Ishockeyproffset som blev bergsguide
Granath coilar rep på toppen av Titlis. Foto: Mattias Fredriksson

Ishockeyproffset som blev bergsguide

När Tobias Granath växte upp hade han två drömmar, att bli ishockeyproffs och att bli bergsguide. Idag har han uppfyllt bägge två. Åka Skidor åkte till Engelberg för att träffa Sveriges mest ambitiösa bergsguide.

Text & Foto Mattias Fredriksson

Artikeln publicerades i december-numret av Åka Skidor 2017. Bakom både text och bilder hittar vi Åka Skidors ständige medarbetare Mattias Fredriksson.

Foto: Mattias Fredriksson

Det är skollov i Schweiz och hemma hos familjen Granath i schweiziska Engelberg är det fullt stök i hallen denna tisdagsmorgon i början av februari. Fyra ungar ska lämnas på skidskolan innan Tobias ska möta upp sina gäster vid liften. Överallt ligger handskar, mössor, pjäxor, goggles, hjälmar och skidkläder huller om buller.


– Det blir ofta lite kaos på morgonen, men alla gillar att åka skidor så det underlättar, säger Tobias på sin släpiga stockholmska.

En stund senare är alla skidprylar hittade och barnen sitter i familjens Passat på väg till liften. Efter en trög försäsong har vintern äntligen kommit till Alperna på allvar så snövallarna längs gatorna i Engelberg är rejäla och trädgrenarna slokar under all snö. Tobias parkerar nära gondolen nedanför Titlis och alla barn slussas iväg till sina skidskolor innan Tobias möter upp med sin gäst för dagen, en fransman på kort besök som vill utforska Engelberg med guide.  


"Så fort vi flyttade hit kontaktade guidebyrån mig och hälsade välkommen till byn"

37-årige Tobias Granath är en av Sveriges hårdast arbetande bergsguider och har bott med familjen i Engelberg sedan 2014. Efter att ha haft Chamonix som bas under många år flyttade familjen Granath till jämtländska Edsåsdalen, några mil från Åre, under ett par år. Det var mest för att barnen skulle få gå i svensk skola och inte tappa språket, men familjen saknade Alperna så när Tobias var klar med sin bergsguideutbildning bestämde de sig för att styra flyttlasset söderut igen. Att det blev just Engelberg var egentligen en slump, då Tobias fru Malin fick ett intressant jobb på ett av byns hotell.

– Så fort vi flyttade hit kontaktade guidebyrån mig och hälsade välkommen till byn. De erbjöd mig att vara med i byrån som ende icke-schweizare. Det välkomnandet är ganska unikt, inte minst i Schweiz.
 
Just idag guidar han en ny gäst på Titlis och Tobias entusiasm lyser igenom, trots skitvädret. Det är blåsigt, kallt och halvmulet, men snön är fin och Tobias tar sin gäst på ett par klassiska offpiståk uppe på glaciären för att komma igång. Det är knädjupt puder och knappt något folk.
Vi åker Gaff, längst åt skidåkarens höger på glaciären och i skydd av den stora klippväggen rakt under Rotairkabinen. En perfekt uppvärmning och ett bra sätt för Tobias att kunna känna av vilken nivå hans nya gäst är på.

Hela ligan Granath på väg till skidskolan. Foto: Mattias Fredriksson

När Tobias var 15 år såg han en dokumentärfilm på SVT från Chamonix som handlade om de legendariska guiderna Jerome Ruby, Jean Marc Bovin och Dede Rehm.

–  Jag blev helt fascinerad av bergen och åkningen, det var så häftigt. Jag har alltid varit bergtagen, det blev jag redan när jag var liten och familjen drog till fjällen på semester, men den där filmen fick mig att haja till.

Fyra år senare åkte han till Alperna på skidsemester för första gången. Det blev inte St Anton eller Val d'Isére, utan tack vare den där dokumentärfilmen styrdes kosan mot Chamonix.

– De bergen hade redan då naglat sig fast i minnet så att det blev Chamonix var helt naturligt.

Förutom filmen influerades Tobias av ett Chamonixreportage i Åka Skidor, signerat Niclas Sjögren. Där fanns tips om alla kända offpiståk och Tobias lusläste artikeln så att han visste exakt var åken fanns och alla instruktioner om dem.  

