Klassisk skidfilm: the Blizzard of Aahhh’s

Året var 1988. Skidorna var raka, kläderna neonfärgade och ordet friåkning existerade inte överhuvudtaget. Skidfilmer hade visserligen existerat i en massa herrans år, framförallt genom Warren Miller och Dick Barrymores årliga skapelser – men det var en annan, betydligt yngre, filmmakare som skulle skaka om skidvärlden i sina grundvalar. Greg Stump, en 28-årig före detta puckelåkare från Maine i nordöstra USA som dessutom hade figurerat framför kameran i både Miller och Barrymores filmer. Stump hade visserligen släppt sin första egna skidfilm, The Droids, fyra år tidigare, men utan att ha gjort något större väsen av sig.

Allt det skulle ändras när han släppte Blizzard of Aahhh’s. En film som förutom att den blev en omedelbar succé kom att bli den mest inflytelserika skidfilmen genom alla tider, och av många kännare fortfarande ansedd som en av de bästa skidfilmerna genom alla tider – även i dessa tider av överflöd av skidfilmer och ett överlägset tekniskt kunnande. Den förändrade livet för tiotusentals människor, tömde collegecampus över hela USA och påverkade hela skidbranschen – från tillverkare till orter.

Dess eko kan fortfarande märkas, 30 år senare. Blizzard har erkänts som livsförändrande av så många människor, vid så många tillfällen, att de flesta skidåkare tar dess betydelse för givet utan att veta vad exakt i denna klassiker som gjort den just så betydelsefull.

Det är svårt att sätta fingret på varför den här filmen är en så stor deal. Var det för att den lyckades vara både full av ambition och inspirerande, utan att förlora den minsta hint av skidåkningens grundläggande glädje? Var det för att den var excentrisk, hade en tydlig handling, stora personligheter och filmad i sinnesutvidgande bergsmiljöer över hela världen? Tveksamt, för dessa var kännetecken för ganska många andra skidfilmer vid den här tiden. Men ändå, ingen skidåkare, nästan oavsett var de bodde eller vilka skidfilmer som de var uppväxta med var immuna för Blizzards influenser. Helt enkelt för att även om du inte hade sett den, så refererade filmmakarna som du kollade på till Blizzard. Efter 1988 gick det helt enkelt inte att smita undan ifrån Glen Plake, Scot Schmidt och Mike Hattrup.

Om du missat denna skidhistoriska höjdpunkt, här är en grundkurs i varför Blizzard of Aahhh’s träffade så hårt.

Start. En något märklig öppningsscen med suicidal inlinesåkning utför en brant gata, rakt genom en korsning flyter sömlöst över i speedskiing, viadre in i ett klipphopp av Glen Plake och tvingar fram en outtalad fråga; vad är extremt?

Ja, till att börja med passar filmens karaktärer perfekt in på det epitetet. En serie av till synes osammanhängande citat med Plake, Schmidt och Hattrup börjar pussla ihop en bild av det då rådande tillståndet inom skidåkningen

– Folk som stämmer skidorter borde skjutas, säger Schmidt lojt när han sitter på Montenverståget i Chamonix.

Producenten Stump sätter agendan direkt med lika mycket en bekännelse som en krigsförklaring. Han säger att han inte kollar på skidfilmer längre eftersom de är tråkiga och fasta i en förutbestämd mall, det finns ju nya hjältar och historier att berätta.

De mjukt uttalade orden låter logiska och välgenomtänkta, på ett nästan akademiskt sätt. Men i verkligheten var de det största långfingret till skidindustrin som skulle höras fram tills twintipskidan dök upp ganska precis ett decennium senare.

Det var just den här direkta och öppna rebelliskheten som gödde snudd på varje tonåring som åkte skidor på den här tiden, och som influerade en hel generation till att visualisera skidåkning som ett globalt drömlandskap av folktomma berg som fullkomligen bad om att bli åkta. Och det i sin tur skulle så fröet för varenda skidfilm de närmaste tio åren.

– Skidfilmer är de oavsiktliga historieböckerna över vår sport, säger Stump utan att veta hur viktig hans egen roll i denna ekvation skulle komma att bli. Plake, Schmidt och Hattrup må ha varit urfäderna för den moderna friåkningen – var och en bidrog med sin egen färgpalett, atletiska förmåga, teknik och stil till anrättningen – men det var Stumps kreativa juicer som verkligen fångade en hel rörelse på film.

Nästa del. Ett puderstopp i Telluride i Colorado till ljudklipp från en legendariske lokalbummaren och kommunalrådet Rasta Stevie. Scott Kennet och hans husky Zudnick visar på den perfekta bilden av den växande arten av rufsiga skidortsgestalter.

