Högt och alpint med Christina Lusti

Artikeln publicerades i mars-numret av Åka Skidor 2018. Bakom texten hittar vi Leslie Anthony och bilderna står Mattias Fredrikssonför.

Text Leslie Anthony
Foto Mattias Fredriksson

En snabb blick på Christina Lustenbergers – eller Lusti som hon kallas – Instagram räcker för att veta vad hon handlar om. En veritabel katalog av bergstoppar, klippväggar, is och snö som formar naturen i västra Kanada. Det är en visuell parad som ger ett intryck av en person 
i ständig rörelse, vilket stämmer även i verkligheten. Lusti är så energisk som klättrare och skidåkare att det är smått utmattande bara att följa hennes förehavanden via sociala medier, även om många hellre skulle vilja kalla det för inspirerande.

– Hon är en av de bästa, unga guiderna i branschen, säger Lars Anderson. Lustis mentor och certifierad UIAGM-bergsguide, 
som driver Whitecap Alpine Adventures.

– Och när det kommer till skidalpinism är hennes fysiska 
förmåga så otroligt hög att hon har en massa extra tankekraft över att ägna åt saker som att hitta den bästa vägen upp, linjeval ner och att bedöma snöförhållandena. Hennes komfort i bergen är verkligen anmärkningsvärd.

Den komforten går tillbaka till vaggan.

Född och uppväxt i Invermere i bergstrakterna i British Columbia i Kanada fick Christina passionen injicerad av sina föräldrar.

Redan vid två års ålder gjorde hon debut i Panorama, den lokala skidanläggningen. Hennes pappa Peter, en schweizisk immigrant, drev en skidbutik där – passande nog kallad Lusti’s.

Med tiden började hon tävla i alpint och började snart visa framfötterna rejält. Hon gick vidare till att tävla i det kanadensiska landslaget och radade upp några topp-10-placeringar i världscupen och representerade Kanada i storslalom i vinter-OS i Turin 2006.

Även om alpin racing var hennes liv fram tills 24 års ålder, kände Christina att skidåkningen hade mer att erbjuda för henne. Så efter ett decennium av portsmiskande på den högsta nivån och fem knä-operationer hade hon motivation nog för förändring. Beslutet att pensionera sig från det alpina landslaget var inget enkelt val, men i slutändan styrde det henne i riktning mot hennes verkliga passion, skidalpinism. Fokusskiftet förvånade inte någon i Lustis omgivning, att gå uppför berget hemma vid Panorama hade alltid varit en del av hennes inofficiella träning som alpinåkare, och hon släpade alltid med sig topptursskidor när hon reste på tävlingar.

Efter ett tips från en vän började hon på en skidguidesutbildning på universitetet i Kamloops, och följde upp det med att ge sig på två år av träning i backcountryn på flera olika kontinenter på egen hand. Sedan dess har hon lite i det tysta blivit en av Nordamerikas mest välmeriterade skidalpinister, med en mängd imponerande klättringar och skidåk på sin meritlista. Vilken inkluderar en solonedkörning 2011 utför en korridor på den södra sidan av det 3 345 meter höga Mt. Adamant – en historisk bedrift som gav eko både bland andra alpinister men även från en serie av sponsorer. Numera arbetar hon som assistentguide för CMH Heliskiing och Whitecap Alpine.

Lusti har en vana att varken stanna uppe sent på kvällarna eller att sova länge på morgnarna. Hon bär med sig disciplinen från sina år i racingvärlden och på resor är hon alltid uppe tidigt för att kolla vädret, snörapporter, göra kaffe och laga frukost till resten av gänget. Hon spårar uppför, drar skämt, löser problem och peppar alla i sin närhet. De flesta vinterdagar hemma i Revelstoke innebär att möta upp med hennes skidpolare klockan sex på morgonen på ett kaffehak för en tidig start uppe vid Rogers Pass, eller något annat projekt. Hela hennes långa och vältränade varelse utstrålar erfarenhet, balans, självförtroende och styrka – påeldad av den sociala energin från en community där hon tveklöst, om än motvilligt, är centralfiguren.