Så fort jag kom ner betade jag av dem, ett efter ett. Jag började med Pas de Chèvre i 40 centimeter nysnö och ingen lavinutrustning. Helt jävla galet. Samma dag körde jag Colouir Phillipe, Chapeau och Glacier Rognon. Jag var så peppad på allt, det enda jag hade missat var tipsen om lavinutrustning och att anlita bergsguide. Det var nästan ett under att jag överlevde den där veckan, säger Tobias och skakar på huvudet.

En dag såg Tobias en affisch om en lokal ishockeymatch. Chamonix HC var ett av de bättre hockeylagen i Frankrike på den tiden och nu var det derby mot St Gervais. Tobias var själv hockeyspelare och lirade med Djurgårdens juniorer, det var träning fem dagar i veckan och full elitsatsning.

– Jag minns mycket väl hur jag sa till min kompis att "En dag ska jag ska spela i det här laget!" när vi satt där på läktaren. Jag bestämde mig direkt. Kombinationen av bergen, skidåkningen och att kunna fortsätta med ishockeyn var klockren.

Året därpå spenderade Tobias sin första säsong som skibum i Chamonix och redan den allra första dagen körde han flera klassiska åk på Aiguille du Midi. Hans skidpepp var lika starkt som innan och han ville inte ödsla någon tid på att mjuka upp benen på Brévent eller Flégère.

Den här gången hade han med sin hockeyutrustning till Chamonix. Tanken var att kanske få vara med och träna lite med Chamonix HC och få in en fot. Men det blev inte riktigt som han hade tänkt sig även om han fick vara med på ett par träningar. De följande åren fortsatte Tobias återvända till Chamonix i mars när hockeysäsongen hemma i Sverige var över.

Passionen för skidåkning är Tobias drivkraft. Foto: Mattias Fredriksson

Precis efter millennieskiftet spelade han i Allsvenskan med Vallentuna men efter ett års uppehåll för lumpen som fallskärmsjägare blev han lite less på hockeyn. Samtidigt insåg han att det bästa sättet att kunna bo i Chamonix var om han spelade hockey där nere. Han gjorde ännu en satsning för att få en plats i laget, vilket inte var så lätt eftersom de redan hade flera svenskar i truppen och många duktiga spelare överlag. En riktigt bra try-out sommaren 2004 gjorde att han ändå blev erbjuden ett kontrakt och pojkdrömmen att bli hockeyproffs gick i uppfyllelse.

– Bergsguiderna i Chamonix brukade hänga på matcherna så snart lärde jag känna Jerome Ruby och lite andra guider.

Genom att vara kompis med guiderna kom han in i samhället på ett naturligt sätt och blev snabbt accepterad av lokalbefolkningen. Han umgicks mer med fransmän än svenskligan i Chamonix, vilket definitivt hjälpte.

– På något märkligt vis blev det som om guiderna där nere såg upp till mig lite grann, en duktig import i det lokala hockeylaget som de gillade att följa. Egentligen var det ju tvärtom, ända sedan jag såg den där filmen många år tidigare hade jag haft flera av dem som mina förebilder.

"Jag är stolt över min hockeykarriär, 
den var på en mycket högre nivå 
än min skidkarriär."

Det låter glamoröst, att spela ishockey i Chamonix, vara bundis med de lokala guiderna och åka skidor på fritiden. Men på den här tiden spelade Frankrike A-VM och OS och många av Tobias klubbkompisar hade erfarenhet på landslagsnivå, det var definitivt ingen semester och något mycket mer än bara en kul grej. På slutet var han assisterande lagkapten och en nyckelspelare i laget.

– Jag är stolt över min hockeykarriär, den var på en mycket högre nivå än min skidkarriär och också vad som i förlängningen gjorde att jag kunde stanna kvar i Chamonix. Jag höll på med ishockey seriöst tills jag var 29 år gammal men det var egentligen först de sista tre åren när jag spelade för Chamonix som jag kände att min identitet var som ishockeyspelare.

