alltid vill slänga mig på ett plan till Alperna och som många gånger fått mig att undra varför jag i 20-årsåldern inte tog steget fullt ut och blev kvar bland snö och Europas högsta berg. Nåväl, det blev bra i alla fall, på alla sätt, men tänk om…

Sedan händer något. Vi kommer ur den långa tunneln som ligger strax före Les Houches. Framför våra ögon reser sig nu Mont Blanc på allvar. Här är det mäktigt. Längs med bergssidorna ser vi glaciärerna på sin eviga vandring ner mot dalen och långt, långt där uppe spretar som vanligt Aiguille du Midi. Solens strålar förbereder sig sakta för att lämna Europas högsta punkt och inför detta stillsamma skådespel kan ingen stå oberörd. Inte heller Elis.

Jag ser att han ser vad jag ser. Vad miljoner människor före oss sett och tjusats av. Munnen är stängd och först säger han inget men i takt med att sinnesintrycken sköljer över honom så öppnas munnen.

– “Tänk att bo här”, säger han sakta. “Tänk att bo här hela tiden. Tänk att gå i skolan här och vakna till den här utsikten”.

Släng dig i väggen Sidney Crosby, du har inget mot Mont Blanc.

Vi har valt ort med omsorg. Väderprognoser kollades, Facebook scannades, folk kontaktades och en dag före avfärd började det klarna. Ett snöoväder hade parkerat över Aostadalen och producerat över en halvmeter snö men nu väntade vackert väder. Det fick bli Champoluc.

Det har nästan börjat skymma när vi börjar stigningen uppåt men på 1 200 meters höjd är det fortfarande tillräckligt ljust för att konstatera att den där halvmetern med snö måste ha hamnat någon annanstans i Aostadalen.

Jag går på ett tag om snöbristen i dalen men hejdar mig när jag märker att Elis är i en annan sinnesstämning. Han sitter och tittar ut genom rutan men det är inte snö han letar efter. Blicken är istället riktad mot husen i byarna som vi sveper förbi. Och upp mot bergen som reser sig upp över omgivningarna. Medan vi rör oss uppåt på smala, vindlande vägar längs branta stup så kommenterar han och frågar, drar egna slutsatser och testar om de stämmer. Varför flyttade folk så här högt upp i bergen? Är pisterna längre än i Kläppen? Bor de alltid här? Husen ser gamla ut, de måste ha bott folk här länge, va?

Det är förväntan, nyfikenhet och lite ängslan, allt på samma gång.

– “Vi måste komma ihåg att sätta GoPron på laddning när vi kommer till hotellet.“
Jag lovar att påminna.
– “Jag längtar till i morgon. När är vi framme?“

Champoluc är en avlång liten by utsträckt längs med en flod. Den ligger nästan längst in i en dalgång och de stadiga stenhusen med fönsterluckor i trä står på snirkliga led på en handfull gator. Bostadshus varvas med restauranger, hotell och butiker men trots att det mesta här kretsar kring turism är tempot lågt och stämningen avslappnad. Leende damer expedierar hjälpsamt i butikerna och på uteserveringarna vakar äldre espressosmuttande herrar med all tid i världen. Här är det ingen som verkar ha bråttom.

En gång i tiden utgjorde sannolikt den vackra kyrkan byns mittpunkt. Nuförtiden är det lilla som finns av livligt folkliv förflyttat längre upp längs Route Ramney till området vid Crestgondolens dalstation. Det är här turistbussarna dumpar sin last, det är här skiduthyrarna ligger på rad och det är här som de flesta tar ett glas efter dagens åkning. Väntar du på afterski med vild pjäxdans väntar du dock förgäves.

Skidåkningen i Monterosa Ski, där Champoluc ingår, kan dock bli hur ösig eller hårig som helst. Det är helt upp till dig. Åkningen är uppdelad på tre dalar (Gressoney och Alagna heter de två andra) och ett väl utbyggt liftsystem gör att man lätt kan ta sig från den ena änden i systemet till den andra. Det tar lite tid men åkningen är bra utan alltför många onödiga transporter.
Offpiståkningen erbjuder oräkneliga möjligheter och varje år vallfärdar horder av friåkare till de här delarna av Aostadalen. Området är stort och med rätt guide går det att hitta bra snö flera dagar efter ett snöfall. Men vi är inte här för offpisten. Vi ska smiska pist.

I gondolerna upp på berget är Elis tyst medan jag krånglar med pistkartan. Jag pekar hur vi kan åka. Han lyssnar med ett halvt öra. Det märks att han är spänd. Omgivningen är magnifik och så där dramatiskt vacker som den bara kan bli när snö, skog och taggiga berg får fritt spelrum. Elis ögon är fästa på pisterna. Under oss breder två långa röda pister ut sig, brantare och längre än några han någonsin sett men vi bestämmer oss för att ta tjuren vid hornen direkt. Det är strålande sol och perfekta snöförhållanden men nästan inte en jäkel där. Kanske fortsätter de flesta längre in i systemet men vi tänker inte forska vidare i det, nu är det bara att dra på.

Några hundra fallhöjdsmeter senare bromsar vi in och hämtar andan. Ett leende säger allt och vi bestämmer oss för ett varv till men den här gången är Elis inte tyst i gondolen upp. Han berömmer skidorna han hyrt, tydligen var de bra vallade. Han pekar ut nya ställen att åka på och får syn på några hopp. Allt är plötsligt möjligt, allt är inom räckhåll.