“Min kärlek för bergen har gett mig ett liv av möjligheter och otroliga upplevelser. Jag känner mig verkligen välsignad att få leva ett äventyrligt liv tillsammans med fantastiska vänner, genom skidåkningen. Jag hoppas att jag kan fortsätta att göra detsamma så länge jag lever. Det enda jag ville som ung tjej var att tävla i alpint. Men så fort den drömmen blev till den här superstrikta livsstilen fanns det liksom inte så mycket frihet kvar att utforska något annat. Jag var definitivt annorlunda jämfört med mina lagkompisar, jag försökte hela tiden pusha gränserna gentemot mina coacher och vara en rebell. Jag gillade verkligen att rejsa, men jag gillade inte inomhusträningen speciellt mycket.

Träning på torra land var aldrig lika intressant som tid på snö för min del, så jag såg inte backcountryn som att jag skippade träning. Snarare så att för att mixa upp min träning – eller som ett komplement – så gillade jag att gå uppför berg.

Jag drog mitt första korsband när jag var 16, och mitt femte när jag var 25. Varje rehab tog drygt ett år så jag började känna att jag missade en massa andra upplevelser. Jag ville fortsätta att åka skidor resten av mitt liv, inte tävla portar i två år till och fortsätta att gå sönder. Där alpin racing krävde tid i gymmet, var den bästa träningen för skidalpinism att hålla på med skidalpinism, och lämnade tid över för ett socialt liv vid sidan av.

Om folk tycker det verkar som att jag är upptagen hela tiden så … är det för att jag är det. Mitt schema är fullspäckat med guidning, sponsoruppdrag, filmjobb, och viktigast av allt, åkning på egen hand. Men det beror helt och hållet på mig själv, och jag gillar att ha det så här för att jag älskar att åka skidor. Faktumet att jag kan komplettera mitt jobb med personliga mål har enbart hjälpt mig på lång sikt.

Min guideutbildning har hjälpt mig att röra mig i bergen med självförtroende. Men guidandet har också varit en lektion i ödmjukhet och har gett mig så mycket respekt för personer som utövar guideyrket. Att guida drar ner tempot och låter mig fokusera på olika saker i att vara ute i bergen – medan att vara ute med mina vänner eller filma låter mig pusha mig själv utforska ny och utmanande terräng. Bägge sakerna kan vara väldigt belönande.”

“Min fästman Mike hävdade en gång att jag alltid jobbar hårdare än de kompisar som jag är ute med, och de orden fastnade. Men när du är ute på stora grejer så är det viktigt att alltid försöka jobba hårdare än varandra. Inte för att det är en tävling utan för att det hjälper att hela tiden vara ett steg före dina partners, för deras skull.

Det börjar redan i campet med att koka vatten, skotta snö, förbereda måltider, eller att vara klar fem minuter tidigare än planerat så att dina kompisar inte ska behöva vänta ute i kylan i onödan. Stora projekt kräver en massa hårt arbete och om alla bidrar till det, så räcker det en lång väg.

Soloåket utför den södra couloiren av Mt. Adamant 2011 var en ganska seriös grej, jag är inte helt säker på vad som varit min största bedrift sedan dess. Men förra våren hade jag möjligheten att åka tillbaka till Admantom-rådet. Vädret och förhållandena gjorde att vi fick ändra våra planer flera gånger.

Men efter en hel del väntan och bra rekognoscering kunde vi pricka av ett förstaåk utför Black Friar, en linje som varit på min radar ända sedan den där trippen 2011. Så det kändes bra jäkla skönt att åka det.

Jag har hört en del folk säga att trots allt jag lyckats med så här långt, så har jag inte nått upp till min fulla potential ännu. Det är intressant eftersom även om jag gillar att pusha mig själv hela vintrarna undrar jag om det är hållbart i längden att göra det.

Jag försöker ta varje vinter som den kommer, och se hur den utvecklar sig. Att läsa av förhållandena är nyckeln till framgång. En stor del av mina vintrar går åt till att träna och att åka skidor. Alltså att träna och vara redo för de där dagarna då allt stämmer; snöförhållandena, vädret, partners, inspiration och så vidare.

Folk undrar ofta om jag fortfarande är fokuserad på att pusha den kvinnliga sidan av skidalpinism, och hur utvecklingen har varit på den fronten. Typ om jag känner mig som en ensam kvinna inom ett mansdominerat område, eller om saker har blivit mer jämställda. Jag tror att det viktigaste för mig nuförtiden är att vara en stark person där ute i bergen. Jag behöver inte bli stämplad som en kvinna i täten för en rörelse, jag vill bara kunna stå för mig själv och vara en del av vilket team jag än råkar vara en del av just då. Jag tror det är den bästa vägen för att utstråla styrka och vinna respekt.”