Numera inskränker sig Tobias besök på isen till skridskoåkning med barnen och de få dagar han råkar åka skidor på en isfläck mellan puderåken.

Parallellt med hockeykarriären utvecklades Tobias som skidåkare och åkte allt brantare åk i Chamonixdalen.

Tobias med sin gäst Jean-Luc Engelin i kortrep nära toppen av Titlis (3 238 meter). Foto: Mattias Fredriksson

Våren 2006 körde han Gervasutti Colouir på Mont Blanc du Tacul, ett klassiskt extremåk som körs väldigt sällan, max en handfull gånger per vinter. Den exponerade rännan är närmare 900 fallhöjdsmeter och i snitt 55 grader. Det är ett åk där ett fall med största sannolikhet slutar med döden. Tobias klättrade upp i rännan med stegjärn och isyxor, trots att kompisar avrådde honom från det. Han kände sig tvungen för att kunna avgöra hur förhållandena var och ta rätt beslut.

– Det fanns en otrolig attraktionskraft i det där åket. Gervasutti var med i den där SVT-dokumentären och jag hade haft det i tanken sedan jag kom till Chamonix första gången. När jag klarade av det kände jag att "jag kan göra det här på riktigt".

Efter den milstolpen började han bocka av allt fler klassiska brantåk i Chamonixdalen. Den närmsta tiden körde han bland annat Whyper Colour på Aiguielle Verte och Mallory på Aiguelle du Midi, också det klassiska, branta åk utan minsta utrymme för misstag.

– Tanken på att bli bergsguide hade jag haft långt innan det här, men när jag började göra lite mer ordentliga turer började jag skriva upp dem i en loggbok för att så småningom kunna söka in till bergsguideutbildningen. Jag insåg att det kunde bli ett yrke att vara i bergen.

"De senaste åren har det blivit mer tydligt 
att det händer olyckor runt om en."


Efter ett par puderåk på glaciären föreslår Tobias en liten tur upp till toppen av Titlis för att visa sin franske gäst en annan sida av Engelberg. Det blåser på ordentligt och stighudarna fladdrar i vinden när vi smetar på dem. Strax före toppen stannar vi till och sätter på oss stegjärn, fäster skidorna på ryggsäcken och tar fram isyxan.

Den nästan renblåsta toppen är brant och lätt exponerad men Tobias inger ett lugn vilket gör både den franske gästen och mig själv mindre bekymrade. Just lugnet som Tobias besitter gör honom till en bra bergsguide. Hans påtagliga passion att lära sina gäster att ha en säker och njutbar upplevelse i bergen är också något jag noterar.

– Jag har åkt skidor och vistats i berg med många bergsguider genom mitt yrke, men det är sällan jag har träffat någon som är så vass skidåkare som Tobias. De flesta guider tar sig ner var som helst utan problem, men det är få som får höga stilpoäng, det är liksom inte så viktigt, men Tobias åker lika bra och snyggt som många professionella friåkare. Ibland slår han dem på fingrarna.

Tobias Granath under en dag utan gäster, på väg ner i Galtiberg, ett av Engelbergs klassiska offpiståk. Foto: Mattias Fredriksson

Runt 2009 var Tobias Granath på toppen av sin skidkarriär. Han hade betat av många av Chamonixdalens brantåk, ofta tillsammans med vännen Andreas Fransson som han åkte med nästan varje dag under senvintern då ishockeysäsongen var slut. 2009 var även den sista säsongen han spelade ishockey.

– När jag slutade med hockeyn, lämnade Chamonix och flyttade tillbaka till Sverige så var det nästan en lättnad. Det var bra att lugna ner sig lite grand och det kändes skönt att byta fokus. Så här i efterhand känns det nästan som att jag lämnade ett slagfält. I Chamonix blir det lätt en press och en hets att köra de där extrema åken. Det är en ganska påfrestande miljö.

– Det handlar egentligen inte om att sluta åka brant, men man måste inte hålla på med det dagligen. Det är fortfarande riktigt roligt någon gång ibland men att slippa ticka av åk och tävla med mig själv och andra känns väldigt skönt.