I nästa sekvens får vi veta att Stump snott Schmidt från Warren Millers team av åkare. Vi får veta att Hattrup, som redan filmat med Stump för Time Waits for Snowman och Maltese Flamingo, rekommenderat Plake. Och att bägge två vill ha med sig en åkare av deras kaliber till en filminspelning i Alperna.

Det här triggar en upphettad uttagning (vi vet fortfarande inte om den var iscensatt eller på riktigt) i Squaw Valley mellan skidåkarna Tom Day, Mike Slattery och den bad-boy-aktiga Glen Plake – varav den senare exakt verkar ha förstått sin roll i skidfilmens pånyttfödda ekosystem. När Stump frågar honom vilket djur han helst skulle vilja vara, tar det en bråkdel av en sekund innan Plake svarar rakt in i kameran: “mig själv”.

Självklart vinner Plake uttagningen och styr skutan mot Chamonix. Där börjar den legendariska skräckfest som för all framtid skulle cementera Blizzards status – lite drygt 20 minuter som blivit den kanske mest omtalade sekvensen i hela skidfilmshistorien.

– Chamonix var en verklig ögonöppnare, minns Hattrup de två månaderna som gänget spenderade där.

– Det är ett så rått och skrämmande ställe. Bergen är så stora och branta, med gigantiska crevasser och konstanta seracfall. Allt är så mycket mer våldsamt än någonting i Nordamerika, eller till och med i resten av Alperna.

Verkligen. För vem som sett Blizzard of Aahhh’s kan glömma gängets första dag på Aiguille du Midi? Liften hade varit stängd i en vecka på grund av obevekliga snöstormar, men efter en gigantisk lavin hade dragit ner från Mont Blanc öppnade liften och man kunde dra upp.

– Det var helt galet, säger Hattrup. Vi kommer upp dit, går ut ur istunneln och stirrar helt plötsligt rakt ner i den här stupbranta couloiren mellan Aiguille du Midis två klipptorn. Jag hade aldrig haft en sele på mig eller en isyxa i handen.

– Vi kollar på en kille som droppar in i rännan och sedan sätter Stump igång kameran. Han frågar Schmidt om han vill åka den och Scotty svarar direkt, “yeah, I’ll ski it for sure”. Sedan förflyttas kameran självklart mot mig och man kan verkligen se rädslan i mina ögon genom spegellinserna. Mitt enda svar var ett pipande “yeah”…

Hattrup kan förlåtas för att ha önskat sig att ett par uppvärmningssvängar hade blivit hans första i Chamonix. För han hade inte bara åkt något som ens var i närheten av Couloir des Poubelles, han hade precis även kommit tillbaka från ett avslitet korsband i knäet. Men både han och Schmidt fixade åket, och resten är historia.

Förutom brantåkningen får vi se Schmidt vara otänkbart lätt på fötterna, Hattrup fräsa iväg blixtsnabba svängar och Plake krossa allt som kommer i hans väg likt en tjur i en porslinsbutik.

De är alla fantastiskt bra i ospårad snö – eller så bra som deras smala, icke-flytande, skidor tillät dem att vara – men vad filmen verkligen visar är hur bra åkarna var på att rippa uppspårad, pucklig, sönderkörd snö. De må ha skakat sönder och samman, men du kan inte se det på deras åkning.

– Inom inte alltför lång tid var det inne att vara rädd på ett par skidor, minns Stump.

The Blizzard of Aahhh’s var helt enkelt rätt film vid rätt tidpunkt. Den perfekta hyllningen till frihet som bryggde över till en helt ny dimension, i en tid när vi fortfarande letade efter skidåkningens nästa horisont i kölvattnet av freestyleeran.

Mike Hattrup har en tydlig bild av skiftet i fokus, från freestyle till friåkning.

– Skidvärlden hade just kommit ur den stora freestyletrenden, som dog ut under det sena 80-talet, och alpin racing var egentligen det enda alternativet. Så det här konceptet med en ny typ av skidåkning som låg någonstans mittemellan de båda, med tekniska färdigheter från bägge sidorna men utan att man tävlade, erbjöd något helt nytt.

– Sedan var det här precis i samma veva som VHS slog igenom, så du kunde köpa filmen och kolla på den 100 gånger, och verkligen lära känna personligheterna i den.

– Jag brukade sitta och kolla på Blizzard om och om igen, och jag kan mer eller mindre citera hela filmen rakt av, minns K2 Skis långvariga marknadschef Mike Gutt.

