Fartblind. Foto: Erik Seo
Speedskiing – Skidåkning i jakt på fysikens gränser
Världsrekord, acceleration och brännskador. Det här är speedskiing, den snabbaste icke-motoriserade sporten på planeten Jorden.
– Kan du föreställa dig att befinna dig
i en riktigt, riktigt het stekpanna och
inte kunna fly därifrån?
Jan Farrells ord dröjer sig kvar samtidigt som kvinnor och män i glansiga, röda, kroppsstrumpor släpar sig förbi där vi står, ställer sig i position på kanten till avgrunden innan de faller iväg utom sikte. Maskerade bakom stora, aerodynamiska hjälmar, klickar de i 240 centimeter långa skidor med hajfenor som sticker ut bakom skidpjäxorna. Scenen kunde lätt vara som hämtad ur en rymdfilm om det inte hade varit för den högst jordiska bakgrunden bestående av Pyrenéernas berg i Andorra.
Det här är speedskiing, den snabbaste icke-motoriserade sporten på planeten Jorden. Nedanför kanten väntar nära på en kilometer med snudd på fritt fall, med farter på över 200 kilometer i timmen. Det är så snabbt att det mänskliga ögat har svårt att fokusera längre bort än 20 meter framåt, och skidåkarna låter som jetplan på en startbana.
I de här farterna betyder minsta gupp i banan, eller felvinklad skidspets, en obönhörlig tripp till stekpannan. Farrell lärde sig den läxan den hårda vägen under en tävling i Vars i Frankrike 2016 när hans stålkant högg i 217 kilometer i timmen. Reaktionen var omedelbar och brutal.
“På ett ögonblick blev snön till eld och hans måttsydda fartdräkt gjorde väldigt lite för att stoppa den rivjärnshårda friktionen mot snön.”
Engelsmannen vandrade därifrån med en söndertrasad dräkt, andra gradens brännskador och rejäla blåmärken – men det är de mentala ärren som gör honom sällskap i startgrinden denna dag.
Mer än ett år av ändlösa timmar i gymmet, tillverkning av specialutrustning och träning i vindtunnel har lett fram till tolv sekunder av rent, fokuserat adrenalin. 34-åringen pushar fram till starten och blåser iväg.
Samtidigt som att åka fort är en passion för alla skidåkare, är det här med att åka fortast en unik nisch. Det kommer inte med kändisskapets bekräftelse som hos sina alpina bröder och systrar, inte heller deras lönecheckar som kan supporta en idrottsutövare under hela året. Nuförtiden finns det enbart ett fåtal speedskibanor kvar i funktion i världen, och disciplinens första (och kanske sista) storhetstid har både kommit och gått.
Men trots det kvarstår en tjusning – en blandning av atletisk styrka, kalkylerad vetenskap och ett särskilt hormonellt behov som har lockat några dussin adrenalintorskar till skidorten Grandvilara i Andorra för finalen i FIS världscup i speedskiing. För i slutändan handlar det inte om den där kristallgloben, utan om att omdefiniera vad som är fysiskt möjligt på ett par skidor.
Speedskins historia
Jakten på fart leder tillbaka till 1800-talet då svenskar och norrmän som jobbade under guldruschen i Kaliforniens bergstrakter började åka skidor på 3,5 meter långa träplankor – rakt ner, så fort det gick. De första officiella rekorden började inte registreras förrän 1930 när Gustav Lantschner från Österrike klockade 105,675 kilometer i timmen under tävlingar i St. Moritz i Schweiz. Hastighetsrekordet bytte händer otaliga gånger under årtioendena som följde, men det var amerikanen Steve McKinneys jakt på 200 kilometersvallen som förde in sporten i det internationella rampljuset.
“McKinney körde sitt första speedski-åk gipsad
från skrevet upp till nacken efter att ha brutit ryggen
i ett 30-meters fall i en klätterolycka.”
Han skulle gå vidare och slå världsrekordet i speedskiing sju gånger, och bli den första personen att flyga skärm på Mount Everest – från 6 700 meters höjd. Han skrev en gång; “att tävla i ren fart är okomplicerat, rättfram och beslutsamt”. Han var en man som aldrig backade undan för någonting.
Precis som att springa en engelsk mil på under fyra minuter, var 200 kilometer i timmen ansett som den gyllene standarden under McKinneys era, det ouppnåeliga målet. Det blev till en besatthet för mannen från Kalifornien. Och efter en serie av misslyckade försök under 70-talet, nådde han 200,222 kilometer i timmen på en specialbyggd bana i Portillo i Chile, 1978.*
* Enligt uppgifter var svenske Benny Lindberg egentligen först över 200 kilometer i timmen vid ett annat tillfälle. Lindberg hade missat sin starttid och gick till juryn och frågade om han kunde starta sist av alla åkare, vilket juryn godkände. När Benny så småningom skulle köra hade snön börjat tina lite för mycket, så han ställde sig i ett spår bredvid det som alla andra hade kört, där det även råkade vara spår kvar från pistmaskinens band. Lindberg stod på benen och sprängde som första åkare 200-vallen. Men Steve McKinney lämnade in en protest som godkändes av samma jury som gett Lindberg klartecken.
