Puckellandslaget – Skidsveriges ständiga underdogs

Puckelpist. Vad är det första ni tänker på?

De flesta av er får antagligen en rynka mellan ögonbrynen och får gräva djupt ned i tankebalken för att få fram konkret vetskap om sporten. En nischsport som får nyfikna blickar kastade på sig vart fjärde år vid de olympiska spelen, men i övrigt fladdrar nästan obemärkt förbi i vår periferi.

Trots detta fortsätter puckelåkare år efter år att plöja fram genom hård, stökig terräng med viljor av stål. De satsar allt de har och vi applåderar knappt. En ekvation som knappast känns rättvis och vi kan inte hjälpa att ställa oss frågan: varför?

Låt oss börja med att klargöra en sak: puckelpist är en jävlar-anamma-sport som få klarar av. Det går snabbt, det är hårt och det krävs att du har ben av starkaste material.

Det krävs till och med att du har ett benhårt psyke, för att slänga sig ut i en brant backe fylld med pucklar är någonting vi vanligtvis inte tackar ja till. Förutom att du behöver kunna ta dig an ogästvänlig terräng, måste du även bemästra att landa avancerade trick och störta ned för berget snabbare än någon annan.

Du behöver med andra ord vara en rejält duktig skidåkare med en sylvass teknik.

Hur började vi då med det här galenskaperna?  

Egentligen har vi åkt pucklar under hela skidåkningens historia. Befinner du dig på en skidort idag kan du se pistmaskiner röra sig över berget i kvällsmörkret, arbetandes för att skapa en slät och skön nedfart tills nästkommande dag. Så har det inte alltid fungerat.

Innan den avancerade tekniken för att försköna berget kom till, skapades det naturliga pucklar i princip överallt där skidåkare tog sig fram. Ville du ta dig ned från toppen till botten behövde du ta dig över cirka 10 000 pucklar, vare sig du ville det eller ej. När pistmaskinerna introducerades hurrade och busvisslade skidåkare högljutt, äntligen kunde de vackert glida ned för berget utan att behöva kämpa för sina liv.

Men som alltid finns det rebeller som inte vill ha det tryggt och bekvämt, utan som frodas i adrenalin och halvgalna utmaningar. Efter ett tag började denna uttråkade skara helt enkelt skapa konstgjorda pucklar med ett enda mål: att åka fortare än ljuset över den svåra terrängen, stilfullare än någon annan. Puckelåkning och hot dog-skidåkningen var född.

Puckelpist har varit en tävlingsgren i drygt 40 år, men fick egentligen sitt stora genomslag i och med OS i Albertville, 1992. Sedan dess har sporten fullkomligt exploderat i popularitet på andra sidan Atlanten och spridits till över ett fyrtiotal länder.

Trots att vi i Sverige faktiskt har vunnit ett OS-guld med Håkan Hansson år 1988 i Calgary då puckelpist var demonstrationsgren, så har sporten aldrig riktigt vunnit vårt folks hjärta. Sporten lever fortfarande i skuggan av alpingrenarna och har inte fått kvala in som ett frekvent samtalsämne i Vinterstudion riktigt än.

Samtidigt har vi idag ett gäng lovande svenska åkare vars bröst brinner av dedikation till sporten och som sliter dygnet runt för att ta sig till nya nivåer.

En av Sveriges, och världens främsta åkare heter Ludvig Fjällström, en eftertänksam kille på 26 år som är born and bred i den jämtländska byn Åre. Han delar med sig av sina tankar varför puckelpist får kämpa för uppmärksamhet.

– Jag tror att det kan vara ganska svårt att hänga med då bedömningssystemet kan upplevas som rätt krångligt. En utmaning för oss är att nå ut till folk så att de förstår, dels genom bristen på kompetenta kommentatorer och pålästa sportjournalister.

Enkelt förklarat bedöms åkarna på vem som kan ta sig så snyggt och snabbt som möjligt ned för en brant backe fylld utav gigantiska pucklar. Under deras åk, som kan gå upp till 50-60 kilometer i timmen ska de även klara av två hopp och bjuda på komplicerade trick. Åkarna bedöms 20 procent på hoppen, 20 på farten och 60 procent på tekniken.