– Jag hade en vägg i mitt rum dedikerad till Plake, och en till Schmidt. Polära personligheter, en på varje vägg.

Det var det här som var skidåkningens nya horisont. En inblick i en helt ny skidvärld där friåkaren blev stjärna, där upplevelsen istället för tävlingsresultaten fick tala. Egentligen är det ingen skillnad idag, förutom att formatet huvudsakligen flyttat ut i sociala medier.

Till skillnad från de hyllande massorna tycker inte Stump att Blizzard of Aahhh’s var hans bästa filmverk, eller ens näst bäst. Och visst visar han upp bättre cinematiska färdigheter i andra filmer. Men det som Stump alltid varit medveten om är vad Blizzard var först med, och dess kvarvarande effekt.

– Ingen annan förutom jag tyckte att vi hade något speciellt på gång, säger han.

– Jag var övertygad om att den skulle bli enorm. Jag var helt bombsäker. Jag satte mig ner med min polare Dave Ferrar när jag kom hem från Chamonix och förklarade för honom vad filmen handlade om och hur den skulle klippas ifall jag skulle bli överkörd av en buss eller något i den stilen.

Den excentriske Stump är förvisso säker på en hel del saker. Men även fast han inte gjort någon skidfilm på ganska många år nu, har han fortfarande en hel del att säga angående hur den moderna skidfilmen har utvecklat skidåkningen.

För trots alla dess brister och en generellt kulturell önskan att glömma allt vad 1980-talet heter, lever Blizzard of Aahhh’s vidare helt enkelt på grund av att den ledde skidåkarna ut från en konstruerad vildmark (läs; pucklar och portar) till den riktiga diton. Och visst, de tidiga åren var inte vackra. Det var för mycket neon, för många hoppsvängar. Men Blizzards rebelliska anda och hårdkokta action påminner dig om att storbergsskidåkningens födelse fortfarande är kul att kolla på. Och personligheterna i dess centrum.

Och det, är filmens största testament. För det som skiner igenom i varje dramafyllt ögonblick är inte hur överjävligt duktiga åkarna är, utan hur kul de har.

---

The Blizzard of Aahhh’s

Utgivningsår 1988
Producent Greg Stump
Åkare Glen Plake, Scot Schmidt, Mike Hattrup, Scott Kennet, Murray Ball, Tom Day, Mike Slattery, Zudnik, med flera.
Inspelningsställen Telluride och Squaw Valley, USA. Chamonix, Frankrike.
Musik i urval Frankie Goes to Hollywood, Alpha Blondy, Act, Nasty Rox, Inc, Propaganda.
Info blizzard30.com

---

Glen Plake

Den mohikanprydde Plake är utan tvekan en av skidvärldens största stjärnor genom tiderna. Men hans väg dit var allt annat än rak. När resten av filmgänget vände tillbaka till USA efter inspelningen av The Blizzard of Aahhh’s stannade Plake kvar i Frankrike. Den stökige, då 24-årige, spolingen från South Lake Tahoe i Kalifornien var efterlyst för en rad drogförseelser, åtal väntade och han hade i värsta fall sex-sju år i fängelse framför sig.

– Jag var en puckelåkare från en casinostad, det blir inte mer punk än så. Jag levde hårt och var inte rädd för att visa det, sa Plake i en intervju med CNN 2017.

– Vad skulle jag hem och göra? Jag hade inget jobb och hade sålt bilen för att kunna ta mig till flygplatsen. Jag tänkte aldrig åka hem igen och kollade på allvar om jag kunde gå med i Främlingslegionen. Jag var verkligen en rymling.

Plake integrerade sig i Chamonix och tog jobb som snickare i byn. Men när The Blizzard of Aahhh’s började få fart ville tidningar och TV-bolag få en intervju med filmens stjärna, till och med stora NBC hörde av sig.

Greg Stump ordnade med advokathjälp och i mars 1989 flög Plake tillbaka till USA där han och Scot Schmidt dök upp i NBC:s Tonight Show inför en nationell storpublik. Den förstnämnda iklädd en kostym föreställande den amerikanska flaggan och med en gigantisk mohikanfrilla.

Så småningom fick Plake göra samhällstjänst och slutade dricka. Chamonix spelar fortfarande en stor del i skidlegenden Plakes liv, han spenderar fortfarande flera månader per vinter i världens alpina huvudstad och har etablerat sig som en seriös skidalpinist.

---

Text: Leslie Anthony • 2019-01-26
Artiklar • Blizzard of Aahhh's • film • Glen Plake • Klassikern • Scot Schmidt • Skidfilm • Video