Dagens världsrekord
Efter att 200-vallen sprängts såg snart en FIS-sanktionerad världscup dagens ljus, och 1992 blev speedskiing en demonstrationsgren i de olympiska vinterspelen i Albertville i Frankrike ihop med freestylehopp och skidbalett.
Men sportens blixtsnabba uppgång gick in i väggen när den schweiziske åkaren Nicolas Bochatay krockade med en pistmaskin och förolyckades under ett uppvärmningsåk (han befann sig inte i banan vid tiden för kraschen). Speedskiing återvände aldrig mer till OS, och efter dess korta flirt med rampljuset föstes sporten tillbaka till ytterkanterna där den kom ifrån.
Sporten blev allt snabbare i det tysta. 2016 klockades italienaren Simone Origone för 254,958 kilometer i timmen i franska Vars, och slog därmed sitt eget världsrekord från 2014 – hans bror Ivan satte den näst snabbaste hastigheten samma dag. Landsmaninnan Valentina Greggio krossade damernas rekord samma dag när hon nådde 247,083 kilometer i timmen, en tid som fortfarande står sig bra även mot de flesta männen i dagens startfält.
Banor & risker
Hastigheten mäts som ett genomsnitt över en 100 meter lång sträcka i den nedre tredjedelen av banan. Backarna som används varierar mellan 650 och 1 220 meter, och prepareras med hjälp av en pistmaskin fäst i en vinsch för att minimera ojämnheter under arbetet. Vissa partier kan vara upp till 48 grader branta och kräver att åkaren står i fartställning hela vägen, annars riskerar de att helt enkelt lyfta och kastas runt likt en trasdocka. Även om dödsolyckor är ovanliga resulterar fall ofta i andra och tredje gradens brännskador.
Till skillnad från alpina tävlingsbanor vattnas och balkas inte speedskivarianterna, detta eftersom ett topplager med slasksnö faktiskt har mindre friktion och därmed genererar högre hastigheter än ett isigt underlag. Så där alpinåkarna spenderar sina dagar på kant, ligger speedskiåkarna med skidorna plant mot underlaget och absorberar alla ojämnheter och gör små mikrojusteringar för att skidorna ska fortsatt ligga plant – och därmed gå snabbt.
Fakta: Speedskiing
Världsrekord
Herrar Ivan Origone, Italien – 254,958 km/h
Damer Valentina Greggio, Italien – 247,083 km/h
Bägge rekorden sattes i Vars i Frankrike den 26 mars 2016.
Svenska rekord
Herrar Christian Jansson – 248.105 km/h (Vars, 2017)
Damer Sanna Tidstrand – 242,590 km/h (Les Arcs, 2006)
Tidstrands notering stod sig som världsrekord i nästan tio år, innan Greggio satte det nuvarande rekordet.
Grenar
S1 – Speed One Den snabbaste klassen med specialanpassad utrustning.
SDH – Speed Downhill Kallas även standard. Körs med vanlig störtloppsutrustning och -skidor.
Acceleration
Full gas En speedskiåkare accelererar 0-200 kilometer i timmen på 5,5 sekunder. Strax under en sekund långsammare än en Formel 1-bil.
Utrustning
Skidor Är samtliga 238 centimeter långa med en radie på 96 meter, och väger strax under 15 kilo paret.
Dräkt Måttsydd efter varje åkare i latex. Den röda färgen som majoriteten av åkare är helt enkelt den färg vars pigment ger absolut minst luftmotstånd.
Stavar Måste vara minst 100 centimeter långa och väga max två kilo per par. Finns i två olika varianter: Z-stavar eller stavar med en mer traditonell böj som störtloppsåkare använder. Z-varianten är enklare för åkaren att fixera händerna i en optimal fartposition. Nackdelen är att de gör det något svårare att justera åkpositionen under åket.
Pjäxor Vanliga tävlingspjäxor med något ökad framåtvinkel för bättre balans i hög fart. Spännena tas bort för att minska luftmotståndet. Detta är även anledningen till att många åkare fortfarande kör med gamla bakistigpjäxor från 1980-talet.
Spoilers Specialbyggda spoilers bakom pjäxorna minskar luftmotståndet.
Hjälm Hjälmen kostar kring 12 000 kronor och är tillverkad i kolfiber och kevlar, och består av en skyddande innerhjälm och en aerodynamisk ytterhjälm. Vid ett fall är det den inre hjälmen som skall sitta kvar och skydda huvudet medan den yttre skall lossna om den utsätts för belastning.
Ryggskydd Speedskiåkare använder samma ryggskydd som alpina fartåkare under dräkten. Förutom att skydda från slag vid ett fall så leder det även bort friktionsvärme om åkaren glider på snön. Det sistnämnda är även den fallmetod som används i höga farter, då åkaren försöker rulla runt och glida på ryggen tills backen, och farten, tar slut.
Tejp Varje åkare använder metervis med gaffa- och eltejp för att hålla fast utrustningen och släta ut alla kanter.
Text: Kade Krichko • 2021-01-17
Artiklar • Speedski • Störtlopp • Världsrekord • Vars