Chefredaktörens bekännelser “jag har skaffat ett par pistskidor”

Ledare: att bli med pistskidor

Artikeln publicerades i Åka Skidor #3 – 2019

Jag måste erkänna en sak. Jag har skaffat ett par pistskidor. I höstas fick jag ett mail från en representant för ett stort, europeiskt skidmärke som frågade om jag ville låna ett par skidor i vinter. ”Vaf*n” tänkte jag, bläddrade igenom vårt skidtest och frågade om jag kunde få låna ett par som fick bra betyg i vårt pistskidtest – långa svängar givetvis (man vill ju liksom inte bli ertappad med att köra kortsväng). 

”Det här med att åka pist har alltid varit ett känsligt kapitel för mig.”

Två veckor senare stod jag i ett stenhårt Gästrappet hemma i Åre och funderade på om det här var en så jäkla bra idé trots allt. För det här med att åka pist har alltid varit ett känsligt kapitel för mig som byggt snudd på hela min identitet kring att vara en salt offpiståkare som fnyser åt manchesterränder och åk på under 2 000 fallhöjdsmeter. Hade någon sagt åt mig för bara fem år sedan att jag skulle ha ett par pistskidor liggandes i takboxen, och använda dem, så hade jag dunkat hen över skallen med något både hårt och trubbigt. Men ja, man är väl inte bättre än att man kan ändra sig, eller i alla fall vara lite lätt otrogen mot sina egna ideal. 

Så jag smög på liften och hoppades att ingen skulle se mig, vilket självklart alla som jag känner gjorde. Ett åk senare stod jag där vid botten av liften igen och tuggade i mig resterna av min egen skepsis. Jag hade redan sålt min själ till carvingdjävulen och jag var förbannat nöjd och avslappnad över det beslutet. 

För det jag hittade där i den stenhårda pisten var ett samspel mellan underlaget, terrängen, skidorna och mina egna rörelser. En lätt inåtrullning med fotleden skapar en kedja av händelser som till slut resulterar i att kanten sitter fast i underlaget och skidorna trycker mig ur svängen och in i nästa. Igen och igen och igen. 

För varje åk kände jag hur jag vågade lita mer och mer på skidorna och min egen åkteknik, så pass att jag nästan fick för mig att jag var på väg att behärska det här med carving. Lite grand i alla fall, för jag utgår från att det inte såg vare sig graciöst eller vackert ut.

En sedvanligt puderfattig försäsong senare befann jag mig plötsligt 

i Japan i mitten av januari och insåg att jag nästan bara åkt på mina pistskidor sedan en månad tillbaka, och att jag snudd på fick fundera över hur man gjorde för att åka mjuk snö. Det tog inte många svängar (läs: en) att inse att det här med puder och opistad terräng trots allt är min hemmaplan och att det där med att carva bara är ett snett sidospår.

När jag kom hem igen började steg två i min nya skidbana, jag skaffade ett par pistpjäxor. För det som tagit så många år att komma fram till är att skidåkning är skidåkning, oavsett om den sker i tuttdjupt puder i Japan eller i en stenhård pist i Åre och att skidorna vi har på fötterna bara är redskap för att uppnå en högre form av njutning.