Svårighetsgrad, höjd och stil avgör slutpoängen. Det finns två grenar: parallell och singel. I parallell delas backen upp i två banor och två åkare åker sida vid sida, medan i singel kör, precis som det låter endast en åkare i taget.

Åken brukar gå på cirka 25-35 sekunder men tanken med parallell är att åkarna ska pressa varandra att åka ännu fortare. Det här en intensiv sport. Riktigt intensiv.

– Det är maxat att göra någonting så hårt man kan, så fort man kan, så stort man kan och samtidigt få det att se snyggt, lugnt och fint ut. Det är kroppskontroll, akrobatik och du måste vara snabb och stark på samma gång. Du måste kunna bemästra många saker på kort tid, vilket är riktigt svårt, förklarar Ludvig.

Tidigare fanns det en anarkistisk bild av puckelåkare där de sågs som bråkstakar jämfört med de välkammade alpinåkarna. Kan det vara den här bilden av sporten som spökar kvar och skrämmer bort uppmärksamheten i landet lagom?

Fördomen om att puckelåkare hellre dricker burköl än att träna hårt på gymmet stämmer knappast, idag är de elitsatsande åkarna bland de starkaste vi har inom vintersport. Landslaget arbetar med Sveriges Olympiska Kommitté för sin fysträning och får varje år hyllningar för att vara ett utav de mest vältränade lagen.

– Vi har en extremt hög nivå på all fysisk träning, det är lika seriöst som vilken annan idrott som helst. Jag har även en mental coach som jag jobbar mycket med, samma person som Walter Wallberg får hjälp av.

Just Walter Wallberg är en ung supertalang på 19 år med rötter från Bollnäs och som frivänder 120 kilo en vanlig dag på gymmet. Med sig i landslaget har han inte bara Ludvig Fjällström, han har även sällskap av sin två år yngre syster Thea Wallberg. Puckelsyskonen som är villiga att ta världen med storm har en positiv inställning till sportens framtid.

– Intresset har ökat väldigt mycket bland den yngre generationen. Det har även startats fler klubbar, till exempel en i Stockholm som har fått jättebra respons. Så sporten växer faktiskt. Media har även börjat visa mer intresse då vi åkare på senare tid har levererat bättre resultat. Det hade såklart varit kul om vi fick mer uppmärksamhet kring vad vi gör, men jag tror att om vi jobbar på och fortsätter att satsa så kommer det att komma med tiden, säger Walter.

Under en relativt kort tid har puckelåkarna tagit stora kliv, både in i den disciplinerade idrottsvärlden, men även för att hänga med den moderna skidutvecklingen som formats i parker och på gigantiska bigair-hopp.

Innan år 2002 fick åkarens pjäxor aldrig vara ovanför huvudet vid tävling, en regel som begränsade trickmöjligheterna rätt rejält. Sporten började kännas förutsägbar och omodern samtidigt som det kliade i åkarnas ben efter att få ta sig an gravitationslagen på ett nytt sätt.

Startskottet för en ny era kom när volter och inverterade trick till slut började tillåtas. Där och då bröt intresset bland en ny generation ut, som i en slags rebellisk anda började pusha akrobatikens gränser.

I och med att tricken blev svårare krävdes det även mer av åkarna, det behövdes passion och dedikation för att hålla steg med utveckligen. Tittar du på en puckeltävling idag kan du mycket möjligt få se ett hopp som innefattar hela tre skruvar, någonting som kräver absolut kroppskontroll.

Walter Wallbergs vassaste egenskap som åkare är tekniken att kunna attackera pucklarna på rätt sätt under vansinnesfärden ner. Han förklarar vad som krävs för att mäkta med den hårda åkningen.

– Många timmar på skidor, hårt jobb och oändligt med träning. Du behöver mod till att våga åka på pucklarna på ett sätt som instinktivt känns fel. Du måste lita på det du gör, det funkar inte att åka runt och fega, då åker du ut direkt. 