– “Mamma hade rätt.”
– “Om vaddå?”
– “Om pisterna! De är mycket längre här. Det är fett coolt att de har gjort så att man kan åka skidor i de här bergen.”

Så är vi nästan högst upp. Efter att ha smattrat runt kors och tvärs i systemet står vi slutligen inför vad som måste räknas som kronjuvelerna i Monterosas skattkammare av röda och svarta pister. Från Salatipasset på 2 971 meters höjd kastar sig den svarta pisten Olen rakt ner mot Alagna. Direkt efter den följer pisten med samma namn som orten och sammanlagt får man ihop en fallhöjd som är både ofattbar, hemsk och alldeles underbar.

Av Elis inledande tvekan finns inget kvar. Han tar för sig som en tysk vid en all inclusive-buffé och jag följer hans exempel. Det är märkligt folktomt och det enda som begränsar är de egna krafterna. Här kan vi göra vad vi vill så länge vi orkar och det är fantastiskt. Ett tag är jag faktiskt på väg att skrika rakt ut men jag törs inte riktigt. Ingen har väl tjoat av glädje i en pist sedan 80-talet? Om ens då.

Sjuttonhundra fallhöjdsmeter senare har vi åter fast mark under pjäxorna. Ett kyrktorn sticker upp bland taken och en gammal gumma sitter på en balkong och syr i det vackra vårvädret medan snön droppar från taken. Hon ser ut att vara runt 80 men kunde lika gärna ha suttit där i över hundra år. Så pittoreskt är det i Alagna.
Elis är inte pittoresk, i den mån en människa kan vara det. Åket har skurit ner hans blodsocker till farligt låga nivåer och han är sur och vresig. Han får en läsk och en Snickers. I gondolen på väg upp igen tinar han upp.

– “Det blir bara roligare och roligare här”, säger han.

Det är en speciell känsla att veta att man lugnt kan sitta kvar när pistpolisen kliver in genom stugdörren och med barsk röst uppmanar alla som inte ska övernatta på rifugion att omedelbart bege sig ner från berget. Eric Ginadico har inte behövt följa pistpolisens uppmaning sedan 2014. Det var då han köpte Rifugio Belvedere ovanför Champoluc och det beslutet har han inte ångrat en sekund.

Här uppe, på 2 400 meters höjd, bygger han vidare på sin föregångare Giacomo Devotos arv. Naturliga material och råvaror i harmoni med naturen ingår i konceptet och ur det framträder en låg stenbyggnad med träbalkar i taket, eldstad i sten och vackert skiffertak. Musiken är fantastisk, maten ännu bättre och stämningen både hemtrevlig och gästvänlig.

När pistmaskinernas pipande helt försvinner är allt som återstår en skogsduvas kuttrande och rök som ljudlöst strömmar ur skorstenen. Den tystnad som inträder när berget tömts på folk och närmaste civilisation befinner sig 1 000 meter längre ner, är lika behaglig som kallt vatten när man är riktigt törstig. Balsam för öronen kanske man kan säga, jag vet inte. Skönt är det oavsett.

En del känslor är svåra att sätta ord på och ännu mer kanske det är så när man är elva år. Men när vi står och tittar på panoramat över Monterosamassivet, ser hur bergen förvandlas till mörka silhuetter  och hur stjärnorna tänds en efter en på himlen så förstår jag ändå att det Elis upplever gör starkare intryck än en friluftsdag i Gömmarens naturreservat i Huddinge.

– “Man skulle ju lätt kunna bo här och ha ett hotell. Eller i alla fall göra en säsong här.”

Insikten om tronskiftet kommer i Sarezza-Contenery-pisten. Det är ingen märkvärdig pist men vi har legat och loopat den ett bra tag eftersom vare sig pisten eller den tillhörande liften drar till sig särskilt mycket folk. Förutom då italienaren i stålgrått hår och helblå overall. Men nu har även han försvunnit ur synhåll, mobilen är rensad och vi gör ett nytt försök att filma.

Det har hänt mycket på bara några dagar. Elis  åker självsäkert och litar på stålkanterna. Han lutar sig ner så mycket han bara kan i svängarna och drar förbi så nära mig att jag lite gubbigt hinner tänka att han kanske körde lite väl på marginalen.

Han rör sig med en smidighet som jag bara kan drömma om numera. Än så länge är jag snabbare och har bättre teknik men det är uppenbart att vi är på väg åt olika håll på utvecklingskurvan. Till slut kommer vi obönhörligen att mötas längs med vägen och redan nu kan jag se vem som kommer att gå segrande ur det mötet.

Det är med viss sorg jag inser det, att mina dagar är räknade. Inte för att jag är på väg att bli omsprungen av någon annan, jag har aldrig brytt mig om sådant, utan för att mina egna dagar är just räknade. Och även om det är långt dit kan det kännas lite sorgligt.

Men så går det uppför mig att jag ändå har gjort det bästa av situationen, jag har fört ett arv vidare. För det tror jag faktiskt att jag har gjort. Jag kan nämligen inte tolka Elis ord som han yttrade när vi satt i liften den andra dagen på något annat sätt:

– “Jag vill åka sjukt mycket skidor i fortsättningen. Hur mycket tjänar man som friåkarproffs?”