Vintern efter åkte Tobias ner till Chamonix för att spendera en månad där. Han behövde i första hand träna på isklättring för guideutbildningens skull. Då hamnade han i en lavin. När han låg under snön tänkte han på dottern Ella, som då bara var något år gammal.

– De senaste åren har det blivit mer tydligt att det händer olyckor runt om en. Det är så nära och det känns som om det kan hända vilken dag som helst. Det är inte bara våghalsiga personer och på grund av dumma, uppenbara misstag, det händer också duktiga, kompetenta människor. Vi gör många "felet" att vara i bergen, varför ska jag då medvetet och med flit öka risken att inte göra det så säkert som möjligt? Det är så jag har börjat tänka på senare år. Många skidåkare har inte sett döden nära nog, de inser inte hur livet kan ändras på bara ett par sekunder. Om de visste det skulle de garanterat fatta andra beslut ibland.

Många tänker nog att bergsguideyrket verkar vara ett riktigt drömjobb, man åker orört puder varje dag och blir bjuden på lyxiga luncher av nöjda gäster. Verkligheten är (oftast) en annan. Visst, det är ett drömjobb på många sätt men det är också ett stundtals farligt säsongsarbete med otroligt mycket ansvar och en osäker ekonomi.

Att se människor utvecklas i bergen och att möta intressanta karaktärer är kärnan i guidejobbet anser Granath. Foto: Mattias Fredriksson

Tobias blev klar aspirantguide 2013 och har jobbat tre år som fullt utbildad UIAGM-guide. Han guidar ungefär 100 dagar varje vinter och 70–80 dagar under sommarhalvåret. Lägg sedan till planering, rekognosering, resor, efterarbete, service på utrustning och träning. Det blir inte så många dagar i tv-soffan med andra ord. Särskilt med familj och fyra barn hemma.

– Egentligen är det nästan omöjligt att ha familj och få en relation att fungera normalt då man jobbar som bergsguide. Det är ofta långa dagar på berget, mycket resande och ett ganska krävande yrke rent fysiskt. Vilken partner accepterar egentligen en sådan livsstil?

"På många vis är det världens bästa jobb. 
Det är lite som att 
vara konstnär."


– Om det kommer in fett med cash så kanske det är annorlunda, men det är inte en guldgruva att vara bergsguide. Man har ingen fast lön, man kan skada sig när som helst och familjen räknar med din inkomst, fortsätter han och påpekar att utan stödet från hans fru Malin hade han aldrig kunnat köra på som han gör.

Självklart finns också många positiva saker med att vara bergsguide och Tobias är inte sen att lyfta fram dem.

– På många vis är det världens bästa jobb. Det är lite som att vara konstnär, tror jag. Det är ett kall. Och om man gillar att vara i bergen så är det ett fantastiskt yrke, trots riskerna.  

– Det är också stimulerande och utvecklande att träffa så många olika människor och lära dem att utvecklas i bergen. Det är kärnan med guidejobbet, att du möter olika och intressanta karaktärer. Du kan inte vara en bra guide om du inte är intresserad av människor och gillar att träffa nya personer. Du måste kunna hantera olika personligheter. Alla är intressanta och det gäller att ta fram det bästa ur varje individ. Jag gillar utveckling, både för mig själv och gästerna. Därför blir det ofta lätt för mig att sälja in ett upplägg för gästerna som förbereder dem för ett större projekt längre fram, längre turer eller brantare åk.  

De ostadiga vintrarna som varit i Alperna de senaste åren har fått Tobias att tänka lite annorlunda och han försöker förbereda sina gäster på att vara mer flexibla när de kommer ner till Engelberg eller andra ställen i Alperna.

– Jag säljer inte pudersnö, utan bergsupplevelser. Det är alltid schysst att vara i bergen, frågan om förhållanden är bara en an-passning till vad som går att göra i bergen för stunden.

Men just idag står trots allt puder på menyn. Tobias guidar oss till en ränna i vänsterkanten på det gigantiska åket Laub, ett av Engelbergs och världens mest mytomspunna offpiståk. Det är upplevelser som det här som han, och vi, lever för.

– Jag ser inte ett slut framför mig, jag vill guida tills jag är gammal gubbe, avslutar Tobias med ett leende.

Foto: Mattias Fredriksson

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!