Puckelpist utmärker sig inte bara med de fysiska utmaningarna, sporten genomsyras även av en kamratskap och en solidaritet som genomsyrar allt från OS-tävlingar till försäsongsträningar.

Trots den höga nivån råder en avslappnad stämning, som om sporten alltid står med öppna armar, redo att omfamna den som behöver ett sammanhang. Yngre och äldre åkare inom klubbar har en nära relation, landslag från olika länder tränar tillsammans och grupperingar verkar som bortblåsta. 

– Många av mina största konkurrenter från andra länder är även mina bästa vänner. På tävling gör vi såklart allt vi kan för att slå varandra men alla andra dagar är vi tajta. Jag kan till och med fråga mina konkurrenter om råd i backen kring hur de gör eller tänker om vissa saker. Alla vill varandras bästa, även om vi samtidigt vill slå varandra. Jag vill vinna över mina motståndare när de är i deras bästa form, inte för att jag har undanhållit hemlig information, säger Fjällström.

Kan det vara sportens komplexitet och den vänskapliga stämningen som är svaret på varför unga åkare fortsätter att dedikera sin tid åt puckel, trots att de får acceptera en plats i skymundan? Thea Wallberg har klart för sig varför hon dras till sporten.

– Jag har fastnat för puckelpist för att det är så mycket skidåkning på samma gång. Det är inte bara att svänga, utan det är så mycket mer. Det är fartfyllt, spännande och utmanande. När jag åker känner jag i hela kroppen att det är det här jag vill göra.

En vanlig ungdom är generellt sätt upptagen med skola, vänner och helgäventyr. Thea däremot läser sin gymnasieutbildning på distans samtidigt som hon reser världen över för att satsa på elitnivå. Det är en speciell vardag som kräver en stor dos disciplin. Hon tränar året runt, hinner inte umgås så mycket med kompisar och behöver hålla ett ständigt fokus.

– Ibland kan jag tveka och fråga mig själv om jag verkligen vill det här. Men så fort jag står på start eller när jag väl är i backen så vill jag aldrig sluta åka. Det är så otroligt roligt och jag återkommer alltid till känslan att det är värt det, oavsett vad det innebär.

En stor förändring för puckelsportens synlighet är att SVT har valt att rikta en strålkastare mot den och börja sända ett flertal världscuptävlingar live. Ett litet kliv för Svensk Television, men ett stort kliv för skidsveriges verkliga underdogs. Långsamt börjar våra ögon dras mot puckelns värld och enligt Thea är det även fler som ansluter sig till att börja träna.

– Det känns som det finns en större nyfikenhet idag och att det är fler som börjar med puckel varje år. Sedan en tid tillbaka har det även etablerats en tjejsatsning från skidförbundet som kallas för Ski Equality, där det bland annat anordnas läger bara för tjejer med kvinnliga ledare. Deras mål är att det i framtiden ska vara helt jämställt bland både åkare och ledare. Det skapas utrymme till att våga testa nya saker och locka fler tjejer att börja satsa på sporten.

Thea, Walter och Ludvig är tre åkare som bär vidare den anarkistiska fanan inom sporten genom att ge blanka fan i vad vi andra anser vara populärt och värt att iaktta. De kör vidare, hårt och skoningslöst, med ett knivskarpt mål med pallplatser på OS i Peking om två år.

Och vi andra borde inte underskatta gänget inom puckelpist, det är få som kan ta sig an hela berget som de gör. Vi borde med respekt i blicken snegla på deras vassa skidteknik och plocka med oss inspiration till vår egna åkning. Om vi vågar det vill säga.

Och lyckas vi inte med det? Ja, då borde vi i vart fall lyckas med att applådera vid åkarnas kommande prestationer, istället för att låta sporten fortsätta att glida förbi i vår periferi.

---

Text: Lif Hydén • 2020-11-27
Artiklar • Puckelpist • Walter wallberg